Calla Sundbeck, hovfotograf från Gränna

Calla Sundbeck

Calla Sundbeck, hovfotografen från Gränna, och jag har en del gemensamt. Det upptäcker jag när jag söker efter information om henne för utställningen som nu finns på museet och som heter Tre liv. Både Calla och jag är fotografer, vi har båda haft egna företag och försörjt oss själva. Finns det fler likheter? Ja, vi är singlar.

Att få ta del av en kvinnlig fotografs yrkesliv under 1800-talet är omvälvande. De villkoren de levde under, med stora otympliga kameror, utan elektricitet, med ömtåliga glasplåtar och ont om naturligt ljus under den långa mörka årstiden, var minst sagt svåra. Under den tiden var dessutom kvinnor enormt styrda, inte bara av förväntningar och moral utan även av den diskriminerande lagen. Gifta och ogifta kvinnor fick inte bli myndiga, de fick inte äga egendom, inte vara företagare, inte ärva. De fick inte ens resa ensamma.

I slutet av 1800-talet hade mycket av det här förändrats, därför kallas ofta 1800-talet för kvinnans århundrade. Från en laglig slavlik situation, då man kunde få dödsstraff för abort eller fängelse för utomäktenskaplig sexualitet, blev situation sakta bättre för kvinnor.

Calla föddes 1867 och bara nio år tidigare hade ogifta kvinnor fått bli myndiga vid 25 års ålder. Innan dess bestämde alltid någon man över en kvinna. Sedan tog det hela 63 år till innan gifta kvinnor fick bli myndiga. Så ni kan tänka er hur det kan ha varit att klassas som omyndig som vuxen, att aldrig få bestämma över sig själv, sitt liv eller ens ha rättigheter vad gällde ens barn.

Calla startade sitt företag vid 26 års ålder. Jag som också har ett företag vet hur svårt det kan vara i nutid, därför förstår jag också att Calla var modig och målmedveten som startade företag i slutet av 1800-talet.

Jag läser fyra böcker och två avhandlingar om Calla och får veta att hon var en duktig fotograf, att hon också kunde kallas för dokumentärfotograf då hon inte bara fotograferade de som hade råd att komma till hennes ateljé utan även tog den stora kameran på cykeln och fotade människor ute på landsbygden. Jag vet att hon var noga med detaljer och bra på att fånga människors karaktär och ställning. Jag  blir lite rörd av ett familjefoto där hon låtit en liten flicka inta en väldigt modig pose och där fadern tittar lite strängt på flickan. Det finns mycket att upptäcka i Callas fotografier om hur folk levde på den tiden (det berättar jag också om i bildspelet som finns på museet om Calla).

Något som väckte mitt intresse, nyfiken som jag är på relationer, var hur Calla kunde leva alldeles utan ett förhållande under hela sitt liv. Hur jag än söker hittar jag inget om hennes privatliv. Ja, förutom att hon levde med sin syster och att det tydligen var ganska vanligt på den tiden, i storstäderna framför allt, att ogifta kvinnor levde tillsammans. Antalet ogifta kvinnor på den tiden var väldigt hög och då de var tvungna att försörja sig själva – på de få arbeten de kunde få eftersom de akademiska institutionerna var stängda för kvinnor  och de bara kunde utbilda sig till några få yrken – blev det också så att de levde tillsammans för att få ned levnadskostnaderna.

Under en middag sitter jag bredvid en historiker och passar på att berätta för honom om mitt intresse för Callas privatliv. Historikern berättar att man ofta hade kodade meningar för att kommunicera med varandra om man hade ett förhållande. På den tiden var inte ett brev någons privata angelägenhet, man läste helt enkelt upp breven för släktingar och bekanta och då var det bra om man hade koder för att meddela sig med sin käresta.

Men nu hinner jag inte skriva mer här för jag ska ge mig ut på upptäcksfärd i de kodade brevens värld.

Conchi Gonzalez, fotograf