Vad betyder vårt kollektiva minne?

Små och stora strider utkämpas dagligen mellan frågan om bevarande och rivning, eller förnyelse som det ofta beskrivs som. Förnyelse är ett ord som i sig andas något positivt. Genom att olika ord laddas med positiva eller negativa klanger styr man också diskussionen och tankebanorna i en viss riktning, människor som är emot rivning är emot förnyelse och  därmed per automatik en bakåtsträvare – hemska tanke.

Samtidigt talar vi mycket av behovet av kulturarv, att känna och förstå vårt ursprung och känna identitet oavsett var vi kommer ifrån. Bebyggelsen är ofta bärare av platsers historia, fysiska minnen av hur en ort har uppstått och utvecklats. Sockenkyrkorna bär på en tusenårig historia, de äldsta skolorna minner om den första skolstadgan från 1842 och de gamla soldattorpen kan berätta om indelningsverkets historia från 1600-talets slut fram till 1900-talets början då den allmänna värnplikten trädde i kraft.

Med järnvägen förändrades möjligheten att färdas. Järnvägen förändrade också landskapet, nya städer och samhällen uppstod i anslutning till de fastställda stationslägena. Nässjö har jag berättat om tidigare. Habo var ett annat av de samhällen som utvecklades kring ett tågstopp längs den dåtida södra stambanans första läge Malmö-Nässjö-Jönköping-Falköping-Stockholm när banan invigdes i hela sin längd 1864. Det nya stationsläget uppkom, som i de flesta fall genom en intresserad markägare, här var det Anders Larsson i Bränninge by som avgjorde stationens läge genom att han överlät mark åt SJ. En station byggdes och efter hand tillkom fler funktioner, så som  hotell och handelsbod. Industrier etablerades sig i närheten och tomter började styckas av. Det var dock länge en tydlig delning mellan ”byn” vid Gunnarsbo gård och stationen och det begynnade samhället på Bränninge ägor. I slutet på 1920-talet upprättas en tomtkarta och en avstyckningsplan som blir den första planen för det växande stationssamhället. I Habo låg sedan länge det gamla sockencentrat vid kyrkan, några kilometer nordväst om stationen och här låg också skolan.

Styckningsplan Habo 1929

Något år efter att planen upprättades byggdes också den första allmänna byggnaden i samhället. Det var Gröne vägens skola, eller ”stationsskolan” som man då benämnde den. Skolan byggdes 1931 av den lokale byggmästare Emil Augustsson i en för tiden rådande nyklassiska stil med valmat tak och en markerad huvudentré med räfflade halvkolonner och ett dekorerat överstycke. Bottenvåningen inrymde tre klassrum, källarvåningen användes för slöjdsalar och ovanvåningen till gymnastiksal.  Intill skolan byggdes samtidigt ett hus i samma stil med två lärarbostäder. På bottenvåningen fanns en trerumslägenhet för läraren och vindsvåningen en mindre lägenhet för småskollärarinnan.

Gröne vägens skola

Skolbyggnaden och lärarbostadens framtida öde har varit en het fråga i Habo de senaste åren. Det finns ett politiskt beslut att riva byggnaderna och bygga bostäder på tomten. Samtidigt har många Habobor engagerat sig för skolans bevarande då det är en del av kulturarvet och en märkesbyggnad för Habo stationssamhälle. Skolhusen är också en viktig del av många innevånares identitet och dessutom en plats förknippad med en rad minnen. Rivningsbeslutet har överklagats och ska prövas i Miljööverdomstolen. Vad utfallet blir återstår att se. Habo, precis som andra orter behöver bostäder, men man behöver också värma sin kulturmiljö. Om skolan rivs förlorar Habo en viktig pusselbit till sin historia.

Britt-Marie Börjesgård