Jultomten

För kanske 200 år sedan, då var det mesta av det som vi förknippar med jul ännu inte upp­fun­­­net eller importerat. Då fanns varken gran eller tomten som vi idag känner honom, varken klappar eller skinka, varken halm­bockar eller annat pynt. Nästan allt det där som vi ofta uppfattar som uråldriga traditioner, det har blivit allmänna seder först under de senaste 150 åren.

Vår jultomte är en blandning av det katolska helgonet Sankt Nikolaus och den nordiska folktrons gårdvar. Sankt Nikolaus var en biskop på 300-talet som helgonförklarades för sin kristliga givmildhet. Han var skyddshelgon för barn, sjömän och fiskare. Dessutom skyddshelgon för många städer i Grekland och Turkiet. Fortfarande idag firas hans dödsdag den 6 december speciellt i grekiska hamnstäder och fiskelägen. Namnet finns kvar i nuvarande almanackan.

Ordet Tomte t ex ? det är en förkortning av de äldre orden tomtegubbe, tomtebisse eller tom­te­­karl, d v s gubben som bodde på eller regerade över gårdstomten. Det finns i hela Norden berättelser från tidig medeltid som visar att man redan då trodde på dessa övernaturliga figurer som skulle främja gårdens och ägarens eller bondens fruktbarhet och framgång, men, det förutsatte att man höll sig väl med denna tomtegubbe. Men ingenstans i någon äldre tomteberättelse i svensk folktradition står det att tomten hade någon speciell funktion vid jul, utom den att äta upp sin gröt som var som en lön för hela årets arbete. Han förknippas aldrig med julklappar eller julgranar eller något speciellt juligt.

Vår nuvarande julklappstomte har dock säkerligen fått sitt tomtenamn från den inhemska folktron och uppgiften som julklappsutdelare och julsymbol har han övertagit från sin turkiske kollega Nikolaus.

Nu lackar det mot jul!

Margaretha Engstedt, Antikvarie