Länsmuseet kartlägger länets ängslador

Ängsladans funktion som perifert belägen foderdepå är historia. Därför saknas oftast funktionella och ekonomiska motiv att underhålla ladorna. Ladorna har endast varit bristfälligt identifierade och deras utformning knappast dokumenterad och undersökt. För att skapa förutsättningar för att bevara detta kulturarv har Länsstyrelsen och länsmuseet genomfört en inventering av några av de mest värdefulla ängslademiljöerna.

En gård omfattade i äldre tider olika typer av mark. Ofta delades marken upp i inägorna, som utgjordes av åker och äng, och utmarken som bestod av mark som inte odlades regelbundet, exempelvis bete och skog. Odling av spannmål skedde på åkern och produktionen av hö skedde främst på ängarna.

I agrarsamhället var produktionen av hö en av grundpelarna i odlingen. Mängden hö, som ett hemman producerade, var proportionell mot hur många kreatur som hemmanet kunde hålla i stall under vintern. I sin tur var mängden gödsel som de under vintern stallade kreaturen proportionell mot i vilken omfattning åkern kunde gödslas. Med andra ord: ju större höskörd, desto fler stallade kreatur, desto mer gödsel, desto mer näring till åkrarna med god skörd som resultat. Sammanfattningsvis gick näringsflödet således från äng och bete till åker.

Höbärgningen under högsommaren kan arbetsmässigt sägas ha varit beroende av två omständigheter, som fick betydelse för förekomsten av ängslador. Dessa var tid och transport. Under det hektiska sommarhalvåret med sådd, höbärgning, skörd och mycket annat undvek man gärna arbetsuppgifter som kunde skjutas upp till den lugnare vintern. Likaså hände det att tunga transporter kunde vara lättare att genomföra under vintern på tjälfrusen mark med kälke eller frusna sjöar och vattendrag. Båda dessa omständigheter kan sägas vara förutsättningar till att ängar som låg långt från bykärnan försågs med ängslador där man temporärt lagrade höet inför hemtransport senare på vintern. Det kunde också förekomma att ängsmarken var belägen på öar och då företogs hemtransporten lämpligen över isen under vintern.

Höproduktionen på ängarna var således en avgörande faktor för ett hemmans avkastning, men ängsmarken kunde vara av olika slag. En kategorisering utgår från fuktigheten. Sankängar, som mer eller mindre översvämmades årligen kunde vara mycket högavkastande. Högre belägna, torra ängar kunde ha andra fördelar. I äldre tid gjorde man ofta skillnad på sidvallsängar och hårdvallsängar. De förra var sankare och de senare var torrare.

Känner du till någon ängslada så maila gärna länsmuseet:
byggnadsvard@jkpglm.se

Inventeringens resultat presenteras på olika sätt:

Länsmuseet har producerat fotoutställningen Ängslador – bortglömda kulturskatter  som skildrar ängsladorna i landskapet. Den visas på länsmuseet 5/2 ? 23/2 2014.

Tryck på nedanstående länk för att läsa projektrapporten!

Ängsladan i landskapet (pdf, 2 MB, ny flik) >

Tryck på nedanstående länk för att se Rådgivningsbroschyren!

Ängslador folder (pdf, 28 MB, ny flik) >