Tidsresan

En av de yngre kursdeltagarna definierade det så exakt ”Det här är som en tidsresa! Som att resa tillbaka i tiden…”. Tidvis känns det verkligen så. Från Botiza har vi i dag åkt ner mot Transylvanien och upp i Apusenibergen där vi bor utspridda på tre pensionat i den lilla byn Marisel. Vi har verkligen åkt trans silva. På vägen från staden Cluj och upp hit passerades vad som föreföll vara närmast ogenomtränglig lövskog som täckte den stupbranta terrängen på ömse sidor av bergen.Mil efter mil. Väl uppe möttes vi av ett småskaligt och mosaikartat landskap som närmast lede tankarna till en jämtländsk by nå gång på 1940-talet. Även här uppe, på ca 1200 m höjd finns ett levande jordbrukslandskap, hästkärrorna skramlar fram, fägatorna används av kor som leds till och från bete, och nej, byn eller människorna präglas inte av elände och fattigdom. Tidigare under dagen passerade vi den transsylvanska stäppen, ett pustaliknande område med hög grad av uppodling. Området hade omdanats till kollektivjordbruk under kommunisttiden och de små familjjordbruken hade kolchosiserats. Efter revolutionen vid 1990-talets början hade jordbrukarna återkrävt sina gamla jordinnehav och fått dem. Resultatet blev att det man ser i fält i dag är de gamla ägoinnehaven från tiden innan kollektiviseringen. Möjligen har produktiviteten sjunkit något. Av vår rumänska guide Anna-Maria fick vi höra, återigen, att det enbart var gamlingar kvar som skötte jordbruket och att de unga drog därifrån. Från bussfönstret kunde jag dock pricka av en hel del barn, tonåringar och unga människor som rörde sig i byarna. Kanske är avfolkningen en myt.

Från pensionatet där vi åt middag gick vi några stycken hem i beckmörker till vårt pang på andra sidan av byn. Över oss en sagolik stjärnhimlen och i horisonten ett åskväder vars blixtar lyste upp omgivningen med sitt magiska sken. Från pangets terrass kunde vi sedan njuta av skådespelet i den varma kvällen medan regnet närmade sig och passerade. En och annan häst lunkade med en vangnslast förbi ute på vägen. Det är en tidsresa, men samtidigt här och nu. Ekonomiska förutsättningar har lett till att Rumänien inte har en produktion som i Sverige med två typer åker: spannmål eller granträd, utan har ett jordbrukssystem utan kväveläckage eller som är beroende av fossila bränslen. EU vill inte ha det så. Hållbara agrara system är olönsamma, eller rättare, svåra att få in i det marknadsekonomiska tänket. Gärna hållbarhet och biodiversitet bara jordbruket sköts marknadsmässigt, dvs har hög lönsamhet. För vem?