Munksjöns återkomst

I fredags besöktes Jönköpings slott för första gången av projektets referensgrupp. Christian Lovén, Mats Sandin och Martin Hansson representerar precis den bredd och erfarenhet när det gäller modern borgforskning som är ovärderlig i ett arbete som Västra kajen i Jönköping. Så under en solig dag (ibland skall man ha tur – även under hösten 2011) diskuterade vi klostrets, slottets och fästningens historia. Det blev många spännande nya infallsvinkar och tolkningar att ta in!

Ingrävt i den branta strandbrinken utefter Munksjön finns ett område med bränd lera, blandat med små flisor och fragment av medeltida tegel. Förutom träkol är det vad lagret huvudsakligen innehåller. Det handlar inte om ett vanligt brandlager, utan bör snarast tolkas som rester från någon fas i tegelproduktionen för klosterbygget. I nuläget är det svårt att säga om detta är en del av själva ugnen. Så skulle det kunna vara, men tyvärr har flera sentida ledningsschakt hackat sönder det mest intressanta området. Man får inför slutundersökningen hoppas att någon begriplig del av ugnskonstruktionen skall ha överlevt 1970-talets hårdhänta markarbeten…

Annars har vi redan hunnit samla in mer profiltegel ur rasmassorna än vad som tidigare är känt från Jönköpings slott / kloster. I går dök ett fint utfört exemplar upp, avsett för mittstolpen i ett gotiskt fönster. Den rundade delen har varit vänd mot utsidan. Notera också urtaget där ett av de horisontella dragjärn som stabiliserat det höga och elegant utformade fönstret har vilat. Med ledning av de nya tegelfynd som gjorts kan vi säga att franciskanerklostret haft en rikt utformad arkitektur och sannolikt varit stadens mest påkostade byggnad under medeltiden. Det är känt att flera viktiga möten har avhållits i klostret och dess stora hallkyrka har säkert erbjudit en passande inramning.

När vi nu hunnit in på grävningens fjärde vecka är det stora ytor som frilagts. Rasmassorna är borta från två tredjedelar av schaktet och kurtinmuren blir alltmer imponerande. Tyvärr finns det ett missprydande sår, skadan efter en modern dagvattenledning. Samtidigt ska man inte klaga, eftersom störningarna egentligen är förbluffande få med tanke på att vi gräver mitt inne i en stor stad. För hur märkligt det än låter, så har Munksjöleden – sjuttiotalets breda trafikled – faktiskt bidragit till att skydda slottsruinen. Gatan med sina bärlager har bildat ett lock över lämningarna och de ledningar som servat gatubelysning, trafikljus och på senare tid parkeringens biljettautomater har alla lagts grunt.

Avslutningsvis – det finns inte speciellt mycket modernt skräp i de utfyllnadsmassor som nu schaktas undan. Men ett fynd passar som hand i handske. För vad kan vara lämpligare att dricka på Västra kajen än ölet Slotts Guld?