Lilla tullen från Jönköping år 1623

I klövjesadeln fanns en bal med näver, ungefär sju kilo salt samt ett stocklås. Snålblåst och slask är inget väder för den som vill hålla saltet torrt, därför hade Per sett till att vara först vid porten denna morgon. Tullaren Jon Jonsson som just suttit och värmt sig vid kolbrasan halkade ut i kylan, lyfte på klövjeväskornas lock och var på väg att börja muddra Per i jakt på varor han kunde ha undanstoppade, men kände att dagen inte var gjord för övernit. Varorna vägdes in, tullen betalades, några ord växlades om den kommande fastemarkenden och vilken trängsel det då skulle bli vid slottsporten, innan Per manade på grollen och hovarna klapprande sin väg genom slasket. Jon återvände till fyrfatet i kuren men hann inte mer än värma nävarna innan dagens andre Per, från Järstorp, var framme vid tullporten med två vagnslaster ved samt kvastar och tråg. Att längta till brasan var nog ganska meningslöst insåg Jon, snöt sig i ärmen och bestämde sig för att arbetsdagen hade börjat.

Att bygga stormakten Sverige var ett kostsamt projekt. Kung, riksdag, råd och kammare var stadda i ständig penningnöd och på jakt efter nya avgifter att ta ut. Allt för många extraskatter fick allmogen att knorra varför man nu sökte andra utvägar och stadstullen var ett snilledrag! Tull på varor som skulle in i städerna fanns ju överallt på kontinenten, så varför inte även i Sverige? År 1622 införde kronan ett tullsystem som belade svenska städer med en införselskatt för varor. Tullen skulle tas ut på alla ”ätliga, slitliga och förnötliga varor” som skulle säljas i städerna. Lilla tullen var ett faktum och för att förhindra smuggling av varor byggdes tullstaket runt de städer som inte redan hade stadsmurar. För utrikeshandels togs Stora Sjötullen ut i rikets stapelstäder.

Givetvis knorrades det, men det som gjorde att någon sorts acceptans ändå fanns, var att skatten var jämlik, även adeln fick erlägga stadstull på varor som skulle in i städerna, dessutom var skatten inte så betungande utan motsvarade 1/32 (Ca 3,1%) av varans värde. Kronans tog sina egna tjänstemän i anspråk som tullare de första två åren. Sen lades tjänsten ”ut på entreprenad” varför tullräkenskaperna är svåra att hitta i dag. Kronan var det ordning på; tull-längder för de första åren finns kvar i arkiven, men när ”marknadens fria aktörer” började slå sig på tullverksamhet spreds räkenskaperna för vinden och ofta finns endast sammanräknade slutsummor för månader eller år bevarade.

När det gäller Jönköping har vi kvar en liten rännil av de från början omfattande räkenskaperna från en tullorganisation som var i funktion fram till 1810. I Riksarkivets Smålandshandlingar från 1623 finns Lilla tullens räkenskaper bevarade från mars till juli 1623. Dag för dag får vi följa införseln av varor till staden, dels av bönder som likt Per från Mulseryd och Per från Järstorp kom till stadsporten för att förtulla stocklås, näver, salt, kvastar, tråg och ved, dels de varor stadsborna själva importerade till staden. Borgarna var ingalunda fritagna för tull.

Troligen är de bevarade räkenskaperna främst från Västra stadsporten. Det är bönder väster- och söderifrån vi framför allt ser i längderna. Bönder från Vedbo och Västra härad begav sig till Eksjö för att sälja sina varor, och bönderna från Östra härad till Vimmerby, men likväl borde socknarna öster om staden ha avtecknat sig tydligare än de gör om även Östra portens tullräkenskaper varit komplett redovisade. Dessa källkritiska aspekter kommer att analyseras vidare, eftersom de få månadernas tullräkenskaper från Jönköping är ett material med hög forskningspotential.

Några tendenser är tydliga. Vi ser att staden är under uppbyggnad. Stora mängder byggnadsmaterial förtullas: brädor, sågbräder, tiljor, plank, pålar, sparrar, syllar och spik förs in i staden. Dessutom ser vi en specialisering av varor från de olika socknarna kring staden. Från Ljungarum och Järstorp kommer ved, från Mulseryd, Bottnaryd och Angerdshestra näver, från Barnarp kol, från Sandseryd tälljebräder vilket troligen är det samma som tiljor eller golvbräder, från Bankeryd ägg, från Habo råg, ägg och ost och från Ödestugu och Svenarum vadmal.

En mycket viktig vara var humle som användes vid ölbryggningen. Färsk humle fanns knappast att uppdriva under de månader räkenskaperna täcker, men torkad humle infördes i stora kvantiteter av borgarna själva, av bönder i socknarna väster om staden och av bönder från Redvägs härad i Västergötland.

Byggnadsarbetarna som höll på att uppföra den nya staden på sandreveln mellan Vätterns och Munksjön kunde behöva ett stop välhumlat öl i krogvärmen efter avslutad arbetsdag vid mörkrets inbrott. Och där, i skenet från brasan, satt Jon från Västra tullporten och kände hur fingrarna sakta återfick rörlighet av värmen från elden.