Getaryggen 1567. De försvunna – frågan om gravarna

Närkamp man mot man. Där ingen pardon ges.

Det finns en fråga som är lika aktuell vid Getaryggen som i samband med andra europeiska slagfältsundersökningar. Var finns de stupade? Det handlar om stora antal kroppar; vid Lund den 4 december 1676 beräknas 9000 svenska och danska soldater ha blivit kvar på slagfältet. Om man tar detta slag som exempel är frånvaron av påträffade massgravar i ett intensivt exploaterat storstads- och jordbruksområde högst anmärkningsvärd. Lika märklig är frånvaron av muntliga traditioner. Man hade kunnat vänta sig att massgravar avsatt tydliga spår i lokala sägner och marknamnsmaterial.

Ett annat krig. Döda sydstatssoldater längs Hagerstown Road efter slaget vid Antietam i september 1862

Vid Getaryggen har vi Daniel Rantzaus uppgift att bara 19 av soldaterna i von Dohnas förtrupp stupade under bataljen. Beträffande den svenska sidan är uppgifterna om fallna mycket mer oklara, men man kan anta att merparten av de reguljära soldaterna i blockhuset höggs ner av Gönges och Clarks män. Bland de uppbådade bönderna var manfallet av allt att döma mycket stort. Fältdagboken nämner hur landsknektarna jagade de svenskar som flydde ut i de omgivande sankmarkerna. Det sammanlagda antalet stupade bör ha uppgått till flera hundra personer. Till detta kommer också alla de rid- och dragdjur som dödades under sammandrabbningen. Dessa döda, lemlästade kroppar som fyllde fält och ängar längs landsvägen måste ha utgjort en fruktansvärd syn. Men vad hände egentligen med dem? Var finns de fallna?

Död skarpskytt från sydstatsarmén. Stupad vid Devil’s Den, Gettysburg i juli 1863

Kanske är det så att enbart vissa bestods med något som liknade en anständig begravning efter slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan? Att de skelettfynd som omtalas av Alvin på 1800-talet bara representerar de få som förunnades en gravplats? Den berättelse som återfinns i Daniel Rantzaus fältdagbok handlar om ett uttryck för kärlek och respekt; om en skotsk legosoldat som egenhändigt tar sin dödligt sårade bror av daga för att bespara honom från plågor och därefter begraver honom tillsammans med hans vapen. Man får en känsla av att den erfarne och ärrade fältöversten vill förmedla det unika i denna händelse.

Begravning av stupade. Fredricksburg, Virginia i maj 1864

En möjlighet som kanske kan tyckas stötande för oss idag är att problemet med de stupade fick lösa sig på ?naturlig? väg. Om liken lämnades åt sitt öde efter att ha plundrats på kläder och andra eventuella ägodelar blev de fort omöjliga att identifiera. Rovdjur och asätare gjorde sitt och nedbrytningsprocesserna fortskred. Visserligen stod slaget vid Bergsliderna/ Hovmejan sent på hösten, men en bit in på sommaren följande år bör föga mer än mängder av kringströdda vitnande ben ha återstått på valplatsen. Soldaternas skelett blandades med lämningarna efter hästar och andra dragdjur på vad som i sanning utgjorde ett Dödens fält. Intressant nog är det precis en sådan här scen som en tysk resenär beskriver ett par årtionden senare, när han på väg till Stockholm passerar genom Holaveden. Michael Herberer von Bretten noterar följande i sin reseskildring för den 16 augusti år 1592:

?Vi for den 16 augusti genom en trakt som kallas Holaveden, i vars mitt landskapen delar sig, där vi alltså lämnade Småland och kom in i Östergötland. Där kunde man på ena sidan se stora högar med ben från döda. Som ännu måste ligga där, sedan det svåra nederlag som svenskarna led mot danskarna.?

Den syn som mött von Bretten kan ha haft en motsvarighet vid Bergsliderna. Men borde inte i alla fall de bönder och bondsöner som kämpat i uppbådet ha tagits om hand av de sina och begravts på kyrkogården i sin hemsocken? Det är förvisso en tilltalande tanke, men då skall man hålla den ödeläggelse som drabbat de här bygderna i minnet. Vid en tidpunkt när de flesta som kunnat hade flytt undan dansken och merparten av gårdarna var nerbrända eller i grunden plundrade, vem fanns då kvar att begrava de fallna? Dessutom bör de stupade den 31 oktober ha utgjort en stor del av männen i socknar som Västra Jära och Angerdshestra. I en tid när det främst gällde att överleva för de som klarat sig undan striderna, gick nog de levandes behov först. De döda stannade där de fallit.

Fundamentet till ett minnesmärke över de fallna vid Getaryggen? Något som bara en utgrävning kan bekräfta…