Getaryggen 1567. Jakten på ett blockhus

Blockhus och bråtar är begrepp som ständigt återkommer när man läser om krigföring under äldre tider här i Norden. Speciellt då det gäller skogsbygderna i Sverige och Finland. Men vad betyder orden egentligen? Vad var en bråt och ett blockhus? Var byggdes de och i vilket syfte? Av vem? Hur försvarades dessa tillfälliga befästningar? Och vad kan vi förväntas oss att finna vid Getaryggen?

Bondeuppbåd bakom bråtar hindrar kavalleriets framryckning. Bild från Olaus Magnus ?Historia om de Nordiska Folken?, utgiven 1555.

Bråten kan bäst beskrivas som en förberedd fålla som begränsar en fiendes rörlighet och förmåga att försvara sig när han väl hamnat därinne. Det handlar egentligen om en vidareutveckling av en effektiv jaktmetod som används i militärt syfte mot människor. Under senmedeltiden blev byggandet av bråtar allmogens enda riktigt effektiva sätt att besegra styrkor bestående av modernt utrustade yrkessoldater. Vid regelrätta fältslag i öppen terräng var bondeuppbåden näst intill chanslösa. Hur bråtar skulle konstrueras beskrivs av Olaus Magnus i Historia om de nordiska folken, utgiven på latin 1555. Här återspeglas rent medeltida förhållanden. Enligt Erik XIV:s förordnanden skulle bråtarna göras fyrkantiga med långa fångsarmar. Försvararna skulle utgöras av allmoge, förstärkt med lätt artilleri och krigsfolk.

Villkoret för framgång var att den  framträngande fienden inte skulle märka att han gick i fällan. Bråten anlades genom att träden längs vägen delvis genomsågades. På en given signal fälldes träden runt om den fientliga truppen, varefter beskjutning från skyddade ställningar och närstrid tog vid. Både bråtar och blockhus handlar om defensiv krigföring. Modern militär terminologi skulle tala om en avvärjningsstrid.

Daniel Rantzaus nämner både förhuggningar (tyska = Vorhauen) och bråtar (tyska = Knicken) i beskrivningen av fälttåget längs med Nissastigen 1567; dock inte uttryckligen i samband med striden vid Getaryggen. Det finns i nuläget ingenting som tyder på att bråtar anlagts här, men självfallet kan det inte uteslutas. Man kan dock utgå ifrån att man utfört  förhindrande förhuggningar, eventuellt av mer permanent karaktär. Mickel Gönge lyckade kringgå den svenska ställningen med sina skyttar för att han ?kände till terrängen på hela platsen? och anföll bakifrån. Mossen söder om det svenska lägret betraktades som ett fullgott hinder av försvararna och hade lämnats utan förhuggningar. En ödesdiger missbedömning.

Blockhus i Nederländerna på 1500-talet

Att bygga ett blockhus var ett större åtagande än anläggande av en bråte. Man ville då skapa en stark försvarsställning, varifrån en trupp soldater kunde verka över längre tid. Ett eller flera blockhus utgjorde vanligvis de fasta punkterna i en förberedd stridslinje som placerats utefter ett vattendrag eller längs med en höjdsträckning. Även i anslutning till borgar och fästningar kunde blockhus anläggas som en förstärkning av det yttre försvaret. Blockhus kunde också utnyttjas i offensivt i samband med belägringar. De kunde vara stora nog att förses med artilleri. Ett annat ord för blockhus är skans, även om det ordet även kan avse en permanent stenbyggnad.

Daniel Rantzaus dagbok nämner uttryckligen ?ein starck blockhauss? vid skildringen av striden vid Getaryggen. Det utgjorde den svenska försvarsställningens mittpunkt och beskrivs i dagboken som liggande ?über den Weg hinunter?, vilket tyder på att den var anlagd i nära anslutning till landsvägen. En optimal placering av blockhuset vore  omedelbart ovanför och öster om krönet på Bergsliderna, i flankerande ställning mot vägen. Och just här påträffades sommaren 2013  vad som kan vara en skadad husgrund. Problemet är att området är illa utgånget av århundradens täktgropar där man hämtat sand och grus till landsvägens underhåll. Förhoppningsvis kan en arkeologisk undersökning visa om hypotesen håller!

Platsen för det svenska blockhuset? En möjlig husgrund ligger dold under ris och mossa.

När Rantzaus beskriver det svenska blockhuset som en stark befästning är det ingen slump. Han hade själv erfarenhet av strider på nere på kontinenten. Där utnyttjades moderna blockhus, avsedda för soldater beväpnade med eldhandvapen. Dessutom nämner han att den danska styrka som skickades ut för att bryta genom den svenska försvarslinjen vid Getaryggen medförde ”3 falkoner” dvs. lätta artilleripjäser för att klara uppgiften. Man vet också från skriftliga källor att en skans till Jönköpings försvar uppfördes år 1567 under ledning av den kunglige byggmästaren Arendt de Roy. Men Erik XIV själv lär ha gjort ett första utkast och sedan noga granskat byggmästarens redogörelse då arbetet väl var klart. Eftersom inga andra blockhus eller skansar i Jönköpingsområdet omnämns i de samtida källorna, är det rimligt att anta att uppgifterna avser blockhuset vid Getaryggen.

Det fanns emellertid fler mer eller mindre utbyggda försvarsställningar längs med Nissastigen. Rantzau omtalar i dagboken bråtar vid Långaryd och en förskansning på en hög klippa, båda obemannade. Nästa fältbefästning med tillhörande bråte fanns någonstans mellan Villstad och Gislaved, längs med vägen över Kappeled. Den 27 oktober var den obemannad, men dagen innan hade danska förtrupper blivit beskjutna därifrån. Den 28 oktober påträffades ännu en fältbefästning som var obemannad mellan Isaberg och en sjö. Svenska ryttare i Öreryd undandrevs och byn brändes. Befolkningen hade då redan flytt till en otillgänglig plats söder om S Vallsjön i Åsenhöga sn, kallad Örbyhus.

Den danska arméns marschväg genom Småland och Östergötland oktober 1567 till februari 1568. (efter L.O. Larsson)

Vissa av dessa anlades sannolikt som följd av kung Eriks uttryckliga befallning till befälhavaren Petter Kijl vid krigsutbrottet 1563, att han ?wed Nisse stigen stille ligge och ther bråthe schulle?. Liknande befallningar utgick till befälhavarna i Holaveden och Tiveden.  Men rör det sig om nybyggen, eller är det gamla hävdvunna ställningar som rustats upp? Det går inte att uttala sig om med säkerhet. Förhållandena längs de andra huvudvägarna in i Sverige var sannolikt likartade. Där det var praktiskt genomförbart, försökte försvararna hindra, eller i alla fall fördröja, vidare framträngande.

Om man använder moderna termer så har den svenska försvarsledningen förberett ett djupledsförsvar. Angriparna skulle bromsas upp på en rad platser där mindre strider  sinkade framryckningen. På så sätt kunde svenskarna hinna samla en större styrka, kapabel att på allvar mäta sig med fienden. Men på senhösten 1567 skedde inget av detta. De noga iordningställda positionerna stod obemannade eller övergavs vid blotta anblicket av Rantzaus styrkor. Uppenbarligen var man från svensk sida oförberedd på snabbheten och styrkan i angreppet. Det är talande att Erik XIV själv antecknade ”Sade Olof Larsson mig något lappri, at Danskarne infallit i Småland” i sin dagbok först samma dag, den 31 oktober, som slaget stod vid Getaryggen. Uppenbarligen fanns både initiativet och krigslyckan just då på den danska sidan!

(Ovanstående text bygger på Sven Engkvists artikel om bråtar och blockhus i den nya projektrapporten där resultaten från Getaryggen under år 2013 presenteras).