Stiletten från Svarttorp

Utan goda kontakter med pressen kommer man inte långt i den här branschen. Det är en gammal sanning som nyligen bekräftats genom ett högst oväntat jordfynd från Svarttorp, beläget öster om Jönköping. Vapenfynden från slagfältsundersökningen i Angerdshestra visades upp för lokalpressen i slutet av maj. Historien om Rantzaus fälttåg och de danska härjningarna 1567 spreds. Med den bakgrunden var det inte så konstigt att en svårt förrostad kniv uppmärksammades av upphittaren. För dolkar av äldre, rent av medeltida typ tillhör ju inte precis vad man brukar träffa på i en villaträdgård…

Vad som grävts fram är en elegant dolk, en s.k. stilett, vars datering ligger kring mitten av 1500-talet. Den har ursprungligen varit ca 35 cm lång; klingan var dubbeleggad och smäcker men eggarna har ovanligt nog inte dragits ända fram till parerskyddet. Där finns istället en intrikat dekor med små, symmetriskt placerade hål. Även själva parerskyddet kan ha varit dekorerat – kanske med gravyr – men det vet vi först efter rengöring och konservering. Greppet har säkert varit försett med trä och kanske också läderklätt, men av detta återstår inget idag. Knappen – som balanserat dolken – är kraftigt kannelerad. Därmed har dess vikt anpassats till ett inte alltför långt blad.

Dolken är ett sekundärvapen för en ryttare eller landsknekt. Det har burits i bältet och fungerat som ett komplement till svärdet enligt principen ett vapen i varje hand. För så fäktades en yrkessoldat på Daniel Rantzaus tid. Glöm bort allt ni sett på film av av eleganta parader och de tre musketörerna. Här gällde det att hugga och sticka för att skada och döda. Kanske inte så visuellt …men effektivt!

Men vad gör då detta exklusiva 1500-talsvapen i Svarttorp av alla platser? Ja, det är en fråga som kanske aldrig kommer att kunna besvaras med full säkerhet. Men i början av november 1567 bröt Rantzaus armé upp från Jönköping med avsikt att invadera Östergötland. Man följde Holavedsvägen och kom upp i Skärstadsdalen, vilken beskrivs som ”rik” i krigsdagboken. Säkert är att man plundrade; kanske hade svenskarna också förlitat sig på en dansk reträtt ut mot Västkusten och inte evakuerat i tid. Hur som helst – en klok befälhavare bör ha säkrat sitt flankskydd vid marsch genom fientligt territorie. Dessutom var det ju lämpligt att bränna och plundra så mycket man bara hann. Då låg Lekeryd och Svarttorp utefter den väg ett danskt ryttarförband på spaning borde ta innan man återförenades med huvudstyrkan längre upp i Skärstadsdalen.

Ovanstående är en arbetshypotes. Om det ligger något i resonemanget kommer förhoppningsvis den efterundersökning som nu planeras att kunna visa. Och dolken är på väg mot en välbehövlig konservering efter över fyra sekel i den småländska myllan.

Avslutningsvis – ett stort tack till upphittaren som tog kontakt med länsmuseet när dolken påträffats och som därefter bistått oss på bästa sätt. Fotografierna i detta inlägg är tagna av upphittaren.

Fortsättning följer!