Det inslagna slottet

Till de mer spektakulära konstverken under det sena 1900-talet kan man räkna konstnärsparet Christo och Jeanne-Claudes gigantiska installationer – till exempel den inklädning av Riksdagshuset i Berlin som genomfördes 1995 inför en kommande ombyggnad. Ungefär 100 000 kvadratmeter aluminiumduk och 15 km rep krävdes och resultatet blev minst sagt anslående. Konstnärerna själva har vid upprepade tillfällen förnekat att deras verk innehåller någon djupare mening; avsikten är istället att skapa glädje, skönhet och nya sätt att betrakta det välkända – vare sig detta är en byggnad eller ett landskap. Kanske är konstkritikern David Bourdon den som kommit med den bästa definitionen av parets verk när han beskriver resultatet som ”revelation through concealment”…

 

Även i Jönköping har en av stadens verkliga karaktärsbyggnader nyligen klätts in i duk. Fast här var avsikten mer pragmatisk och resultatet inte lika estetiskt. Nu gäller det att skydda vad som grävts fram av slottet mot vinterkylans skadliga påverkan. Det vore ju minst sagt pinsamt att först ha lyckats uppnå samförstånd kring värdet av att bevara delar av slottsruinen, bara för att se murarna frysa sönder. Att kalkbruk suger upp vatten är ju ett välbekant faktum. Dessutom uppvisar flera av de kvaderstenar som ligger inom grundvattnets amplitud skador som sannolikt har uppkommit då murverket senast låg exponerat, dvs efter demoleringen av bastion Carolus 1834. Det gäller att undvika att dessa problem förvärras.

 

Det viktigaste är att murarna skyddas mot frostsprängning. I nuläget kan man inte reglera grundvattennivån inne i schaktet. En sänkning och torrläggning av ruinen hade givetvis varit att föredra, men det skulle kräva permanent pumpning med övervakning och daglig tillsyn av utrustningen. Kostnaderna skulle knappast bli ekonomiskt försvarbara i ett projekt av den här storleken. Istället har vi valt att inte gräva ner till den ursprungliga golvnivån inne i kasematterna. Omkring 3 dm rivningsmassor och utfyllnader från 1700-talet lämnas till nästa säsong. De frilagda murpartierna har isolerats med frigolit, höljts med tjock bergduk och därefter täckts med upp till en meter sand. Det borde räcka som skydd för vintern; samtidigt blir det lätt att åter frilägga ruinen i april 2012.

 

Ett annat skyddsobjekt utgörs av den stora dagvattenledning som genomkorsar den norra delen av vårt schakt. Om den skulle råka frysa till i vinter kan det uppstå vissa irritationsmoment i umgänget med Länsstyrelsen. Ledningen avvattnar nämligen denna och kringliggande byggnader plus anslutande ytor. Och den som vållar översvämningar kan lätt bli lite illa sedd… Därför ligger nu dryga metern sand över de stora cementrören.