Till Kungens minne

En av de ritualer som ingick i en sådan resa var besöket på Bräutigams konditori. Där kunde man sitta och äta sitt wienerbröd och lyssna på den lite slitne pianisten i salongen på andra våningen. Han spelade önskemelodier, hämtade från lappar som tanter i hatt lämnat i skålen på hans piano. Allt andades en lite dammig frid, en fläkt från ett svunnet redarsocitetens Göteborg. Men eftersom våra besök vanligtvis företogs sommartid är det tveksamt om jag någonsin smakade det bakverk som gjort Bräutigams odödligt – Gustav Adolfbakelsen.

Enligt en seglivad tradition skapade konditorn Carl Bräutigam år 1909 en speciellt utformad bakelse till hjältekonungens ära, att avnjutas enbart på årsdagen av hans död vid Lützen den 6 november 1632. Bakverket bestod av en sockerkaksbotten med fyllning av smörkräm och citron som smaksättning. Det täcktes av skär marsipan. Överst tronade en bild av kungen, gjuten i mörk choklad. Resultatet blev en kaka i tiden, något som passade väl in i sekelskiftets starkt nationella strömningar där Lejonet från Norden var en av rörelsens ikoner tillsammans med Karl XII. Framför allt i de svenska städer där Gustav II Adolf själv tagit en aktiv del i stadens tillblivelse och utveckling – som i Göteborg – anordnades marscher med fackeltåg och studentsång. I ett Sverige som sökte sin identitet i en ny tid behövdes hjältar och förebilder.

Men är berättelsen om bakelsens tillblivelse sann?

Etnologen Mats Rehnberg har utrett frågan i en läsvärd artikel, publicerad i Gastronomisk Årsbok 1965. Där visar han att traditionen med konfektyr och bakverk till Gustav Adolfs ära kan spåras mycket längre tillbaka. Karameller med kungens bild finns redan kring 1850, medan de första kakorna/ bakelserna dyker upp 1890. Men det spelar egentligen mindre roll i det här sammanhanget eftersom vi nu kan föra denna lite säregna kungahyllning 250 år längre tillbaks i tiden – i alla fall i Jönköping!

Vid utgrävningarna i kvarteret Diplomaten år 2007 påträffades ett märkligt föremål vars förklaring och ursprungliga sammanhang har låtit vänta på sig. Det skulle till ett smärre detektivarbete innan bitarna föll på plats.

Allt handlar om en liten form av bränd lera; ett avtryck med ett porträtt. Att motivet var Gustav II Adolf gick lätt att se, men vad hade formen avsetts för? Att den bränts i en keramikugn stod klart, då det finns stänk av glasyr på ytan. Men det var inte frågan om någon gjutform; snarare då en pressform som lämnat ett upphöjt avtryck i relief. Det passade bra med en stratigrafiskt säkerställd datering till strax före 1640, eftersom vi känner barockens förkärlek för överdådiga måltider där stor omsorg ägnats åt rätternas utseende. Så låt oss gissa att vår form använts till att förse någon form av bakverk eller kanske konfektyr med kungens bild. Det finns till och med en särskild sorts kakor som i samtiden kallades Jernbachelser eftersom de bakades i gjutna, rikt dekorerade metallformar.

Tapperhetsmedalj

Men så var det frågan om motivet. Vilken är förlagan till pressformen från Jönköping? Jo, det handlar om en tapperhetsmedalj, ett förtjänsttecken som präglades direkt efter den betydelsefulla svenska segern vid Breitenfeld i september 1631. Den delades ut till de officerare i den svenska hären som utmärkt sig speciellt i striden. Medaljen är sannolikt framställd av en skicklig tysk eller fransk gravör. Den visar på framsidan den lagerkransade segerherren, Gustav II Adolf, i profil med det karaktäristiska pipskägget. På frånsidan finns ett svärdssvingande lejon som trampar ner fiendens vapen och fanor. Passande motiv i den hetsiga propagandakamp som pågick i det trettioåriga krigets Tyskland.

Så långt komna kan vi alltså identifiera och datera förlagan till pressformen från Jönköping. Det finns dessutom ett sannolikt användningsområde. Men hur hamnade detta speciella föremål i ett utfyllnadslager på Öster? Och vem har burit tapperhetsmedaljen? Den enkla delen först. Medaljavtrycket påträffades i ett sandlager som utnyttjats som fyllning under ett av de hus som uppfördes på textilfaktoriets område strax före år 1640. Och genom olika analyser samt med ledning av de mycket speciella högstatusfynd som gjordes i lagret, anser vi oss kunna säga att sanden hämtats vid slottet eller i dess närmsta grannskap.

Vem bar medaljen som var förlaga till pressformen?

Vi har att leta efter en svensk soldat; en officer från Tysklandsarmén som utmärkt sig vid något av de stora slagen under fälttågets första år. Och det finns faktiskt en möjlig kandidat. Han hette Lars Arfwedsson och tjänstgjorde vid Lennart Torstenssons artilleriregemente. Dessa lätta enheter var av största betydelse för utgången av de stora slagen Breitenfeld, Lech och Lützen. Mycket har sagts om Gustav II Adolf som fältherre, och många utsagor har en lätt mytisk ton.

Men i ett avseende var han en verklig nytänkare – han förstod fullt ut vikten av eldkraft och av att ha tillgång till ett lättrörligt eldunderstöd för sina operationer. Kungen var inte omedveten om den betydelse hans skickliga artillerister hade – och Lars Arfwedsson var en av dem!

Han tjänstgjorde sannolikt i Tyskland mellan åren 1630 och 1635. Därefter förflyttades två kompanier av hans förband till Riga i dåvarande Livland. Efter ett kort mellanspel i Stockholm kom så Arfwedsson till Jönköping . Han hade den 16 mars år 1637 utnämnts till tygmästare med uppsikt över rikets fästningar i Småland och Västergötland och tillhörande artilleri. Detta var en verklig nyckelposition i Rikets försvar. Inte illa marscherat av en ofrälse! Men så var det också just vid denna tid som aristokratin började känna av hotet från en meritokrati ? folk som gjorde karriär genom sin egen kompetens. För Lars Arfwedssons del blev det emellertid ingen upphöjning till adelsståndet. Han stupade utanför Landskrona den 4 april 1644.

Vi kommer nog aldrig att kunna slå fast om tapperhetsmedaljen – förlagan till vår lilla pressform – verkligen ägdes av Lars Arfwedsson. Men det är en tilltalande hypotes. För under just de år som är aktuella för fyndet fanns det på Jönköpings slott en man som tjänstgjort i Tyskland. Och i hans krets har man haft all anledning att fira minnet av den fallne konungen; han vars inblandning i den europeiska storpolitiken hade inneburit framgång och karriär åt dugliga soldater. Bakverken som då framställdes inför märkesdagen den 6 november hade nog ytterst lite gemensamt med Carl Bräutigams skapelse från 1909. Men samtidigt är det inte fel att påstå att firandet av Gustav II Adolf har ett av sina äldsta belägg från Jönköping!

Claes Pettersson
Arkeolog