Vad hände mellan skiftena?

Om man inte valde att sova bort historielektionerna i skolan eller dagdrömma om sommarlovet fanns en risk att man lärde sig ett och annat av värde. Exempelvis att Laga skifte, som genomfördes från 1828 och framåt, splittrade byarna och slängde ut de enskilda gårdar till nya lägen i landskapet. Urgamla strukturer kastades över ända där de fattigaste bönderna fick flytta ut, medan storbönderna med de pampigaste husen blev kvar på den gamla bytomten. Senare forskning har dock tonat ner denna bild och visat att byggnadernas lägen vägdes in och att utvecklade fruktträdgårdar på tomten motiverade kvarborätt.

Utflyttning – omflyttning

I Jönköpings län blev laga skiftets landskapsmässiga utfall inte så dramatiskt som i exempelvis dåvarande Skaraborgs län, där ungefär hälften av gårdarna fick utflyttningsskyldighet. Motsvarande andel i Jönköpings län var 1/3. När man åker genom länet är det sällan svårt att peka ut var den gamla bytomten låg, eftersom utflyttningen av gårdar var begränsad. Ofta kunde skiftet löstes genom en enkel tårtbitsprincip. Nu finns det som alltid lysande undantag, och de radikalt förändrade byarna kommer jag att skriva om i ett senare blogginlägg.

Men hur var det med de urgamla strukturerna? Bytomter med ett gytter av hus som organiskt växt fram sedan medeltidens dagar? Eller strikt solskiftade radbyar som fått sitt utseende långt före digerdöden? Eller var bytomterna liksom landskapet i övrigt dynamiska strukturer? En dynamisk period går att peka ut: i hela länet skedde en kraftig hemmansklyvning under 1700-talet. Inte sällan hade ett hemman i den tidigaste kartan från 1640-talet hunnit delas flera gånger och blivit en radby med fyra stycken fjärdedelshemman vid storskiftet 150 år senare. Här kan vi alltså definiera 1700-talet som en expansiv period vad gällde husbyggande, eftersom varje gård förutom bostadshus behövde ett antal ekonomibyggnader.

Skifte på skifte

De flesta förrättningar av storskifte i Jönköpings län skedde mellan 1790 och 1820. Laga skifte infördes 1828 och det kunde hända att det inte hann gå så lång tid innan en storskiftad by kom att genomgå laga skifte. Detta kunde exempelvis bero på att utmarken inte ingått i storskiftet, att gårdar delats upp ytterligare eller att någon delägare i byn av någon annan anledning inte var nöjd och ansökte om laga skifte. Detta innebar att karusellen åter sattes i gång med lantmätare och gode män, vandringar över ägorna och kvalitetsbedömning, möten och diskussioner, fastställande och markering av rågångar och överklaganden.

Ormaryd 1802.

Ormaryd – ett exempel

I Ormaryds by i Norra Solberga socken genomförde lantmätare Gustaf Esping ett storskifte år 1802. År 1845 var det dags igen, men denna gång ett laga skifte med lantmätare G. Wätterström. Ormaryd var just en sådan by på fyra fjärdedelshemman, som sprungit ur ett helt hemman, troligen under loppet av 1700-talet. De fyra hemmansdelarna, som man för enkelhets skull kan kalla de fyra gårdarna, var intakta vid laga skiftet. De betecknades med A, B, C och D. Vid skiftet kom byns inägor och utmark att delas genom ett modifierat tårtbitsskifte.

Men vi ska titta närmare på bytomten. Dess form och organisation förefaller närmast identisk i de två kartorna, 1802 och 1845. Det är sannolikt att bytomten fick denna indelning i fyra långsmala tomter, varav den västligaste var delad i två delar, vid storskiftet. Att bytomterna reglerades i samband med storskiftet och delades upp enligt en solskiftesliknande struktur var vanligt i Jönköpings län.

Vilka hus hade bytts ut?

I Ormaryd fanns 1802 drygt femton hus utspridda över tre av tomterna. I denna del av Småland var man noga med att låta bostadshus och bodbyggnader ligga på en del av tomten och övriga uthus på en annan. Ofta var det en väg eller ett staket emellan. Att döma av hur byggnadskropparna ligger fördelade och deras form kan vi räkna med att byns bostadshus låg i den norra halvan av bytomten. I den södra delen av byn tvärade en lång ekonomibyggnad gränsen mellan tomt A och C. I tillägg fanns två byggnader norr om bytomten där fägatan löper ut.

Ormaryd 1845.

Drygt 40 år senare fanns ungefär lika många byggnader i byn fördelade mellan fyra av de nu sex tomterna samt fem små hus norr om bytomten. Ägofiguren kallas ”gata och vedbodtomt” och därför kan vi dra slutsatsen att småhusen längst i norr var vedbodar. B-tomterna, som var nyutlagda vid storskiftet, hade ännu inte bebyggts 40 år senare. Var allt ungefär som tidigare med andra ord? Tittar vi noga på bytomten ser vi dock att mycket var förändrat. Om man jämför byggnadsmarkeringarna på de två kartorna tycks maximalt sex byggnader, troligen färre, stå kvar på samma plats 1845. Bebyggelsen hade således förändrats i hög grad. Hus har förvunnit och nya har uppförts eller plockats ner och flyttats till nya lägen. Att döma av kartorna var det framför allt bostadshus som stod kvar, medan uthus och ekonomibyggnader förnyats. Detta kan tyda på att bostadshus hade längre varaktighet jämfört med ekonomibyggnader.

Vad hände mellan skiftena?

Samma mönster uppträder i karta efter karta. Trots att det bara gått några årtionden mellan skiftena avviker bebyggelsebilden vid laga skiftet markant från husens placering i storskifteskartan. Stundtals kan man misstänka att en justering skett av bebyggelsen för att anpassas till tomtregleringen vid storskiftet. I andra fall verkar omfördelningen, tillkomsten eller bortfallet av hus ha andra orsaker. Och en fråga börjar formuleras: hur stabilt var bebyggelsemönstret på en bytomt och hur lång var hållbarheten på en byggnad? Vad vi vet har förändringarna i husbestånden och de ofta storskaliga förändringarna av bytomternas bebyggelsemönster mellan stor- och lagaskiftet knappast analyserats på ett systematiskt sätt, inte heller tomtregleringarna vid storskiftet.
Detta vore värt att undersöka närmare!

Ådel V Franzén & Anders Franzén

Bilden överst: Karta med lantmätare Öreryd; två män som håller en lantmätarkedja mellan sig. (beskuren)