Utvängstorp outlaws

En historia om slughet, stöld och straff för fyrahundra år sedan

Domen

”Så effter theras egen bekennelsse, och tiufnaden som
fans i theras hender, kunne man icke frija theras lijff, Nemligen
Måns i Kyrkiarp och Brita wid Closterströmen, ty dömdes
the effter thet 3 Capitlet i Tiufu B:alcken han till at hengias
och hon till at settias quik i Jord.”

Ser ni henne, längst till höger i bilden. Kvinnan med hatten som smyger sig på i akt och mening att stjäla ur fickan på den intet ont anande husfrun som är upptagen med att köpa frukt? Om Britta kunde lägga ficktjuv till sitt digra brottsregister vet vi inte.

Brittas rövarband

Detta är en sorglig historia om människors om gör dumma saker fastän de vet att de inte borde. Det handlar om ett gäng rövare ledda av Brita Jönse från Klosterströmmen i Utvängstorps socken i Vartofta härad.  Eller Mullsjö kommun i Jönköpings län för att ringa in platsen med mer nutida administrativa gränser.

Brittas sociala ställning i samhället får vi inte veta, men i Jönköpings stads tänkebok från år 1616 kallas hon ett quinfolk rätt och slätt. Inte hustru, trots att efternamnet antyder att hon var gift med Jöns. Hon hade en måg, ett begrepp som vid denna tid kunde betyda såväl svåger som måg.  Om det var det senare, torde hon vara i minst 35–40 åldern och det står vidare klart att Britta hade lett sitt rövarband ”en längre tid” vilket också antyder att Britta inte var purung

Det fanns som bekant inga bokstavskombinationsdiagnoser på 1600-talet, men mellan raderna osar det av diverse sådana parat med ett grundligt självskadebeteende. För hon är helt klart inte dum även om hon gör väldigt korkade grejer.

Brittas bästis var Måns i Kyrkarp som var granngård till Klosterströmmen. De två var partners in crime och omgav sig med ett entourage av stjälare och inte minst hälare som gärna tog emot och omsatte det stulna godset. Bland dem finner vi just mågen/svågern Anders Snickare men även Assur i Dalshult och Anders i Tavelhult, alla gårdar i Utvängstorps socken.

Ertappandet och erkännandet

När Britta och Måns åkte fast var det vinter och marknad på Brånebacken i Jönköping, strax väster om slottsvallarna. Det stulna godset bestod av 4½ alnar tyg från Geldern och 37 alnar svarta strumpeband som snotts från Peder Gudmundsson, flera alnar svart, grönt och rött kläde som tagits från Håkan Jönsson och tre bälten med silvermynt eller silverströningar fastsatta (möntade bälte) från Lars Öyarsson. Britta och Måns bekände att de med list och behändighet hade stulit godset, det vill säga: Britta stal medan Måns väntade på gatan med sin släde.

Det frejdiga erkännandet, som närmast presenterades med stolthet i rösten, följdes av andra, för detta var inte den enda marknad från vilken tyger och kläder hade hamnat i parets väskor utan att erforderlig betalning hade erlagts. För ett år sen, alltså 1615, hade Britta och Måns tillsammans med Assur i Dalshult och Anders i Tavelhult varit på höstmarknaden i Jönköping. Assur i Dalshult bedyrade dock att detta var enda gången han varit med och stulit något. Han hade lockats av Måns som sa ”folgh med oss, så kan tu få så myket, (att) du kan kiöpa tig en skeppa spannemåll eller 2 före”. Genom Anders i Tavelhults vittnesmål får vi veta något om hur en stöld kunde gå till: Anders i Tavelhult hade ställt sig vid Lille Anders Svenssons bod för att köpa salt. Medan Tavelhuls-Anders dividerade med Lille Anders sköt han ett stycke blått kläde in under armbågen. Bakom honom stod Britta och tog emot de nio alnarna kläde och gömde det under sin kappa.

Sen följde allt annat de stulit: rött och grönt kläde, svart engelskt och en halvsliten kappa. Vid Risbro på gränsen mellan Småland och Västergötland delade de godset sinsemellan. På en marknad i Falköping stals såväl holländskt lärft som fint ylletyg (sajen) och sämre dito (rask), rött kläde samt ett ihoprullat skinn samt en tygkvalitet som i tänkeboken anges som: ”någon duelk”.

Fingerfärdiga fruar eller att gå i kyrkan i stulna paltor

Sen kommer vi till Hjo marknad där Britta stal dansk lärft. Och nu hade Måns i Kyrkarp och Måns i Utvängstorps hustrur fått höra om stölderna och tänkte väl: så svårt kan det inte vara, varpå de helt frankt följde med och stal ett stycke fyrtrå, ett slags ylletyg med fyrdubbelt tvinnat inslag som färgades efter vävningen. Måns Månssons hustru lät göra sig en kjortel av sin del av fyrtådstyget och den gick hon med i kyrkan i två år, innan hon sålde den till prästen i Sandhem, herr Peder.

Tänkeböckerna är knappa på detaljer, men just detta faktum, att Måns hustru hade gått i kyrkan under två års tid med en kjortel gjort av stulet tyg, lyfts fram, troligen på grund av det oerhörda i att kvinnan som flagrant brutit mot sjunde budet ändå tagit emot sakramenten i kyrkan som om ingenting hade hänt. Sen kommer en intressant kommentar, nämligen den att prästen i Sandhem efter två år hade köpt kjorteln av henne, kanske för att sy om den till något annat plagg? Om kjorteln inte var allt för sliten bör tyget fortfarande ha varit av ett visst värde. Att detta faktum lyfts fram indikerar att rådet har diskuterat huruvida prästen hade handlat i god tro eller om han viste att han befattade sig med stöldgod?

När man ändå var inne på temat tjuvaktiga kvinnor i Utvängstorps fortsatte Britta och Måns att lägga ut texten kring hur det låg till med både den ena och den andra. Klart var att Ingell i Knipan hade stulit strumpor som hon sedan gav i gåva till ovan nämnda präst. Gåvor till prästen och hans familj samt kyrkan hörde till god sed, men åter uppkommer frågan om hur mycket herr Peder egentligen visste om gåvornas proviniens?

Mer tveksamhet omgärdade Botel i Norkans påstådda stöld i Skövde av en säck som innehöll tjugo tyska daler och ett silverbälte. Någon sa att det var hittepå, en annan att det var dagsens sanning. Dock menade Anders Snickare att Botel alltid hade pengar att köpslaga med, något som hennes make sades vara helt ovetande om.

Nära ögat

I Falköping var Britta och hennes kumpaner nära att bli avslöjade, men gänget klarade sig genom att fly in på en loge där Anders Snickare kastade några saker som fanns på logen över stöldgodset. Köpmännen som spräng efter dem upp på logen kunde inte hitta det väl dolda stöldgodset vilket ledde till att de inte kunde ta tjuvarna på bar gärning, det var bara att släppa dem. Anders skröt av bedriften och erkände att om han inte varit så snabb hade både hans svära (vid denna tid ett begrepps som användes om både svärmor eller svägerska) Britta och de andra åkt fast.

Tjuven och hälaren

Men hälaren är lika god som stjälaren. Nu berättade Brita och Måns vilka som hade köpt stöldgodset. Det var Arvid vid Öjeforsen, Pelle Persson i Ebbaryd, en man som var fogde under greven på Ettak, Bengt i Bollarp samt hustru Margareta i Fågelås socken förutom de redan bekanta Anders i Tavelhult (som hade varit behjälplig vid stölden 1615), Assur i Dalshult samt mågen Anders Snickare i Utvängstorp.

En genomgång av Vartofta härads dombok från samma tid borde ge upplysningar om vilka straff som utdelades för de tjuvar och hälare som inte kunde lagföras i Jönköping, utan som framför allt stulit i Hjo, Skövde och Falköping, men jag har inte hunnit kolla detta.

Att sättas kvick i jord

För stölderna i Jönköping dömdes Britta och Måns till döden. Han genom hängning och hon genom att begravas levande genom att bunden till händer och fötter kastas i en grop, varefter den fylldes med jord. Ibland placerades en bräda över munnen på den som begravdes, för att ge ett litet andrum innan luften tog slut. De hade bekänt sina brott, inga förmildrande omständigheter förelåg, de var notoriska tjuvar och straffet var helt i samklang med tjuvamålsbalkens bestämmelser. De visste dessutom vilket straff som väntade den som stal mer än en marks värde och här handlade det om tyger för stora summor. Några av de finare yllekvaliteterna värderades till sju mark per aln.

Men varför…?

Och man kan inte annat än klia sig i huvudet och undra: varför gör di på detta viset? Livet i Utvängstorp kunde säkert vara bedövande tråkigt och uppfyllt med slitiga arbetsmoment från morgon till kväll. Korngröt, salt fisk, lankigt öl och rovor i repris, och sällan några öre över att spendera när marknadsdagarna upprann. Men att ta klivet över till ”the wild side”, fullt medveten om vad som låg i vågskålen om man blev påkommen? Den kriminelle avskräcks dock sällan av straffet, utan lever i förvissningen om att det kommer att gå min väg denna gången också.

Det har spekulerats i om de mer explicita och vidlyftiga erkännanden som kom fram under 1600-talets häxprocesser för vissa individer kan ha varit ett sätt att begå suicide by cop? Djupt deprimerade eller ångestdrivna personer som inget hellre ville än att avsluta sina liv. Det kan vara en rimlig förklaring, i en tid när självspillingar hamnade i Helvetet. Men om man provocerade fram ett dödsstraff? Då fanns en möjlighet till en salig hädanfärd, eftersom man innan dödsstraffet exekverades fick motta nattvarden och syndernas förlåtelse.

Assur i Dalshult bodde inte direkt på någon storgård vilket framgår av kartan från 1645 förfärdigad av Johan Gyllenstig Botvidsson. Troligen var det inte Assur själv som var kronolandbo på fjärdedelshemmanet, utan han kan ha varit dräng på gården. LSA: P234-7:P3:88 Dalshult i Utvängstorps socken 1645.

Alla frågor som kvarstår

Trots att det ovan relaterade målet fick stort utrymme i Jönköpings stads tänkebok, saknar vi många detaljer kring personerna i fråga. Deras bevekelsegrunder, eventuell psykisk ohälsa, stämningslägen och liknande. Vi vet inget om Brittas man Jöns till exempel, eller vilket förhållande hon stod i med Måns i Kyrkarp. Och varför ställdes inte Anders i Tavelhult inför rätta i Jönköping, han som varit med på marknaden i Jönköping året innan och varit behjälplig med att stjäla tyg? Men, vi kan fascineras, känna samma känsla som när man lyssnar på en krimpodd. Tillfredsställelsen man känner när den skyldige åker fast och rättvisa skipas. Fast: ”sättas kvick i jord”…?

En sak har jag iallafall lärt mig, att Utvängstorps socken och omgivande bygder inte led brist på tjuvaktiga kvinnor. Förutom Britta vid Klosterkvarnen har vi de två hustrurna till var sin Måns samt Ingell och Botel, den senare som alltid hade pengar till hands, pengar som hennes make inte hade en aning om.

FAKTA

Tyger och kläder var utan jämförelse de mest stöldbegärliga varorna under 1500- och 1600-talet. Fram till den industriella revolutionen och införandet av maskiner som kunde spinna tråd och väva tyger, var tyger och kläder kapitalvaror som kostade betydliga summor i inköp. Anledningen var givetvis den stora arbetsinsats det krävde för att producera tygerna. Ull skulle tvättas, kardas, spinnas och vävas. Det färdiga klädet valkas, överskäras och färgas. För allt detta fanns specialister framför allt i England, Flandern och Tyskland där de oftast stulna tygkvaliteterna kom ifrån. Vad gäller linet skulle det repas, rötas, bråkas, skäktas, häcklas, spinnas och vävas. För att få fram en linneskjorta av bra kvalitet behövdes ca 100 m2 linodling. Lin av grövre kvalitet vävdes till så kallat blaggarn, av vilket det gjordes särkar och andra plagg som man framför allt bar under de kläder som var avsedda att synas utåt.

Här nedan en bildkavalkad på några av de olika momenten inom ullberedning man får från ”Hausbücher der Nürnberger Zwölfbrüderstiftungen”. Kardaren, vävaren, färgaren, överskäraren och skräddaren presenteras