Det stora lyftet: altaruppsatsen i Bottnaryds kyrka

Men detta ska handla om ett annat lyft, i kyrkorummet, närmare bestämt lyftet av altaruppsatsen i Bottnaryds kyrka.

Bakgrund

Under senare år har flera arbeten pågått både i och utanför Bottnaryds rödmålade träkyrka från 1600-talet. Ett nytt vapenhus har byggts till mot väster, vilket också föranlett arkeologiska utgrävningar och undersökningar av den aktuella marken. Nytt värmesystem har installerats. Ny ljussättning av viktiga partier i kyrkorummet har planerats och i stort sett genomförts. Nya inventarier har anskaffats. Bland dessa finns en predella – eller snarare ett nytt fundament – till altaruppsatsen, jämte ett tillhörande nytt altarbord som ritats och tillverkats speciellt för Bottnaryds kyrkorum.

Det tidigare altarbordet tillverkades vid den senaste stora restaureringen, 1968-69, och utgjordes av enkla, spontade brädor som målats i mörkbrunt. Det altarbord som nu tillverkats är ett litet konstverk i sig. Det ska inte beskrivas närmare här, men finns att beskåda på plats. Kyrkan är ofta öppen för besök.

Nedmontering eller lyft?

Att byta ut ett fundament låter sig förstås inte göras i en handvändning: hela den tunga altaruppsatsen vilar på det! Det fanns en mängd olika tankar och funderingar kring hur man skulle gå till väga. Var det tvunget att  plocka isär och ned altaruppsatsen i sin helhet eller kunde man faktiskt lyfta den? Och i så fall: hur? Det är i denna diskussion konservatorn kommer in i bilden. Altaruppsatsen i Bottnaryds kyrka är ett smäckert arbete från senbarock, troligen tillverkad i Nordtyskland och skänkt till kyrkan år 1677 av landshövding Örneklo på Gunillaberg. Med sin ålders rätt kräver den varsam hantering. Dels sitter några av de enskilda, dekorativa delarna löst, dels har färgskiktet dåligt fäste till underlaget. Med andra ord: det flagnar kraftigt! Detta innebär att både ytskikt och delar måste säkras innan man överhuvudtaget kan hantera altaruppsatsen. Den första insatsen blev därför att skyddsklistra eller plåstra in löst sittande färg så att inget skulle gå förlorat i hanteringen. Det andra var att plocka ned lösa detaljer. Först därefter kunde beslut tas om hur vi skulle gå vidare. Och beslut togs om ett lyft?

Arbetet påbörjas …

Det tidigare altarbordet sågades isär och främre delen flyttades bort. En kraftig bräda/balk fästes på altaruppsatsens baksida, längst ned, som fick den dubbla funktionen att vara lyftstöd och att fixera altaruppsatsens brädor i rätt läge. Risken fanns annars att dessa skulle glida isär, något som skulle få katastrofala följder. Lyftbrädans ändar gick ut några decimeter på var sida. Under båda dessa ändar placerades en kraftig domkraft monterad på ytterligare en kraftig träkonstruktion.

Den största rädslan var att stagen som förankrade altaruppsatsen mot väggen bakom skulle påverkas negativt eller att tyngdpunkten skulle hamna fel och därmed riskera att altaruppsatsen föll framåt. Inget av detta hände. Under minutiös kontroll och med utsökt precision justerades domkrafternas lyft, kugge för kugge, millimeter för millimeter, lika på båda sidor. När altaruppsatsen till slut ”svävade” i luften kunde resten av det gamla altarbordet avlägsnas och ge plats för det nya fundamentet.

… och avslutas

Lika långsamt och försiktigt som den lyfts upp sänktes nu uppsatsen tillbaka på sitt nya stöd. Och vi som varit med under processen kunde andas ut och torka ängslans svett ur pannan!

Om något år hoppas vi kunna göra nästa insats på Bottnaryds fina altaruppsats, då i form av konserveringsarbeten. Men det får bli en alldeles egen historia.