Några guldgubbar från Småland − små föremål med stor potential

Guldgubbar är en mycket speciell och intressant föremålskategori från yngre järnålder med huvudsaklig datering till 500−700-talen som hittats på ett fyrtiotal platser i Skandinavien. Börjar vi med själva namnet går det tillbaka till 1700-talet för det var då som arkeologer började uppmärksamma dem på riktigt. I en avhandling av fornforskaren Nils Henrik Sjöborg om topografin i skånska Ravlunda från 1791 skriver han: ”Ej heller bör man förbigå de guldspån i form av framåtböjda figurer, som av ortsbefolkningen kallas guldgubbar och påträffas i sanden under sandstorm” (Rosengren 2000).

Hur ser guldgubbar ut och vad föreställer de?

Ser man lite närmare på dessa guldspån/guldgubbar rör det sig storleksmässigt om en till två centimeter stora, tunna guldbleck som sällan väger mer än 0,1 gram. Trots att de är så små kan man se att de föreställer figurer framifrån eller i profil. Är det en figur kallas de enkelgubbar och dubbelgubbar ifall det är två. I båda fallen avbildas både män och kvinnor så egentligen är termen guldgubbar lite missvisande. På frågan vad de föreställer tvista de lärde: Är det människor, gudar, siare eller schamaner?

Kulturhistoriskt viktig källa

Eftersom det inte finns så många avbildningar av mänskliga figurer från den aktuella tiden är guldgubbar en kulturhistoriskt viktig källa, inte minst när det gäller frisyrer och klädmode. Mansfigurerna saknar skägg men tycks ha långt hår liksom kvinnorna som har det långa håret uppsatt i en kringelliknande hårknut. Männens klädedräkt utgörs antingen av ett längre kaftanliknande plagg eller en kortare kjortel och byxor. Kvinnofigurerna bär plisserad långkjol eller klänning och över den en mönstrad mantel eller sjal. Ibland anas pärlhalsband eller dräktspännen. Både mans och kvinnodräkterna kan vara kantade med bårder.

Intrycket är att det rör sig om fina och statusfyllda kläder som inte vem som helst bar i det dåtida järnålderssamhället. På enkelgubbarna kan dessutom figurerna ha olika föremål i händerna som bägare, dryckeshorn och stavar/spiror, medan dubbelgubbarna utmärks av att de håller om varandra.

Dubbelgubbe från Aska i Östergötland. Foto: Björn Falkevik.

Tillverkning

Tack vare det stora antalet guldgubbar på Bornholm samt fynd av små patriser på Bornholm, Skåne och Östergötland vet vi hur guldgubbarna tillverkades. Den vanligaste tolkningen är att de präglats på bronspatriser, det vill säga gjutna stämplar med figurframställningar, men de har också skurits ut ur tunn guldfolie. Dessa är tämligen enkla och ”klippdocksliknande” med eller utan ristad dekor. De som präglats på patriser är ofta mycket tydliga. Om figurerna inte är så tydliga kan det bero på en sliten patris som använts många gånger.

Vid utgrävningar inom området Sorte Muld på Bornholm samt i Uppåkra i Skåne har man kunnat identifiera stämpelidentiska guldgubbar och patriser som hört ihop. Guldgubbetillverkning var antagligen ett specialiserat hantverk utfört av kringresande guldsmeder. Här ligger det nära till hands att tänka sig att de varit i tjänst hos olika regionala stormän, och att de tillsammans med andra hantverksspecialister arbetat på deras gårdar.

Var hittas guldgubbarna och vad betyder de?

Guldgubbar tycks vara en renodlad Skandinavisk företeelse eftersom de hittills bara hittats i Danmark, Norge och Sverige. Totalt rör det sig om ett fyrtiotal platser varav cirka tjugo i Sverige, bland annat på Bolmsö och Visingsö i Småland.

Spridningskarta över bland annat påträffade guldgubbar och patriser i Skandinavien efter Watt 2002. Sedan kartan publicerades har  guldgubbar och patriser hittats på fler platser, bland annat i Aska och vid Sättunahögen i Östergötland, Västra Vång i Blekinge och Järrestad i Skåne.

Av dessa platser intar Bornholm en särställning där mer än 3000 guldgubbar hittats, huvudsakligen inom ett område som kallas Sorte Muld. Förutom det överväldigande antalet är bornholmsmaterialet unikt eftersom det också innehåller djurfigurer i form av grisar eller vildsvin.

Även enstaka parfigurer förekommer men till övervägande delen handlar det om ensamma mans-och kvinnofigurer. Dessa står ofta i en slags portal, välklädda eller halvnakna och ibland med föremål som stavar och dryckesbägare i händerna. De står antingen stilla, på tå eller i positioner där de tycks dansa, skrika eller dricka. Olika forskare tolkar dem som avbildningar av kungligheter, gudar, shamaner eller siare/sierskor. Kanske var de en slags offergåvor som deponerats i samband med oroliga tider? Guldgubbarna från Sorte Muld dateras till 500-talet efter vår tideräkning.

Guldubbar från Sorte Muld på Bornholm. Foto: Lokis Tochter (CC BY-SA 3.0).

Man och kvinna – varför?

I Sverige och Norge förekommer också enkelgubbar men dubbelgubbar är vanligare. De föreställer i samtliga fall två personer som tycks omfamna varandra. Ibland håller de lite distans men ofta är de kroppsnära och står ansikte mot ansikte. Utifrån klädedräkt och frisyr tolkas de som man och kvinna. Att de har vackra och kostbara kläder har redan nämnts så de är inte vem som helst som avbildats. Vilka är de då? Är det gudar som avbildas som människor? Eller är det människor som vid särskilda tillfällen avbildas som gudar som utför en slags rituell teater i samband med religiösa ceremonier?

Utifrån en religionshistorisk tolkning har det föreslagits att det kan röra sig om ett av de mer kända kärleksparen ur nordisk mytologi, nämligen fruktbarhetsguden Frö/Frej och jättekvinnan Gerd. Deras minst sagt trassliga kärlekshistoria resulterade i ett heligt bröllop och i sonen Fjölnir som enligt myten var den förste kungen av Ynglingaätten. En annan tolkning är juridisk och bygger på germansk rätt. Utifrån den är det en visuell representation av ett lagligt ingånget äktenskap mellan aristokratiska personer som visas. Här spelar i så fall händernas placering en stor roll eftersom det kan ha juridisk innebörd, och symbolisera avtal eller överenskommelser mellan parterna.

Fyndplatsen viktig

Slutligen vad gäller betydelsen så är också platsen där guldgubbarna hittas viktig. Vid många tillfällen har det visat sig att de kan knytas till storgårdar i en region. Dessa fungerade som ett slags politiska och religiösa centra i en bygd, ofta intill viktiga kommunikationsleder dit också handel och specialiserat hantverk lokaliserats. På dessa storgårdar fanns antingen en särskild byggnad eller ett särskilt rum i en större byggnad, hallen, dit gästabud och viktiga ceremonier försiggick.

Vid arkeologiska undersökningar av sådana byggnader, exempelvis Slöinge i Halland, har man hittat ett stort antal guldgubbar på en särskild plats i hallen tolkad som hövdingens högsäte. Kanske underlydande stormän offrade guldgubbar som tecken på lojalitet och acceptans av hövdingens maktställning eftersom den ansågs vara gudomligt ursprung? Eller så lades guldgubbarna ner i hallen vid andra ceremonier som exempelvis bröllop mellan parter från viktiga och inflytelserika familjer. Vid sådana tillfällen fungerade antagligen hövdingen också som högste religiöse officiant. Också det ett tecken på makt och särställning.

Guldgubbar i Småland− Bolmsö

De första guldgubbarna från Småland hittades på Bolmsö i sjön Bolmen redan under tidigt 1900-tal. Det skedde 1911 då konduktör Frans Johan Elof Eneström på egen bekostnad och efter beslut av riksantikvarien undersökte 23 gravhögar på Håringe gravfält på norra delen av Bolmsö. En av gravhögarna var särskilt rik på fynd och bland annat hittades en eldskadad ring eller ögla med brunröd sten, en filigranprydd ring eller ögla av guld, en spiralvriden guldten och en tunn och smal remsa guldbleck.

Förutom dessa hittades också ”…tvenne plattor af guldbleck, å hvilka finnes afbildade en mansfigur sittande på en enkel pall eller stol utan hufvudbonad, försedd med mustacher och långt hakskägg. Å båda plattorna är samme man afbildad. Mannen som här afbildats synes vara till åren kommen och har sannolikt varit afsedd att föreställa någon gudomsperson […]. Dylika figurer går bland herrar arkeologer under ett gemensamt namn, `guldgubbar´” (Smålandsposten 1911).

Guldgubbarna från Bolmsö. Foto: Gunnel Jansson/SHM (CC BY 4.0).

Guldrik grav

Graven är speciell eftersom den är den guldrikaste från yngre järnålder i Smålands inland. Men också för att guldgubbar lämnats som gravgåva eftersom det är ovanligt. Vid begravningstillfället var de redan en smula antika, och förmodligen hade både ursprunglig funktion och betydelse ändrats sedan tillverkningstillfället. För det talar de bakåtvikta kanterna som tycks ha hållit en förstärkande platta på plats. Därmed blev de 1,5 centimeter stora guldgubbarna mindre sköra och lättare att hantera.

Vi vet inte om det är en människa eller en gudom från nordisk mytologi som avbildas på guldgubbarna. Eller varför den döde vikingen fick med sig dessa guldgubbar i graven. Kanske är det guden Frej vi ser sittande på en stol, eller en hövding i sitt högsäte? Kanske var de lyckoamuletter som den döde fick med sig i förhoppning om lycka och välgång i livet efter detta?

Guldgubbar på Visingsö−Brahekyrkan

Senast guldgubbar hittats i Småland var på Visingsö i samband med utgrävningar i Brahekyrkans kor 2002 och 2005. De båda centimeterstora guldgubbarna låg i omgrävda jordmassor under kyrkgolvet. Den ena var så pass välbevarad att man kan se att det rörde sig om en dubbelgubbe med ett omfamnande par. Den andra däremot var nött och lite tillknöcklad innan den vecklades ut. Den är lika stor som den första och man kan ana ett par ben, så antagligen är också den en dubbelgubbe.

På den mer välbevarade guldgubben ser man figurernas ögon och armar relativt väl, liksom kvinnans kringleliknande håruppsättning och klädedräkt bestående av sjal och klänning. Mannens klädedräkt är inte lika tydlig men man anar nederkanten av en kjortel och ett par byxor. Liknande guldgubbar har hittats på andra platser i Sverige, exempelvis på Helgö i Mälaren och Slöinge i Halland. Som tidigare nämnts dateras slöingegubbarna till 700-talet och antagligen har guldgubbarna från Brahekyrkan samma datering. Det betyder att de inte har något med kyrkan att göra utan låter oss ana vad som kan ha funnits på platsen långt tidigare.

Storgård på Visingsö?

I analogi med bland annat Slöinge kan man spekulera i möjligheten att en storgård funnits på platsen långt innan Brahekyrkan och dess medeltida föregångare Ströja kyrka byggdes. För det talar att också brända ben från människa och djur, liksom fragmentariska spelbrickor i horn hittades i samma jord som guldgubbarna. Antagligen rör det sig om innehållet i söndergrävda brandgravar från yngre järnåldern. Dessutom har boplatslämningar i form av stolphål, härdar, kokgropar och avfallsgropar med samtida fyndmaterial hittats på parkeringsplatsen söder om Brahekyrkan. Tillsammans är fynden länkar i en indiciekedja som kan peka på platsen för en storgård med intilliggande gravar. Det skulle i så fall betyda att Visingsö varit en regionalt viktig plats i södra Vätterbygden under yngre järnålder.

Mer all läsa

Kent Andersson. 2024. Järnålderns guld.
Kristina Jansson 2003. Brahekyrkan på Visingsö. I: Tidskrift. Arkeologi i sydöstra Sverige. Nr 3.
Ulla Mannering. 1999. Sidste skrig. I:Skalk. Nyt om gammelt. Nr.4.
Erik Rosengren. 2000. Undersökningar av ett hövdingasäte på Bergagård i Slöinge. I: Hallandsbygd årgång 41.
Margrethe Watt. 1991. Tillblivelse. I:Skalk. Nyt om gammelt. Nr.1.
Margrethe Watt. 2019. Gold Foil Figures and Norse Mythology: Fact and Fiction? I: Myth, Materiality and Lived Religion.

Under perioden 1/3−1/6 visas guldgubbarna från Brahekyrkan i Jönköpings läns museums utställning Myntskatten från Visingsö.