Ett slit och ingen hobbyverksamhet

Ute på Långholmens spinnhus (i Stockholm), som förr var ett kvinnofängelse, har Birgitta Andersson sin ateljé. Under två dagar ska jag få följa henne i hennes arbete och försöka förstå hur ett liv som konstnär kan ta sin början. Birgitta föddes under en tid då flickor skulle ägna sig åt specifika yrken som hade med hushåll och omvårdnad att göra. Hon säger att hon inte var riktigt bra på någonting i skolan och vem vet vad som skulle hänt om inte hennes mamma givit henne en grön målarlåda i julklapp. När jag kommer till Birgittas ateljé lägger hon de sista detaljerna på en tavla som hon målat på länge. Sju personer står uppställda nära varandra, en av männen håller om en kvinna. De står där tålmodigt tillsammans i en sorg, axlarna hopsjunkna. En kvinna håller en vit fågel som ser sårad ut. Birgitta berättar att hon var på den begravningen, det var en ung människa som hade dött och alla var förtvivlade. Jag hör att hon är där, i sorgen, när hon berättar – och när hon målar tavlan.

Birgittas ateljé är en skattkista för människor som tycker om berättelser. I varje tavla, målning och skiss finns en hel värld av berättelser och Birgitta är närvarande i de flesta. Hon sitter på en liten båt tvärs över ett stormigt hav, hon går barbent i snöväder och hon sitter på terrasser och balkonger i länder jag själv längtat till. Och ofta är en hund med henne. När jag frågar om hundarna svarar hon helt oväntat att det funnits mycket vilda hundar i de länder hon ensam rest till, och att de ibland varit farliga att ha att göra med. Birgitta berättar om tiden då hon gick på en hushållsskola och satt i källaren och målade medan de andra flickorna utförda sina syarbeten. Hur hon våndades när de berättade för henne på arbetsförmedlingen att hon skulle jobba på storkök, eller jobba med äldre människor, och bara ha sin målning som hobby. ”Då började jag som kökselev på lasarettet i Jönköping och det var tufft. Jag vet inte om jag under den tiden orkade måla något på kvällarna när jag kom hem.” Men så kom hon till Umeå, där hon skulle utbilda sig till internatföreståndare, och på kvällarna gick hon en målarkurs på ABF. ”Där var det en konstnärinna som hade gått på Konstakademin som sa till mig att jag skulle söka till Konstakademin och det var som att hon tände en gnista i mig.” Efter flera målarutbildningar på kvällar efter jobbet sökte hon äntligen till Konstakademin. Det var svårt även på den tiden att komma in, säger Birgitta som fick söka tre gånger innan hon kom in. ”Jag glömmer aldrig den gången då jag skulle gå till jobbet, klockan var sex på morgonen, det var nere på Skanstull de sålde lösnummer på Dagens Nyheter och där stod det Antagna till Konstakademin och då stod mitt namn först. Åh, det var fantastiskt, det var som att komma till stjärnhimmelen.” Men lycklig, nej det har hon aldrig tänkt på om hon var, säger Birgitta när jag frågar henne. Att måla är ett slit och ingen hobbyverksamhet. Det är sällan hon är nöjd med det hon målar och ofta tar målningar lång tid. Hon ställer undan målningarna och tar fram dem gång efter gång i hennes strävan efter att vara sann och inte föreställa sig, som hon själv säger.

Birgitta har tagit emot pris ur kungens hand, hon finns på Moderna museet och hon har ställt ut så många gånger att hon knappast minns alla. Hennes ateljé är en bekräftelse på det jag redan från första stunden anat; hon är en hårt arbetande kvinna och det är en livsviktig uppgift hon har åtagit sig. Birgittas tavlor tar oss med till länder där kvinnor inte får vistas ute själva på kvällarna, till platser där en urgammal olivplantering får ge plats för en motorväg, till torg i Sydamerika, till platser där hon försökt vara del i ett pågående liv. Hon skildrar smärta och sorg, vardag och glädje på sitt speciella sätt. Som på tavlan där en familj står på en vit brygga till en mörk sjö och där mannen som tagit sitt liv skildras med ett rött huvud. ”Han sköt sig själv i huvudet, och hur skulle jag skildra det och den smärtan det innebar?” Birgitta kommer från en arbetarfamilj, det var ingen som någonsin uppmuntrade henne att måla, men hon målade ändå för det var det hon kunde och det hon kände var hennes tro. ”Jag har aldrig sökt det utan jag har bara målat.”

Vill du se min intervju med Birgitta Andersson kan du göra det på vår Youtubekanal genom att trycka på länken här: Porträtt av konstnären Birgitta Andersson

Conchi Gonzalez, fotograf och verksamhetsutvecklare på Jönköpings läns museum.

Och missa inte henne 20 januari – 11 mars på Jönköpings läns museum.

Jönköpings läns museum uppmärksammar Birgitta Andersson som fyller 80 år med att visa en omfattande retrospektiv utställning som visar både hennes måleri och grafik. Birgitta är född i Jönköping och har under många år utvecklat ett måleri som uppmärksammats framförallt i Stockholm där hon har haft de flesta utställningarna. Nu vill vi lyfta fram hennes konstnärskap och bjuder in länets invånare att se ett glödande måleri utöver det vanliga, vi visar också den finstilta grafiken som Birgitta arbetat med under senare år.