Blåsmaskinen på Åminne bruk är åter i drift.

På Kulturarvsdagen, söndagen den 9 september, premiärvisades den ”återupplivade” blåsmaskinen på Åminne bruk i Värnamo. Den är en av få bevarade i sitt slag och ett spännande tekniskhistoriskt objekt.

Åminne bruk vid västra stranden av sjön Vidöstern är en av Smålands bäst bevarade järnbruksmiljöer. Här finns landskapets sista sjömalmshytta, i drift till ända till 1934, med sjömalm från Vidöstern som insats. Masugnen uppfördes år 1900, och 1909 tillkom även gjuteri och mekanisk verkstad. I början av 1990-talet avvecklades gjuteriet, och Åminne bruk omvandlades till ett industriminne. Restaureringen av byggnaderna har pågått under många år, och bruket är idag ett intressant industrihistoriskt besöksmål och en mötesplats för bygden.

Blåsmaskinen, som försörjde masugnen med blästerluft, tillverkades vid ett annat av länets järnbruk, nämligen Bruzaholm. Det är en trecylindrisk blåsmaskin, en så kallad Baggemaskin, av imponerande storlek. Maskinen är placerad i ett eget maskinrum. Den har bibehållits  i oväntat gott skick, med tanke på att den inte varit i bruk sedan 1934, då masugnen i Åminne blåstes ner. Den ångmaskin på 25 hästkrafter  som drev blåsmaskinen är sedan länge borta.

Berne Nilsson rengör ett lager på blåsmaskinens vevaxel

Idén att kunna sätta blåsmaskinen i rörelse har funnits med från restaureringsprojektets början. Nu har den blivit verklighet. Maskinen har rengjorts och rostskyddsbehandlats efter behov, och alla glidytor har blivit rengjorda och insmorda med fett. En elektrisk motor har monterats för att driva maskinen. Målet är inte att uppnå den effekt som skulle krävas masugnsdrift ? på riktigt?, utan syftet är att kunna demonstrera maskinteknik anno 1900. Blåsmaskinen arbetar nu med ca tre varv i minuten, ett lugnt tempo som inte frestar på den unika maskinen.

Projektets huvudman  är Stiftelsen Åminne Bruk. Teknikhistorisk konsult är Industriminnesbyrån genom Bengt Spade/Ida Wedin. Arbetena har utförts av Industriservice BeNi, Osby. Länsmuseet svarar för antikvarisk medverkan i projektet.

Hur fungerade en blåsmaskin?

För masugnsprocessen är blästern nödvändig. Bläster är den luft som förs in i masugnspipan genom formorna. Med blästerluftens syre förbränns kolet och malmen reduceras och smälts till järn.

Tillförseln av bläster till masugnar skedde fram till början av 1800-talet med hjälp av kraftiga blåsbälgar, som drevs med vattenkraft. På 1830-talet förbättrades blästertekniken genom den trecylindriska blåsmaskinen. Efter sin uppfinnare kallas den Bagges blåsmaskin.

Blåsmaskinen kan beskrivas som ett slags kompressor. Maskinen har tre vertikala cylindrar med kolvar, som via vevstakar sätts i rörelse av en horisontell vevaxel. En kuggväxel med ett större och ett mindre kugghjul förmedlar kraften från maskinens energikälla till drivaxeln. I kolvarna finns ventiler, genom vilka luften sugs in i cylindrarna, då kolvarna rör sig nedåt. När kolvarna vänder och rör sig uppåt stängs ventilerna och luften pressas först in i en stor behållare, väderlådan, ovanför cylindrarna. Från väderlådan pressas luften vidare till varmapparaten, där den förvärms med masugnsgas.

En av blåsmaskinens cylindrar med kolv, sedd underifrån

Agneta Åsgrim Berlin