Fältarbete med isdubbar runt halsen

Arkeologer jobbar i alla delar av länet. Ibland i stekande sol och ibland när snön yr runt öronen. Det är också arbete inomhus med rapportskrivning eller registrering av fynd. Trots alla varierande omständigheter så har vi nog aldrig förut haft isdubbar runt halsen när vi registrerat en fornlämning. Det fick vi pröva på i förra veckan.

Att isen har legat på Vättern har väl knappast undgått någon. Runt Visingsö, som på många andra håll, är aktiviteten på isen stor och lite extra stor aktivitet är det alltid vid öns södra udde, runt ruinen vid Näs och i viken som ligger intill.

Öster om borgen finns en ”metestänge”. Det är de speciella platser där laken nappar som bäst och där bildas som små byar av lakekojor eller metekojor som öborna säger.

På ”metestängerna” samlas man dels för fiskelyckan men kanske mest för sällskapets skull. Att meta lake är en stor social händelse. I år har också isen i Näsviken varit genomskinlig som en glasruta – blank och fin och gett perfekta förhållanden för skridskoåkning.

Vi vet sedan tidigare att det finns brygglämningar i form av träkistor utefter stranden vid borgen vilka har daterats till sent 1200-tal (läs månadens historia sep 2005). Men nu fick vi veta av en skridskoåkande Näsbo att det finns fler träkonstruktioner längre västerut i viken. Givetvis blev vi nyfikna, hur låg de här i förhållande till de tidigare kända?

Med de förhållanden som gällde, det vill säga klar is, måste vi förstås passa på att kolla upp det direkt. Det är inte var dag som man kan registrera en fornlämning under vatten på samma sätt som om den låg på land. Så färden gick till Visingsö, mer eller mindre hals över huvud, för efter en snöby skulle sikten genom isen snart vara borta.

Till en början var vi lite som Bambi på hal is, men fick snart in knixen och hasade fram i god fart över den blanka isen. Det här är inte vad man är van vid som arkeolog, kanske skulle vi köpa in skridskor till vår avdelning?

Digital inmätning med gps.

Väl på plats såg vi att det var en träkista med stenfyllning som låg där på botten i Näsviken, en som vi tidigare inte har vetat om eller som varit registrerad. Även den här låg parallellt utmed strandkanten, ungefär 50 meter från land. Alla stockar är inte bevarade men man ser klart att den har knuttimrade hörn. Även hålen efter dymlingarna (träpluggen som håller ihop konstruktionen) sågs på ett par ställen.
Nu kunde vi gå i lugn och ro på isen med vår gps och mäta in konstruktionen digitalt. Kistan påminner i konstruktionen om de som tidigare är dokumenterade och som ligger strax väster om borgen. Den ser också ut att ligga på ungefär samma djup, det är svårt att avgöra avståndet till botten genom isen.

Så här ligger stockarna i den nyupptäckta träkistan.
Den grå markeringen visar utbredningen av sten och
de svarta punkterna dymlingshålen

Än kan vi inte säkert säga vilken ålder den här nya konstruktionen har, men kanske kan framtida dykningar hjälpa till med det. Med den här träkistan har vi lagt till ännu en liten detalj i den spännande historia som rör sig runt borgruinen vid Näs, både på land och i vattnet.

Jan Borg