Nu är det bevisat: Svedjande + röjningsrösen = sant!

Kartan over Målen från 1691. I nordväst är inägorna och gården endast antydda medan de olika svedjorna markeras med prickad linje i kartans sydöstra del.

I samband med att jag satt och skrev på min avhandling för många år sedan dök jag på en mycket spännande karta. Det var en karta som jag lade åt sidan och beslöt mig för att återkomma till. Jag ritade av den, för så gjorde man på den tiden. Smörpapper eller ritfilm minns jag inte, men den låg länge i en av något dussin rullar med kartexcerperingar som jag förvarade i karthyllan. En sådan som i stället för hyllplan har en fångstanordning av cirkelformade böjträ. Under den tiden, kring sekelskiftet 2000 var den överfull och hotade att brista under rullarna som ständigt blev flera och tyngre. Sen kom den digitala revolutionen även till Lantmäteriverket och de regionala Lantmäterimyndigheterna. I takt med att kartorna digitaliserades och kunde sparas ner i datorn i behändiga filformat försvann nyttan av de mödosamt avritade excerpterna. Någon dag kring 2006-2007 renades de helt enkelt bort och karthyllan, som fortfarande finns på mitt tjänsterum, tyngs inte längre av dessa rullar där framför allt smörpapperskalkerna med åren blev allt mer skrynkliga och fnasiga i kanten.

Men det var kartan då alltså: en gränsåtgärd och mätning från 1691 över ägorna till gården Målen, belägen strax intill länsgränsen mellan Jönköping och Kronobergslän, i Ramkvilla socken (06-ram-2). Kartan gav mig ingen ro eftersom den, tillsammans med en kortare inventering i fält, skulle kunna ge svar på den fråga som hållit mig vaken på nätterna under åtminstone de senaste femton åren: lade man upp röjningsrösen i samband med svedjande?

Svedjandet i Småland

De storsvedjor som nämns i det rättshistoriska materialet från det tidiga 1600-talets Småland var helt klart en reminiscens från ett svedjebruk som bedrevs under medeltid och fram till ca 1500-talets mitt där svedjorna kunde uppgå till 4?6 tunnland och avkastningen uppgick till mellan 30 och 40 tunnor säd. Ur de rättshistoriska källorna framgår att svedjorna bedrevs i bolagsform där flera intressenter var inblandade (Vestbö-Franzén 2004:146?152). Det fanns sannolikt inga rationella vinster i att rensa dessa ytor för sten, troligen gjorde man det ändå för att komma fram med en lie när svedjorna efter rov- och rågskörd blev slåttermark innan de lades ut till betesmark.

Redan i Boskaps- och utsädeslängderna från 1620 hade det genomsnittliga svedjeutsäde krympt till i snitt ett par skäppor och vid 1600-talets slut var de ?fälleland? som listas i t.ex Militieskattläggningarnas syneprotokoll mellan 0,5-2 skäppeland stora till varje gård (L-J. Larsson 1979:66?67, Lennart Andersson Palms excerperingar av BoUL 1620, Vestbö-Franzén 2004:143?148). I motsättning till de tidigare svedjebolagen där fler bönder och hushåll ingick kom svedjandet från 1600-talet att bli en del av varje gårds nyttighet. I och med detta kan man tänka sig att samma yta kom att svedjas åtminstone vart 30:de till 40:de år, beroende på utmarken och skogens omfattning. Att man även svedjade i ängarna finns belagd i de geometriska jordeböckerna från 1640-talet (Vestbö-Franzén 2004:204?205).

Exemplet Målen

Intill sockengränsen mellan Ramkvilla socken i norr och Asa socken i söder, tillika gränsen mellan Västra härad i Jönköpings län och Norrvidinge härad i Kronobergs län ligger Målen, ett frälsehemman (1691 förmedlat till ¾) med första belägg 1554. Läget för gården var och är en typisk representant för en relativt sent etablerad gård i en utpräglad utmarkskontext. Läns- och häradsgräns är här belägen i ren morasmark med bergsbackar omväxlande med sankmark i en brant och otillgänglig topografisk kontext. Området ligger långt från den förhistoriska bygden och de fornlämningar som tas med i FMIS är belägna 600-1000 meter från den i dag helt övergivna gården och består av en sentida torpetablering och fossil åkermark. Till närmsta bys inägomark på Kronobergssidan, Asaryd, är det ca 3 km från länsgränsen.

Kartan över Målen finns i ett koncept och en renovation. Konstigt nog låg båda under Lantmäterimyndigheten, renovationen hade inte skickats in till Lantmäteriverket. Gården Målen och inägomarken antyds bara, det är tvisteparken åt öster som var det intressanta för förrättningen.

Sexton mindre ytor är avgränsade med prickad linje, samtliga är fällor eller svedjor. Dessa har ömsom tagits upp av Asaryd, ömsom av Ramkvilla och spelar givetvis en viktig roll när man skall avgöra vem som kan åberopa hävd inom det tvistiga området. Hela texten behöver inte återges: det är bara att gå in på Lantmäteriets hemsida om man vill läsa allt, men här följer ett utsnitt:

13.:En fälla av Asaryds åbor huggen, men när soldaterna kommo hem blev hon av Asaryds åbor intet sådd. Om 2 skäppeland.  14: Johan i Holmeshult har denna fällan av Målen i oxalega. Om 3 skäppeland. 15: Huggen av Asaryds åbor och bleven av dem bränt men osådd, sedan soldaterna kommo hem. 16: En fridfälla som berätts vara brukad till Asaryd men Korpralen vittnar där emot att hon intet på 30 år slagen här till. 18. en svedja om 2 skäppeland som Korpralen Per Nilsson haver huggit till Målen, men Asarydsborna berätta de förr haver huggit på samma plats. 20. En stor fälla huggen av Asaryds åborna och Pär i Målen. Asaryd (har) sått 11 skäppor och Pär i Målen 1 skäppa. Rågen kördes till Asaryd.

Och så vidare. Ytorna kallas ömsom svedjor, ömsom fällor. De tas upp med jämna mellanrum (18), de besås med råg (20), det går en viss tid, troligen en sommar, mellan fällande av träden och sådd (13), de kan vara samarbetsprojekt (20).

Sannolikheten att området svedjades både före och efter ägotvisten är givetvis stor, men det är här som vi får en ögonblicksbild av läget i slutet på 1600-talet. Det finns ingen anledning att tro att just detta året var unikt. Vad vi ser är småländsk skog som kontinuerligt och allorstädes svedjas.

Det inventerade området är markarat med lila. Inom denna yta, som omfattar fyra fällor, fans röjningsrösen i tätare och glesare koncentrationer. Grönt markerar sankmark.

Fältbesiktningen

En dag insåg jag att icke längre kunde töva med att få veta hur det såg ut i det aktuella området; jag behövde få min nattsömn återställd och då jag till min stora glädje erfor att även Moa Lorentzon, en av rikets främsta experter på röjningsrösen, grubblade i samma cirklar som jag fanns det bara en sak att göra. Att åka till Ramkvilla och ta reda på hur det egentligen såg ut på platsen för de fordom flerfaldiga fällorna.

Att ta sig till Ramkvilla utgör i sig ingen svårighet. Krångligare var det att på småvägar ta sig fram till de ställe som en gång utgjorde Målens gårdstomt och inägomark men som numera var igenplanterat med gran. På plats, vid de på den gamla kartan utmarkerade svedjorna, kunde vi konstatera att:

• området där svedjorna var belägna utgjordes av kraftigt kuperad terräng med höjdskillnader på ca 20 meter mellan sanka partier i svackorna och höjdpartierna som bestod av blockrik sandig, grusig morän. Höjdpartiernas krön var mellan 50 och 100 meter i diameter innan terrängen åter övergick i branta eller svagare sluttningar. Området var en typisk representant för otillgängliga utmarker där anläggande av fasta åkrar eller åkrar som tarvade bearbetning med plöjande eller ärjande redskap kunde uteslutas. Inga dragdjur skulle t.ex kunna forslas hit utan största möda. Utöver vallning av getter och täkt av ved och andra skogsprodukter tillhörde området ett ställe som inte bör ha besökts av människor i onödan. Men här hade alltså bevisligen svedjats.
• vid okulär besiktning kunde konstateras att mellan 60 och 100 röjningsrösen fanns inom det inventerade området. Rösena var av ålderdomlig karaktär, alltså inga torprösen, de var vidare från sladdriga till vällagda, mellan 1-5 meter i diameter och mellan 0,2-0,5 meter höga. På vissa ytor fanns inga regelrätta rösen, istället fanns högar av sten slängda vid foten av större block, vidare hittades ackumulerad röjningssten i kanten av branterna, sten som slängts neråt från kullarnas topp. Inga terrasser eller andra gränsformer kunde identifieras. De ytor där rösena låg relativt tät översteg knappast 50 meter i diameter och hade karaktär av att ha blivit röjda.

Det är uppenbart att röjningsrösena vid Målen har tillkommit genom svedjebruk. Och det svedjebruk som beskrevs i kartans Explication Notarum var det traditionella där träd huggs ner och fått torkat på marken innan svedjan brändes och sen besåddes med framför allt råg.[1]

Moa Lorentzon vid ett av de manga röjningsrösen som bör ha tillkommit genom återkommande svedjande i skogsmarken vid gränsen mellan Jönköpings och Kronobergs län.

Ytorna som har ritats in som svedjor eller fällor i kartan från 1691 uppgår enligt ytberäkningar till mellan 0,5 och 6,7 ha, medan snittet ligger på ca 2 ha. Eftersom områdena inte bara innehåller odlingsbara ytor utan sankmarker och branter med storblockig morän samt berg i dagen, bör den besådda ytan ha varit bra mycket mindre än detta.

Röjningsrösen och svedjandet

I diskussionen om huruvida röjningsrösen lades upp i samband med svedjande har Nej-sidan länge haft ett övertag. Agrarhistoriker har med emfas hävdat att rösen inte lades upp i samband med svedjande. Icke desto mindre har arkeologen Lars-Erik Englund vågat hypotesen och visar i sin artikel om ?Torparnas vandrande åkrar? i Väckelsång socken på kopplingen mellan torpbebyggelse anlagd under 1700-talet och de ofta små röjningsröseområden med torprösen som finns kring dessa (Englund 2015 i red. Engman & Lorentzon. In press). Det som styrker Englunds antagande är det faktum att det aktuella området under 1600-talet var gemensam bokskog till socknen. Bärande träd fick som bekant inte fällas och svedjas och bokskogens främsta roll var som ollonskog för svinbete. Svedjandet och röseuppläggandet bör spegla tiden efter ca 1750 då skogens sammansättning, enligt de äldre kartorna, förändras och marken uppläts åt områdets torpare.

Gunhild Weimarck uppmärksammar kopplingen mellan röjningsrösen och sentida svedjeverksamhet inom Örkeneds socken (Weimarck 1952:73?93) och beskriver hur marken stenröjdes vid potatisodling 1917-1918 som skedde ?med samma arbetsmetod som vid svedjebruk? (Weimark 1952:78). Enligt Gunhild Weimarck skedde en viss röjning av mindre stenar i samband med sådd på svedjor: ?Ofta är marken dessutom rensad från en del mindre sten, som plockats samman till rösen eller blivit lagda ovanpå stora, jordfasta block? (Weimarck 79:37?56) ). På grundlag av intervjuer med äldre bönder räknar Gunhild Weimarck med en regenerationsfas på 20-30 år innan björkskogen, som var det trädslag man helst svedjade i Göingebygden, åter var mogen för att fällas (Ibid).

Etnologisk forskning beskriver inte stenröjning som en del av svedjeprocessen. Kanske för att man här framför allt har inriktat sig på de värmländska finnsvedjandet. Inga röjningsrösen återfinns inom de värmländska skogar som svedjades av den från Savolax under 1500- och 1600-talet inflyttade befolkningen. Vilket inte är konstigt eftersom de vidsträckta sandmoarna där svedjandet bedrevs var tämligen stenfattig. Röjningsrösena finns endast i finngårdarnas inägomark som var belägen på bättre odlingsmarker än tallmoarna som svedjades.

Flera vägar till ett röjningsröse

Av de ca 400 ¹⁴C-dateringar från röjningsrösen i skogsmark vi har från Jönköpings län faller ca 80 % inom tidsspannet 1000-1850 e.Kr. Från vikingatid och fram till ca 1350 skedde en kolonisation och nyodling av fasta åkrar i stor skala, vilket speglas i många röjningsrösedateringar. För närvarande pågår rapportarbete efter den stora utgrävningen vid Farstorp på fastigheten Kramsäng i Barkeryds socken. Här finns lämningar efter inägormarksåkrar som lades upp under 1100-talet (Petersson m.fl. in prepp). Andra dateringar speglar den nykolonisationen som skedde under 1500-talet, men där gårdarna så småningom kom att läggas ner.

Men: från ca 1350-1850 pågick ett omfattande svedjebruk i framför allt östra delen av Småland. Det är framför allt denna process, med återkommande svedjande av samma yta som kom att resultera i uppslängande av de röjningsrösen vi hittar i småländsk skogsmark. Inte så mycket för att underlätta för odlingen som för att kunna gå över området med lie efter avslutad råg- och roveskörd utan att slå i de mängder med sten som fanns i backen.

Så, nu har jag kastat ut en brandfackla! Kasta motargument tillbaka.

Källor:

Englund, Lars-Erik: Torparnas vandrande åkrar. I Agrarlämningr i det nutida samhället (red: Fredrik Engman och Moa Lorentzon). In press.

Larsson, Lars J, 1979: Svedjebruket i Småland. I: Kronobergsboken. S. 65?77. Växjö.

Larsson, Lars J. 1989 Svedjebruk i Värend och Sunnerbo. I: Skogen och smålänningen. (Historiska föreningen i Kronobergs län skriftserie 6) S. 61?99. Växjö.

Weimarck, Gunhild, 1953. Studier över landskapet förändring inom Lönsboda, Örkened socken, nordöstra Skåne. Lund

Weimarck, Gunnel, 1979: Svedjebruket i södra Sverige. I: Odlingslandskap och livsform. (Bygd och Natur. Årsbok 1979). Mårten Aronsson, Rune Engström, Gunilla Lindberg (red.). S. 37?56. Stockholm.

Vestbö-Franzén, Aadel. 2004: Råg och rön. Om mat, människor och landskapsförändringar i norra Småland, ca 1550?1700. Meddelanden nr 132, Kulturgeografiska institutioner, Stockholms universitet. Stockholm.

Övriga källor:

LM 06-ram-2: Avmätning, Målen 1, Ramkvilla socken, 1691.

Lennart Andersson Palms excerperingar av Boskaps och utsädeslängder från Småland 1620?1626.

[1]