Getaryggen 1567. Slagfältet – en lägesrapport inför 2014

All vår början… Bo Knarrström i regnet den 24 oktober 2010.

Det kunde ha börjat bättre. Ett lika envist som kallt oktoberregn letade sig in under regnkläderna där vi lufsade runt i den täta, risiga skogen uppe vid Hovmejan. Andra försöket. Dagen innan hade bjudit på en besvikelse. Timmarna vid Föreberg gav visserligen metallfynd av en viss ålder, men den som går med detektorn över kavelbroar och hålvägar kan räkna med att hitta hästskor och söm. Däremot hade de hett emotsedda projektilerna och vapendelarna, spåren efter det danska angreppet 1567 under Nordiska Sjuårskriget, lyst med sin frånvaro därute på Dumme mosse. Så vi flyttade vårt sökfokus och inriktade oss istället på den där gudsförgätna vägstumpen till ingenstans. Till en brant backe och en vattendrypande barrskog med en och annan nyfiken älglus…

Älglus eller älgfluga (lipoptena cervi). Foto – Wikipedia

Men härute, vid Bergsliderna strax väster om det idag försvunna torpet Hovmejan, förbyttes det tröstlösa harvandet i något som bäst kan beskrivas som eufori. Första blykulan påträffades. Fast visst, vad som är goda jaktmarker idag var säkerligen det tidigare också. Sen kom första skäktan, följd av flera under de få timmarna innan mörkret föll. Armborstpilspetsar hittar man inte hur som helst i de småländska skogarna. Vi hade fått vår första bra indikation på var slaget 1567 kunde ha stått!

Under vintern smiddes planer, det skrevs en  rapport till myndigheterna om fyndet, nya tillstånd söktes, pengar för konservering ordnades. Och så i slutet av maj 2011 var vi på plats vid Bergsliderna igen. I strålande solsken, försommarvärme och med mycket fler deltagare. Resultaten lät inte vänta på sig. Projektiler, vapendelar och hästutrustning fanns spridda över hela området. Till och med ett svenskt silvermynt, präglat för Erik XIV fyra år före slaget, påträffades. Den svenska försvarslinjen var med säkerhet funnen. Nu gällde det att skaffa sig en bild av vad som verkligen utspelats längs vägen och i den branta stigningen upp till platån i öster.

En av de först påträffade skäktorna – en pilspets från bondemilisens armborst

Till vår hjälp fanns något så ovanligt som en trovärdig samtida beskrivning av händelserna – den danske befälhavaren Daniel Rantzaus egen krigsdagbok. En noggrann och detaljrik genomgång av hela fälttåget. Från avmarschen i Halland på senhösten 1567, blixtangreppet genom Småland och  vinterns härjningar i Östergötland. Därefter vidtog det mödosamma återtåget via Eksjö och återkomsten till Danmark. Här fanns  slaget vid Bergsliderna noga beskrivet för den läsare som i första hand avsågs bli den danske kungen Fredrik II själv. Rantzau redogjorde för hur hans förtrupp om 1500 man, både infanteri och kavalleri, erövrade en stark svensk befästning med ett blockhus. På plats ute i terrängen kunde uppgifter lämnade av en dansk yrkessoldat 444 år tidigare jämföras med topografin och de fynd som gjorts. En bild av slaget och platsen där det stått växte fram.

Slagfältet – spridningsbild baserad på fynden 2010-2013.

Föga förvånande utnyttjade försvararna terrängen på bästa tänkbara sätt. Den svenska linjen följde backkrönet ett långt stycke på bägge sidor om landsvägen. Sikten var god ut över myrmarken bort mot Västra Jära by, det håll man visste att fienden skulle komma från. Det fanns också en framskjuten svensk postering på en brant åsrygg söder om vägen. Från den kunde man kontrollera området där vägbanken nådde fast mark. Centrum i försvaret utgjordes av ett starkt blockhus nära vägen och intill backkrönet. Det var en klokt placerad, avgjort stark försvarsposition.

Om man så betraktar fyndens spridning följer de backkrönet och finns i sluttningen; ofta i form av projektiler som skäktor från bondemilisens armborst. Det är spåren efter en kontrollerad strid, förd på avstånd. Men den stora koncentrationen framdetekterade föremål finns öster om försvarslinjen och framför allt söder om landsvägen. Här låg blockhuset och längre bort på platån fanns det svenska fältlägret. Fyndmaterialet innehåller en blandning av projektiler, hästutrustning, vapenfragment och allsköns småting. Här utkämpades slutstriden när försvararna blivit kringrända. Här påbörjades den vilda flykten undan det segerrusiga danska kavalleriet. Här ser man spåren efter nederlagets panik.

Slagets första fas.

Inledningsvis hade den danska förtruppen, ledd av Christoffer von Dohna, haft problem. De smala vägbankarna över moss- och myrmarker medgav ingen framryckning på bred front. I bästa fall kunde kanske tre, fyra man gå i bredd. Och kavalleriet var mer till hinder än till nytta. Men hans 1500 man starka förband som till stor del bestod av tyska och skotska legosoldater plus hjälptrupper från nordskåne (folk med känsla för skogsmarker) var erfarna och stridsvana. Dessutom var de modernt beväpnade; man forslade till och med fram artilleri i form av tre kanoner i fall  blockhuset skulle visa sig vara en alltför svår nöt att knäcka. Det gällde nu bara att söka skydd mot beskjutningen så gott som lät sig göra i det öppna området närmast kavelbroarnas landfäste. Att minimera förlusterna i väntan på att tillräckligt många soldater skulle nå fram.

Det danska anfallet.

När von Dohna väl kunde börja ge order och fördela uppgifterna gick resten snabbt. Man intog den irriterande posteringen på åsen i söder, samtidigt som kavalleriet sändes ut i en kringgående rörelse för att kunna falla in i det obefästa fältlägret. De bästa soldaterna anföll blockhuset som intogs efter en kort, men blodig strid. Här omtalade Rantzau speciellt att byggnadens försvars sköttes av  svenska soldater beväpnade med musköter. Någonstans här kollapsade också det organiserade motståndet. Nu förvandlades allt till ett fruktansvärt kaos.

Kaos och flykt.

Slaget blev till ett antal vildsinta bataljer mellan mindre grupper av män, samtidigt som de som kunde började springa i panik. Komma undan… Antagligen hade den svenska stridsledningen redan tidigt lösgjort så många man kunnat av sina reguljära soldater. Tränat manskap var inget man ville slösa med, i alla fall inte när det fanns kanonmat i form av en bondemilis att tillgå. Soldaterna skulle dessutom behövas till det fortsatta återtåget. Bönderna offrades utan allt för mycket ånger och skuldkänslor hos beslutsfattarna. Dessutom kan det ha funnits vissa tvivel bland överheten på böndernas lojalitet. Ingen hade glömt Dackeupproret 25 år tidigare och dess grymma efterspel. Men en sak kunde man vara säker på – att uppbådet skulle försvara sin hembygd efter bästa förmåga; speciellt ställd inför ett så formidabelt hot som den danska invasionen på senhösten 1567. Rantzau nämner att bara 19 av hans män stupade under slaget. Det kan nog stämma; däremot saknas uppgifter i hans redogörelse för hur många av försvararna som föll. Av vissa formuleringar som han använt mest i förbigående och utifrån uppgifter från liknande bataljer, kan vi dock anta att försvararna har mist flera hundra man, lejonparten av dem bönder från trakten.

I vilket fall som helst hade den svenska stridsledningen nått sina primära mål. Man hade inga illusioner om att kunna besegra Rantzaus armé i öppen strid. Däremot var det centralt att bromsa det danska anloppet mot Jönköping. Dagarna var korta så här sent i oktober och varje vunnen timme viktig. Striden med sitt medvetna bondeoffer var ett led i strategin. Dessutom spelade landsknektarna sina motståndare i händerna genom att vägra fortsätta framryckningen innan det svenska fältlägret och de fallna blivit grundligt plundrade. Såväl von Dohna som Rantzau själv försökte ge order, men insåg det lönlösa i saken.

Så svenskarna hann förstöra broar ute på passagen över Dumme mosse. Ytterligare tid vanns. Därefter evakuerades och brändes Jönköping av sina försvarare. Tanken bakom att tillämpa den brända jordens taktik var att fienden inte skulle kunna inta slott och stad för att på så sätt skaffa en bekväm bas för ett fortsatt vinterfälttåg. Rätt tänkt, men Daniel Rantzau gjorde det oväntade. Hans trupper fortsatte raskt in i Östergötland där man ägnade sin energi åt att bränna och plundra i väntan på det stora, avgörande slag som aldrig kom. Till sist tvingade sjukdomar och brist på förstärkningar danskarna till en mödosam reträtt ner genom östra Småland. Man gick via Eksjö tillbaks till danskt territorium. Inget avgörande kom till stånd och kriget fortsatte under ytterligare två år.

1567 – en del av utställningen på Miliseum i Skillingaryd.

Efterhand läktes såren, nya konflikter kom till och ännu en invasion ledd av Christian IV drabbade norra Småland. Berättelserna kring Daniel Rantzau och de härjningar hans armé utfört förändrades. Vissa saker glömdes bort, såsom var slaget vid Getaryggen egentligen hade utkämpats. Istället tillkom sägner vilka förklarade i stort sett varje rest sten i området som ett märke över en dansk soldat; gärna då en kurir som bönderna i trakten slagit ihjäl. Men inte ens under det historiebrukande 1800-talet restes några officiella minnesmärken tillägnade de bönder och bondsöner som stupade vid Bergsliderna och Hovmejan.

I någon liten mån har nu den saken börjat ändras. Slagfältet har fått lagskydd som fast fornlämning under beteckningen Angerdshestra RAÄ 175. Folk i trakten är idag medvetna om vilken viktig roll den anonyma skogsbacken spelar i traktens historia.  Miliseum i Skillingaryd, vårt nyöppnade militärhistoriska museum, inleder sin fasta utställning med berättelsen om slaget om Bergsliderna och visar fram projektets fynd i sina montrar. På sikt planeras både böcker och en film om händelserna. Kanske ett väl blygsamt äreminne över alla de som fick sina liv förödda av ett krig som på intet vis angick dem. Men de är i vart fall inte glömda längre!