Sagokonstnären

År efter år kommer nya utgåvor av sagosamlingen och den blir en stor försäljningssuccé. Man räknar med att upplagan ligger över 100 000 ex. och Bauers bilder får en väldigt stor spridning. Upplagorna går dessutom i nytryck i årtionden efter hans död, så generationer av barn – och vuxna naturligtvis – lär känna hans konst.

Sagorna i ”Bland tomtar och troll” är mer eller mindre bortglömda idag. De är, med något enstaka undantag, ganska medelmåttiga. Men bilderna som illustrerar sagorna berättar sina egna historier, oberoende av någon text.

I de första årgångarna av ”Bland tomtar och troll” är Bauers illustrationer fortfarande relativt konventionella ? de saknar den karakteristiska gestaltning som syns först senare. Perioden mellan 1907 och 1910 är på många sätt en lärotid för konstnären. Bauer hämtar som alltid intryck och idéer från andra konstnärer. Han är ett barn av sin tid och han inspireras säkerligen av internationella illustratörer som Arthur Rackham och Edmund Dulac.

John Bauer lånar, låter sig influeras, men han kopierar aldrig utan söker hela tiden ett eget uttryck. Han lär sig mycket av ungrenässansens konst under resan till Italien. Detta hjälper honom att fullända sin egen stil.

Trots de internationella influenserna är John Bauer i första hand en svensk romantiker som målar svenska miljöer. Det är den svenska naturen, skogarna i hans hembygd, som är hans viktigaste ledstjärna. Han är i högsta präglad av en tid då den nationalromantiska konsten är tongivande.

De sagoväsen som syns i Bauers bilder hör samman med naturen, som om de hade växt fram ur den. De träder fram ur mossiga stenar, skrovliga trädstammar och krokiga, förvridna grenar. Men inte ens de fula, hiskeliga trollen är särskilt skrämmande eller ondskefulla. Bilderna utstrålar snarare trygghet och en nästan barnlik och oskuldsfull godhet.

Bauer arbetar mycket effektfullt med kontrastens möjligheter ? och framöver kommer han att utveckla denna teknik till fulländning. Han ställer det stora mot det lilla, det ljusa mot det mörka och han förstärker på så vis olika känslomässiga egenskaper i bilden.

1911 vägrar Bauer att göra illustrationerna till ”Bland tomtar och troll”. Han är oense med förlaget om vem som ska äga hans originalverk. Förläggaren väljer att anlita en norsk illustratör, men läsarna är inte nöjda. Upplagan sjunker och nästa år är Bauers bilder tillbaka.

Efter 1912 får han möjlighet att använda färg i sina illustrationer. Tidigare upplagor trycktes med en gråskala samt en gul färgplatta. Trots de nya möjligheterna förblir han mycket försiktig och sparsam med färgen. Han föredrar en typisk blågrå eller grön ton som förhöjer känslan av naturmystik och dunkel. Diset ger näring åt fantasin.

Under perioden 1912-1915 blir han friare även i val av motiv, mer självständig från sagornas innehåll. Hans illustrationer berättar sina egna historier genom den unika stämning som de skapar.

Nu gör flera av Bauers mest älskade gestalter entré. Vi ser den späda prinsessan Tuvstarr som speglar sig i skogssjöns blanka vatten, den väldiga älgtjuren Skutt och inte minst alla troll, från jättelika bergstroll till plirande småtroll.

I ”Trollörten” från 1912 böjer sig Skogsrået – jättelik, ful och förvriden – över den lille pojken. Bilden har en enastående dramatisk nerv och fångar ögonblicket när hon med den enorma handen räcker pojken den magiska örten. Bakgrunden frammanar känslan från den svenska skogen på ett mycket övertygande sätt. De väldiga trädstammarna sträcker sig som ståtliga pelare, och enstaka grenar är lika vridna som fingrarna på Skogsråets enorma hand.

John Bauer skiktar miljöerna på ett alltmer stiliserat vis för att ge motiven en känsla av djup (ungefär på samma sätt som man arbetade med teaterkulisser). Han lär sig hitta en vackert böljande linje i skogslandskapet och skalar bort allting oväsentligt från sina miljöer.

Efter 1915 avsäger sig Bauer fler uppdrag för ”Bland tomtar och troll”. Han vill gå vidare mot nya mål för att utvecklas som konstnär. Men han återvänder ändå till sina sagomotiv. Han återbesöker på nytt sagogestalterna – som om de vore gamla vänner.