Stutthof – en plats där tårar inte räcker

(Hur förmedlas ett svårt förflutet, del 3. Exempel från ett grannland)

Porten in till koncentrationslägret Stutthof

Det är lätt att missa den anonyma infartsvägen till lägret Stutthof. Det gjorde vi i mitten av juli 2015. Merparten av trafiken på den ganska smala landsvägen är sommartid på väg ut mot badstränderna och sanddynerna längs Östersjön och Frischen Haff. Skyltningen vi sökte var minst sagt diskret, men kanske kom vi från fel håll – österifrån. En asfalterad gata som korsade en smalspårig järnväg, en påkostad villa från förkrigstid på en liten kulle och en kort sträcka genom blandskog. Sedan var man framme vid grindarna till Stutthof. En plats där resan och livet slutade för 85 000 medmänniskor.

De yttre grindarna. Till vänster SS vaktstuga, till höger lägeradministrationens stora tegelbyggnad.

Stutthof (idag Sztutowo) ligger 34 km öster om Gdansk i den forna fria staden Danzigs territorium. Den ”fria staden” var en konstruktion uppkommen i efterspelet till det första världskriget där Danzig med sin blandade befolkning fick en särställning år 1919 under beskydd av Nationernas Förbund. Tanken må ha varit att skapa en sorts buffertzon mellan den polska korridoren till Östersjön och det tyska Ostpreussen med förebild i medeltidens fria hansestäder. I realiteten blev Danzig ett ständigt tvistefrö mellan Polen och Tyskland; en plats där konflikterna ökade parallellt med att den politiska situationen hårdnade efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933.

Ett arbetskommando med polska fångar satta att uppföra den första etappen av KZ-lägret Stutthof.

Här kommer också Stutthof in i bilden. Lägret upprättades ursprungligen för att hysa polska intellektuella. Det var det första fångläger som togs i bruk utanför de tyska gränserna – Stutthof var i funktion redan från den 2:e september 1939, dagen efter krigsutbrottet. De nazistiska makthavarna i den Fria Staden Danzig var sannerligen väl förberedda på vad som skulle komma! Stutthof blev också det sista koncentrationsläger som befriades av de allierade. Inte förrän den 9 maj 1945 nådde sovjetiska trupper fram till platsen.

Redan 1936 hade man börjat samla in uppgifter om fristadens polska och judiska invånare. Samtidigt undersökte man i hemlighet lämpliga platser för de planerade fånglägren. Ursprungligen sorterade Stutthof under Danzigs polismyndigheter som ett civilt interneringsläger. Senare, 1941, påbörjades en massiv utbyggnad i och med omvandlingen till ett arbetsläger under Gestapos kontroll. Slutligen, i januari 1942 blev Stutthof ett fullskaligt koncentrationsläger och en del av Die Enlösung – Förintelsen. De ursprungliga åtta barackerna utökades med ytterligare trettio och lägrets yta gick från 12 hektar till 1,2 kvadratkilometer. Under dess funktionstid mördades mer än 85 000 av de 110 000 fångar som deporterats till Stutthof. Det motsvarar alla invånare i en stad av Jönköpings storlek…

Ett öppet fält med långa vita murar. Platsen för en barackstad. ”Det nya lägret” enligt 1944 års karta.

Barackens nummer. Ett tyst vittnesbörd där alla autentiska spår ovan mark avlägsnats.

Lägret hemsöktes av tyfusepidemier vintern 1942 och 1944. De fångar SS-vakterna bedömde vara oförmögna att arbeta skickades direkt till Stutthofs gaskammare. Zyklon B-gas började användas i lägret i juni 1944 när takten på massmorden trappades upp. Även i sjukhuset avlivades ett stort antal patienter genom dödliga injektioner utförda av lägrets läkare. Det exakta antalet fångar som mördats i Stutthof kommer aldrig att kunna fastställas, så siffran 85 000 får anses vara en mycket försiktig uppskattning. Till exempel verkar de fångar som direkt vid ankomsten valts ut för avrättning inte ha registrerats.

Till Stutthof fördes civila polacker tillsammans med judar och kommunister från hela det ockuperade Europa. Fångarna utnyttjade som slavarbetare i den SS-ägda rustningskoncernen DAW (Deutsche Ausrüstungswerke) vilken hade en stor fabrik inne i själva lägret. Under 1944 tillkom också en flygplansfabrik tillhörande Focke-Wulf. Stutthof utgjorde navet i ett system av sammanlagt 105 olika satellitläger i norra och centrala Polen dit slavarbetskraft fördes. Mest beryktat är ändå lägret som en av de tre platser där Dr Rudolf Spanner experimenterade med att framställa tvål av mänskligt kroppsfett. Syner från hans laboratorium utanför Danzig finns mardrömslikt beskrivna av ett ögonvittne, Alexander Werth, som besökte fabriken precis efter befrielsen.

Att berätta om det ofattbara – Förintelsen och dess offer. I Stutthofs baracker lyckas man. Värdigt. Lågmält.

Som besökare i dag, sjuttio år senare, möter man spåren efter något ofattbart. För att tro att man skulle kunna begripa Förintelsen är förmätet. Allt man sett och läst genom åren räcker inte till när man står på platser som en gång, i mans minne, var Helvetet på jorden. Sorg, vanmakt och förtvivlan över människans ondska griper tag. Och tårar förslår ingenvart. Min egen reaktion förvånar mig. Jag känner ilskan, raseriet växa inför den vansinnets normalitet som Stutthof utstrålar. Och kanske är det just detta som gör platsen så skrämmande? Massmordets normalitet. För till skillnad från Auschwitz och Dachau representerar koncentrationslägret Stutthof en sorts vidrig Förintelsens vardag. Ett av alla de läger i det gigantiska mordmaskineri som nazismen organiserade. Jag noterar detaljer som den enkla snickarglädje man försett barackerna med. Precis som om det vore vanliga hus…

Insamlade skor. Tysta vittnesbörd om tusentals och åter tusentals offer…

Jag slås också av hur väl man förmår att berätta. För det är en stor, närmast övermänsklig uppgift att förmedla denna vår mörkaste stund. Men på barackens kala träväggar hänger rader av fotografier. Porträtt. Bilder av medmänniskor med ett liv innan Stutthof. Tillsammans med kortfattade personuppgifter. Ibland kompletterade med en bild tagen efter befrielsen; ibland på en gammal man eller kvinna. Överlevarna.

I andra rum står de slitna britsarna kvar. Och de sparade skorna. Vi går tysta och stilla genom dragiga rum och över knarrande trägolv. Få besökare talar med varann. Det är inte läge för ord, för kommentarer. Bara för tyst respekt inför offren.

Längst ner mot skogen ligger krematoriet och gaskammaren.

På den smalspåriga järnvägen står boskapsvagnarna.

Vad som också slår mig är stillheten. Och avskildheten. Här finns inte ett spår av den besöksindustri som till exempel inne i centrala Krakow erbjuder guidade bussturer till Förintelsen. Resor med luftkonditionerad turistbuss till Auschwitz, med gruppfoton under den ikoniska portalen ”Arbeit macht frei”…

I Stutthof är parkeringsplatsen ganska liten. Besökarna är inte fåtaliga, men räknas knappast i tiotusental dagligen. Man vandrar  genom de öppnade delarna av det vidsträckta området i sin egen takt. Ostörd. Helt säkert kan man boka visningar, men vi nöjer oss med att läsa utställningens skylttexter. Och ägnar en eftertankens eftermiddag åt ett sorgens fält mitt inne i en polsk barrskog.

Baracker och grunder i ”Alte Lager” – den första etappen av lägret, uppförd hösten 1939.

De idag övergivna fabriksbyggnader där slavarbetare byggde jaktplan av typen Focke-Wulf.

Det enda som möjligen bryter upplevelsen en smula är det stora betongmonument som uppfördes under kommunisttiden. Sedvanligt smaklöst. Och av gigantiska proportioner som alla liknande minnesmärken. På sitt eget monstruösa sätt en god representant för nästa kapitel av Polens sargade förflutna.

En del av det väldiga monumentet från kommuniståren. En god representant för sin epok.

Stutthof – ett krävande resmål. Men definitivt en plats att besöka!

Det är med mycket blandade känslor man lämnar en plats som Stutthof. Sorg? Självfallet. Förtvivlan? Utan tvekan. Skam? Jo, man bär med sig insikten att medan jag kan sätta mig i en röd Ford Mondeo och köra min väg så blev barackerna i denna anonyma skog slutet för 85 000 medmänniskor. Mina föräldrars och farföräldrars generation – fast i Polen. Och det är bara lite drygt 40 mil till Malmö. Helvetet låg nästgårdsvägs den gången…

Vi får aldrig glömma. Att bära minnet vidare är vår generations blygsamma, men nödvändiga insats. Det ofattbara skall berättas. Och jag måste återigen erkänna för mig själv hur väl man lyckats med den omöjliga uppgiften i detta Stutthof – Sztutowo. Det lågmälda anslaget, allt annat skulle klinga falskt. Värdigheten. Offrens blickar som du möter, ansikte mot ansikte i utställningen.

Några veckor senare läser jag att man påbörjat arkeologiska undersökningar i Neues Lager, de skogbevuxna delar av Stutthof som inte är öppna för vanliga besökare. Här finns också en väg till någon sorts förståelse; en metod som är och kommer att bli allt viktigare i takt med att Förintelsens sista ögonvittnen nu dör bort, sju decennier efter befrielsen. För även den mörka historien måste utforskas och lyftas fram, likaväl som andra aspekter på mänskligt liv!