Ridån går upp för Jönköpings slott!

Jaha. Då har det hänt igen. Arkeologerna trasslar till parkeringseländet i Jönköpings innerstad. Överallt ska dom in och gräva sina hål i marken. Eller hur var det nu igen? Är inte saken lite mer komplicerad än så? Sant är att länsmuseet ansvarar för den undersökning på Västra kajen som startade nu i måndags. Och att en massa populära p-platser försvunnit. Men orsaken till utgrävningen är att det skall byggas attraktiva bostäder i bästa läge längs Munksjöns nordvästra strand. På den plats där Jönköpings slott en gång stod; det slott ingen sett på noga räknat 140 år. Nu ska emellertid stadens kanske viktigaste enskilda byggnadsverk på nytt komma fram i dagsljuset. Eller för att vara noggrann, fästningens sydöstra hörn.

Det är spännande att se hur vissa drag i en stads uppbyggnad lever kvar – medvetet eller omedvetet – över lång tid. Här i Jönköping avlöstes fransiskanerklostrets guardian av slottsfogdar och kommendanter när Gustav Vasa lät Kronan överta byggnaderna efter reformationen. Senare, under 1600-talet, huserade både landshövding och länsstyrelse i slottets längor, skyddade av de imponerande utanverkens vallar och bastioner. Efter branden 1737 som lade de centrala byggnaderna i aska, flyttade myndigheterna över till trästaden på Öster. Men drygt ett sekel senare, då de sista resterna av fästningsvallarna hade demolerats, började man uppföra nya statusbyggnader på det forna slottsområdet. Läroverk, rådhus, bankpalats och residens. 1957 tillkom länsstyrelsens hus som med sina åtta våningar kom att dominera omgivningarna för många år framåt. Cirkeln slöts – myndigheterna hade återvänt till samma plats som tidgare. Ett gott exempel på vad arkeologer brukar kalla ”the importance of the place”!

Men låt oss ägna oss åt 1600-talet och befästningsgördeln runt slottet, det på Gustav Vasas initiativ ombyggda klostret. För det är här vi skall gräva under ett antal höstveckor i nådens år anno 2011. När man betraktar Erik Dahlberghs skiss är det bastion Carolus som syns närmast vattnet till vänster i bild. Strax intill reser sig ett högt och smalt torn, slottets pumphus byggt på 1680-talet. Och i kurtinmuren syns en öppning; Sjöporten som lett ut till fästningens lastbrygga i Munksjön. Detta är området som vår förundersökning skall ägnas åt. Av de en gång så imponerande utanverken återstår grunder och de allra nedersta skiften av dagermurarna. Man var noga med att ta tillvara bra byggnadsmaterial på 1800-talet. Men det är autentiska lämningar efter en försvunnen riksfästning som väntar oss 90 cm under asfalten – en typ av arkeologi som få haft möjlighet att ägna sig åt under det senaste seklet. Och vem vet vad som ligger i de vattendränkta lagren längs den forna strandlinjen?

En mindre trevlig överraskning är att vatten och strömdrag delvis har underminerat den fina stenkajen längs Munksjön. De pålningar och rustbäddar som bär kajens tyngd uppvisade tydliga erosionsskador vid en nyligen genomförd dykarkontroll. Att det skett sättningar behöver man inte befinna sig under vatten för att se – det räcker med att ställa sig i strandkanten. Frågan är hur pass mycket vibrationer och skakningar kajen tål när nu tunga maskiner kommer att arbeta strax intill? Rasrisken är nog inte direkt överhängande, men detta blir något att tänka på framöver. Inte minst eftersom stenkajen skall bevaras som ett minne av den tid då norra Munksjön utgjorde en av Sveriges viktigaste inlandshamnar!