fbpx

Gravfältet som sakta faller ut i Vättern

Publicerat: 6 mar, 2019

Sandudden på Visingsö fortsätter att överraska. Den här gången har flera intressanta nyheter kommit fram, sen vi var där senast.

När vi arbetar i fält med det vi kallar för anläggningar, som härdar, röjningsrösen eller lager vill vi gärna se ett snitt eller en profil av dem. Det ger en bra uppfattning av hur till exempel ett röjningsröse är uppbyggt. Vad har det för fyllning, har det använts i omgångar, är det samma typ av sten genom hela anläggningen, hur djupt är det?

Se på bilden ovan, där arbetar vi med en snittad anläggning. Men det snittet är inte gjort av arkeologer utan av naturen. Vi är åter på Sandudden, på norra änden av Visingsö. Bilden är från augusti förra året då vi kom tillbaka för att undersöka stenpackningar som var på väg att rasa ut på stranden nedanför. Det har tidigare gjorts flera insatser på Sandudden, som jag har skrivit om i inläggen Tillbaka till Sandudden och Gravar på randen mot Vättern.   Det här blir en uppdatering och en spännande sådan, jag återkommer till graven på bilden.

 

Förra våren kunde vi återigen se stenpackningar som hängde strax under grästorven och var på väg att falla ut mot Vättern. Vi fick genom pengar från Riksantikvarieämbetet möjlighet att rädda det som räddas kunde. Stenpackningarna låg strax intill den skelettgrav som vi har undersökt tidigare och som var från omkring 400 e.Kr., det som kallas romersk järnålder på gränsen mot folkvandringstid. Det är inte alldeles lätt att få koll på vilka stenar som hänger ihop och hur gravarna är uppbyggda. Varje gång får vi bara se små, små delar av konstruktionerna och det rasar ut partier under tiden vi inte är där. Det vi kan göra är att dokumentera det vi ser vid varje tillfälle. I de delar av gravarna som vi undersökte förra året fanns inga bevarade obrända ben eller skelett, vi hittade bara små bitar brända ben under stenarna. Osteologen, som gått genom materialet kunde dock se att det rörde sig om människoben.

 

 

Att det bara ligger spridda brända ben i en grav och inte benen från en hel människa är vanligt från den här tiden. Förmodligen var det inte viktigt att hela kroppen begravdes på en plats, det räckte med små fragment. Man kan ha placerat den dödes brända benbitar på betydelsefulla platser i naturen, i vattnet, på boplatsen eller i gravar som förfäderna låg i. De brända benen som vi fann i stenpackningarna är 100-200 år äldre än de obrända benen i skelettgraven som vi undersökte tidigare strax intill. Det kan vara så att allt hänger ihop – eller så är det två helt skilda gravar. Så länge vi inte får möjlighet att undersöka större ytor av gravfältet är det svårt att få den överblick som krävs.

 

 

Men hur var det med den halverade graven som vi undersöker på bilden och som ses på en närbild ovan? Jo, som det ofta är vid Sandudden kom ännu en överraskning och när vi startade upp arbetet med gravarna jag beskriver ovan hittade vi också en halverad urnebrandgrop i rasbranten cirka 100 meter norrut. Den syntes inte ett par veckor tidigare när jag besökte platsen. Detta är alltså inte en grav av lagda stenar likt de vi undersökt tidigare. I denna har man istället grävt en grop som man ställt ner en urna med brända ben i. Det var endast botten av urnan kvar och i den låg omkring 1 liter brända ben från människa, inga ben från djur. Det fanns heller inga föremål bland benen. Den här graven är äldre än de vi undersökt tidigare och är daterad till förromersk järnålder och omkring 300 f.Kr. Det var en kvinna som var begravd där och som alltså levde på Visingsö för mer än tvåtusen år sedan. Osteologen har kunnat se att hon var vuxen, ”men inte särskilt gammal” när hon dog.

Det finns några fler intressanta nyheter att berätta om gravfältet på Sandudden och det gäller fynd som gjordes i samband med att vi metalldetekterade ytan. Det var i samarbete med SMF (Svenska metallsökarföreningen) som vi under en dag i november 2017 sökte över platsen med 15 metalldetektorer. Vi undersöker bara den brukade, plöjda matjorden och är alltså inte nere i eventuella gravar och gräver. Under den här dagen fann vi många sentida föremål från jordbruksredskap och från partaj och tältning, men också några som hör till samma tid som gravarna vi undersökt.

 

 

På bilden ovan kan du längst upp se en kniv. När konservatorn jobbade med den kunde han se att det fanns små trärester kvar från skaftet. Man hade använt sig av björk för att tillverka knivhandtaget och vi har försökt att få det träet daterat, men tyvärr var det för små fragment kvar. Knivar är dessutom svåra att datera utifrån utseende, de har ofta sett likartade ut under mycket lång tid. De gröna föremålen är små fibulor eller spännen i brons. Den längst till vänster är endast en del av en fibula men de två andra är hela, även om själva nålen fattas på undersidan. De här smyckena är endast 2,5-3 cm stora och det har hittats ett liknande spänne i Varnhem i Västergötland. Kanske hade öborna kontakter åt det hållet?

Mellan kniven och fibulorna ligger det som är extra intressant när det gäller gravfältet på Sandudden, det är två lansspetsar. Båda är konserverade och den övre är väl bevarad och oförstörd. Den undre däremot har fått holken tilltryckt och spetsen böjd. Konservatorn kunde se att det var något som hade gjorts medvetet och inte orsakats av att lansspetsen legat och tumlat runt i matjorden. Böjda och förstörda vapen är något man kan se relativt ofta i vapengravar från äldre järnålder och en tolkning är att det rör sig om ett sätt att ”avväpna” de döda. Det behöver inte vara en förnedrande handling, utan en symbolisk gest med respekt för den som använt vapnet. Vi har börjat titta på jämförelsematerial för att försöka få en datering på lansarna och vi hamnar i tidsspannet romersk järnålder, vid århundradena efter Kristi födelse, men det arbetet är inte avslutat än. Även i holken till den oförstörda lansspetsen fanns små träfragment bevarade. Det visade sig vara ask, ett bra träslag för skaft, då det är hårt, elastiskt och segt. Även här försökte vi få träet daterat men stötte tyvärr på patrull, det var för små fragment för att kunna användas för datering.

Det har alltså funnits vapengravar på gravfältet på Sandudden. Trots att ett hundratal gravar har undersökts på Visingsö har endast en vapengrav hittats tidigare och det var på södra gravfältet, vid byn Stigby. Den undersöktes 1964 och då fann man en sköldbuckla och ett sköldhandtag. Sköldbucklan var i järn och har suttit som ett skydd för handen mitt på träskölden. Den graven har utifrån fyndens utseende daterats till tiden runt Kristi födelse.

Vi tolkar gravfältet på Sandudden som ett flatmarksgravfält vilket innebär att gravarna inte har haft någon synlig överbyggnad. Kanske har de en gång haft en mindre sten eller en träpåle som visat gravarnas placering, men det är inget som vi ser idag. Gravfältet har en kontinuitet, så långt vi kan se nu, på minst 800 år och har alltså haft vapengravar.

Jag är ofta där och tittar till det, platsen drar, med sin otroliga utsikt över norra Vättern och Omberg. Jag är övertygad om att det var den dragningskraften som gjorde att öborna valde platsen för mer än tvåtusen år sedan.

i Information


Kategorier

Kontaktuppgifter
Anna Ödeén

Arkeolog