De förlorade – striden vid Nissastigen 1567
Publicerat: 31 maj, 2011
Det finns bättre ställen att detektera på?Lasse svingar bland granarna
Så var vi då tillbaks på slagfältet vid Nissastigen efter sju månader. Skogen i Angerdshestra socken var aningen mer inbjudande än förra gången. Det var ca 20 grader varmare. Det regnade inte. Och markerna var torra. Dessutom är det fritt från älglusflugor så här på försommaren – bara det! Men vissa saker förändras inte. Skogen är fortfarande lika tät, även om många unga tallar fläkts sönder av den tunga snön i vintras. Marken är fortfarande lika småländskt stenig och innhåller bitar av tabergsmalm (bergarten titanomagnetitolivin), något som kan ge en metalldetektor spel. Men man lär sig.
Den förra detekteringsinsatsen hade handlat om att försöka få svar på om detta – som äldre forskare hävdat – verkligen var den rätta platsen för slaget 1567. Att så är fallet kan nu anses fastställt. Istället tänkte vi försöka inrikta oss på platser som utifrån de topografiska förutsättningarna borde ha varit omstridda. Det gällde främst området nämast gravfältet nere vid backens fot, åskammen i söder och själva backkrönet.
1/2 öre präglat för Erik XIV 1563 ? bara 4 år före slaget?
Det gick inte lång stund förrän mobilen surrade – FYNDET hade kommit! Och det blev Sven som fick hitta vad vi knappt vågat drömma om – ett daterande mynt ute på slagfältet. I normala fall brukar inte silvermynt från Erik XIV:s regeringstid tillhöra vanligheterna på våra utgrävningar. Sannolikheten för att finna ett sådant mynt mitt ute i skogen är väldigt liten, för att uttrycka sig milt. Och så ligger det där, på en plats som vi förra året bedömde som avgjort het – det givna läget för en framskjuten svensk ställning.
Åskammen med den framskjutna svenska ställningen
Den plats de svenska befälhavarna valt ut för att försöka bromsa Rantzaus framryckning var inte idealisk, men den bästa som fanns utefter vägsträckan mellan Jära by och Dumme mosse. Fienden tvingades marschera upp längs en smal vägbank över sankmarkerna. Därför kunde de inledningsvis inte utnyttja sin stridsvana och sitt numerära övertag. Och den långa backen som därpå följde utgjorde en prövning för varje resenär, även utan fientligt sinnade skyttar uppe på krönet. I tillägg fanns en brant åskam strax söder om vägen, varifrån man fick god överblick av det blivande slagfältet. Den låg dessutom väl inom avståndet för verkanseld ner mot landsvägen. En god skytt kunde orsaka stor skada, vare sig han var utrustad med eldvapen eller armborst. Och bland våra fynd från detta åskrön ingår en välbevarad skäkta.
Stor vapenkniv ? tappad av en landsknekt i början av bataljen?
Mats gjorde ett fantasieggande fynd redan i början av den första detekteringsdagen. Det handlar om en stor bredbladig vapenkniv med en exceptionellt lång tånge/skaft. Just den typen av närstridsvapen bar landsknektarna lätt åtkomlig vid bältet. Vårt exemplar påträffades nere vid foten av backen, just där den långa vägbanken över mossen nådde fast mark. Här bör svenskarna ha öppnat eld mot de ankommande danska trupperna med åtföljande förvirring som resultat. Det var de första männen i von Dohnas förtrupp som fick ta emot stöten, samtidigt som deras kamrater tryckte på bakifrån. Ingen avundsvärd situation precis…
Skäkta ? förmodligen avskjuten från ett svenskt armborst
Projektilerna vi hittat – eller snarare de vi inte påträffat – har bidragit med en viktig pusselbit i slagets historia. Det handlar om en detalj Daniel Rantzau inte nämner i sin krigsdagbok, nämligen vädret. Vi hade förväntat oss att få fina utslag från bly på våra metalldetektorer och att kunna samla in en handfull grovkalibriga kulor från musköter och hakebössor. Efter våra två insatser på slagfältet kan vi nu räkna in …inte en enda! Däremot har vi exempel på finkalibriga kulor och hagel, där båda typerna sannolikt använts i pistoler.
För oss som kämpade med vädrets makter ute vid Nissastigen i slutet av oktober förra året är inte svaret på frågan långt borta. Om von Dohnas soldater anföll den svenska ställningen under lika miserabla förhållanden som vi upplevde på samma plats 443 år senare, gjorde man klokt i att inte förlita sig på skjutvapen. Hur skulle en lunta ha kunnat hållas brinnande, eller ens fängkrutet förbli torrt i strilande höstregn? Pistoler kunde skyddas hjälpligt under en kappa och för dess psykologiska verkan i närkamp med bondesoldater behöll man i alla fall dem. Under resten av striden förlitade sig de vana legosoldaterna på blanka vapen – på svärd, pikar och hillebarder. Motståndarens armborst fungerade i alla väder. Man kan också notera den passus i dagboken där det omtalas hur svenskarna i blockhuset lockas att skjuta sin enda effektiva salva. De hade kunnat förvara sina musköter torrt, men när väl de skotten avlossats kunde danskarna med lätthet anfalla och segra. För det gick inte att ladda om i regnet.
En rätt acceptabel skörd efter en dag i skogen
Mot första dagens slut var det en ganska imponerande samling metallskrot som hade samlats in. OK – de alltid förekommande patronhylsorna fanns där; både älgjägare och hemvärnets ammunition var representerad. Men bortsett från det, så hade också fyndmaterialet från händelserna 1567 utökats med ett antal verkligt betydelsefulla föremål! Teamets arbete lockade ut många besökare till denna idag så undanskymda plats. Och visst ÄR det spännande att få se sin hembygds historia avslöjas? Man kan gå hem med vetskapen om att det verkligen ligger något bakom alla de sägner och berättelser som handlat om Rantzaus krigståg…
Laila letade metall på de mest otillgängliga ställen
Andra dagens insatser koncentrerades på höjdplatån efter den branta backen. Allt tyder på att det var här som slutstriden stod. För vår del innebar det att söka i antingen gles, tunnstammig granskog norr om vägen, eller i den täta blandskogen mot sankmarken i söder. Inte de bästa förutsättningar, eftersom det mest intressanta partiet utefter vägen formligen perforerats av små täktgropar. Här hämtades grus till vägbanan, vilken eroderades till oframkomlighetens gräns så fort det regnade ordentligt. Och här påträffades de skelettgravar som i mitten av 1800-talet fick Allvin att uppmärksamma platsen. Men vi fann inga stupade. Däremot hästskor av äldre typ, ett fint betsel och en märklig spetshammare, avsedd för att finhugga kvarnstenar. Helt malplacerad ute i skogen, såvida inte den tagits hit som ett improviserat närstridsvapen. I vana händer hade den i så fall varit ytterst effektiv…
Dessutom hittade vi – förstås – diverse metallskrot av senare datering. Grustag brukar ju allt som oftast sluta som soptippar. Det märkligaste moderna fyndet stod dock Laila för. Ett bra eko visade sig vara en nedgrävd mobiltelefon! Väldigt märkligt, för visserligen tappas mobiler lätt i besvärlig skogsterräng. Eller glöms kvar. Men vem gör sig besväret att gräva ner en Nokia? Och varför? Det här fyndet skall hamna hos polisen!
Slagfältet ? en första analys med fynden markerade
Efter två omgångar detektering i den oländiga slagfältsterrängen börjar vi få en rätt klar bild av hur slaget den 31 oktober 1567 utvecklats. Fynden fördelar sig på ett sådant sätt att man kan rekonstruera förloppet med rätt stor säkerhet. Visst, det handlar inte om speciellt många påträffade föremål, men så brukar det faktiskt se ut vid de flesta slagfältsarkeologiska undersökningar. Efter en batalj rensades marken på allt användbart som gick att återfinna. Vad som blev kvar var främst projektiler som borrat sig in i marken eller fastnat i träd, samt utrustning som förlorats och trampats ner i lera och blöthål. Och när man dessutom (som ute på ”vårt” slagfält) saknar de lättfunna grovkalibriga blykulorna får man glädjas åt varje fynd som kan samlas in bland mossa, granrötter och sten.
Men hur ser då vår tolkning ut? Jo, nere vid gravfältet innan backen kom von Dohnas förtrupp under beskjutning för första gången. Fynden vi gjort tyder på inledande förvirring, kanske inte minst för att merparten av trupperna fortfarande befann sig på den smala vägbank som ledde fram över sankmarken i väster. Kanske kom det också till visst handgemäng med svenska förposter, men man lyckades fortsätta upp i den djupt nedskurna hålvägen. Den framskjutna svenska ställningen på åskammen i söder utgjorde ett problem för von Dohna, så rytteri sändes iväg för att falla dem i ryggen. Att detta lyckades antyds av förra årets fynd av ett brutet blad från en ryttarhammare… Samtidigt tog sig fotsoldater obemärkt runt höjden norr om vägen. Kniptångsmanövern var ett faktum, den svenska försvarslinjen rullades upp och en vild flykt tog vid. Sannolikt var det också här uppe på höjdplatån som det svenska fältlägret var beläget, något som ytterligare kan ha bidragit till kaoset när danskarna väl fått övertaget.
Trissporre funnen uppe på platån ? tappad under slutstriden?
Vi vet att det danska befälet inte lyckades förmå sina värvade soldater att gå vidare innan slagfältet och platsen vid blockhuset blivit grundligt plundrad. På så sätt uppnåddes ett av de viktigaste svenska målen med striden – Rantzaus armé försinkades betydligt i marschen mot Jönköping. Broarna över Dumme mosse kunde förstöras i god ordning medan staden evakuerades och brändes. Detta var det resultat som uppnåddes genom att svenska knektar, men framför allt uppbådade bondpojkar, stupade uppe vid Nissastigen i Angerdshestra socken!
Om det nu finns en tolkning av själva slaget – hur går vi då vidare med projektet? Allt sammantaget tror vi inte att fler fynd ute på slagfältet skulle förändra helhetsbilden av drabbningen i oktober 1567 i någon nämnvärd omfattning. Nu gäller det istället att koncentrera sig på hur bygden utefter Nissastigen och hur Jönköping drabbades av krigståget. Det kommer att handla om arkivstudier, om lokalisering av försvunna gårdar och kyrkplatser som den i Västra Jära (se bloggen den 27 maj). Men vi skall inte heller glömma bort den branta backen där män kämpade och dog i ett meningslöst slag i ett nästan bortglömt krig för 444 år sedan. Ännu återstår det att lokalisera vad som kan finnas kvar av de danska soldatgravarna. Och fortfarande gäckar det omtalade blockhuset oss. Vi kan lova att teamet återkommer!
