Månadens konstverk – januari

Månadens konstverk – januari

Ester Almqvist (1869-1934)
Vid kaffebordet, 1906
Olja på duk

”Jag målar, det håller i alla fall själen frisk”

Ester Almqvist föddes 1869 vid Bromma i Stockholm, men växte upp i småländsk prästgårdsmiljö. Fadern som var kyrkoherde, dog redan 1878 och efterlämnade den nioåriga dottern Ester som fick växa upp med sin syster Maria och modern Augusta. Ester bodde med sin mor på den småländska gården Fogdeholm 1901 till 1912.

Eftersom Ester var född med ett fysiskt handikapp blev hon redan från början föremål för sin mors och systers alla omsorger. Prästänkan gav trygghet men inte frihet och själv menade Ester att hon fram till moderns död levde i två världar, den ena som hemmadotter, där modern med Esters hjälp tog emot inackorderingar och bedrev privat undervisning för att klara uppehället. En andra värld var förankrad i umgänget med likasinnade vänner och konstnärskollegor. Så hon kämpade inte bara mot sin medfödda ryggskada, utan även för rätten att förverkliga sig som konstnär och att leva ett fritt liv som kvinna.

Hon var verksam i Skåne och fick sitt genombrott inom den nationalromantiska traditionen, men banade senare väg för modernismens genombrott i Sverige. Då Ester slog igenom, var hon en av skymningsskildrarna och producerade konst med djupa skuggor och vemodig stämning. Med idéer stöpta i tidens nationalromantiska anda ansåg hon att konstnärers rötter i det svenska landskapet styrde deras kreativa process och närheten till rötterna avgjorde äktheten i konsten.

Ester utbildade sig på Tekniska skolan i Stockholm 1888-1891 och på privatlektioner för Gustaf Cederström. Hon fortsatte sina konststudier på Konsthögskolan Valand i Göteborg, där konstundervisningen leddes av Carl Larsson och Richard Berg. Hon var även under en tid elev i Konstnärsförbundets skola med Per Hasselberg och Bruno Liljefors som handledare.

Hon ingick i en grupp av kvinnliga svenska konstnärer som reste, arbetade, ställde ut och tidvis levde tillsammans, bestående av bland andra Tora Vega Holmström, Agnes Wieslander och Maja Fjæstad.

Ett av Esters verk, Sammankomsten från 1929 (ägd av Nationalmuseum), har även gjort henne internationellt känd. Målningen valdes 1992 av Förenta Nationernas postadministration som motiv för ett frimärke som illustrerar den tjugonde artikeln i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikeln som behandlar den fria mötesrätten. Hon finns även representerad vid bland annat Göteborgs konstmuseum och Moderna museet.

Ju äldre och kroppsligen klenare Ester blev, dess mer livsbejakande blev hennes konst. De tidigare årens lyriska landskapstolkning inspirerad av kamraterna i konstnärsförbundet, efterträddes av ett uttrycksfullt måleri inspirerat av bl. van Gogh.

Esters målningen Vid kaffebordet föreställer hennes mor Augusta och två år yngre syster Maria. De två kvinnorna sitter på en soffa vid ett bord och dricker kaffe. För mig verkar de ha en rofylld och stilla stund tillsammans omfamnade av brasans varma sken. Jag känner mig själv alldeles varm i kroppen när jag tänker på hur jag själv njuter av att sitta framför en värmande brasa och fundera på stora som små saker i livet.

I målningen kan man också se en av kvinnorna sittande med ansiktet vilande i sin högra hand, försjunken i tankar om något långt bortom brasans varma sken. Men även om brasan skapar ett varmt och behagligt sken i rummet, finns det något mer att fundera på, skuggorna, de ser ut att leva sitt eget liv, kanske de får här en symbolisk betydelse i den tidens anda. Här vilar något av det tunga allvar som för Ester stod i skarp kontrast mot de ljusa, fria åren på konsthögskolan Valand. Kanske är det så att hon ville att skuggorna skulle belysa hennes egen kamp att förverkliga sig själv som konstnär och att få leva ett fritt liv som kvinna.

Målningen är en del av utställningen På spaning – en vandring bland konsten på museet.

/Jonas Nilsson, verksamhetsutvecklare konst