Belägringens spår

 

Den stora behållningen med ämneskonferenser som EAA 2013 i tjeckiska Plzen (se bloggen den 25 september) blir ofta exkursionerna. Då får man tillfälle att diskutera och knyta kontakter med andra deltagare på ett lite mer avspänt och informellt sätt. Gärna då när man tillsammans ställs inför ett objekt man kan associera till utifrån olika erfarenheter. Eller kanske något som är så fantasieggande att deltagarna gemensamt tappar hakan…

Söndagen den 8 september följde jag med på en vandring längs The Franc Trail. Det är en kulturhistorisk led genom skogar i västra Böhmen, upplagd för att visa fram några av alla de fornlämningar som undersöktes av Frantisek Xavier Franc. Han var en föregångare inom den lokala arkeologin; en självlärd arkeolog som under mitten och senare delen av 1800-talet lade grunden för kunskapen om regionens förhistoria och medeltid. En av de platser som han arbetade med var borgruinen Lopata.

 

Egentligen var det inget speciellt med borgen som sådan. Lopata var ett medelstort fäste; en palatsbyggnad och två torn högt upp på en klippa, samt en ganska stor förborg. Hela anläggningen förstördes i grunden när den intagits efter en flera månader lång belägring vintern 1430-1431. Striden om Lopata ingick i det förvirrande skede av inbördeskrig som kallas husitkrigen.

Konflikten var en långvarig kraftmätning mellan kejserliga trupper och anhängarna till reformatorn Jan Hus. Efter hans död på bålet år 1415 utbröt en bred folkresning som kom att vara till 1436. Husiterna ville förändra nattvarden, hålla predikan på folkspråket och avskaffa prästerskapets världsliga makt. De mest radikala grupperna, taboriterna, förkastade allt som inte stämde med Kristi lag enligt Bibeln. Här ser man för första gången lekmännen som träder fram som en självständigt agerande kraft inom den religiösa sfären. Sprängkraften i budskapet var enorm. Den katolska kyrkan och de kejserliga reagerade med att sända ut korståg mot husiterna, men led flera fruktansvärda nederlag. Efter segern vid Domazlice 1431 övergick man till förhandlingar mellan katolska kyrkan och de mer moderata grupperna inom husitrörelsen. Den tjeckiska kyrkan tillerkändes en särställning som bestod ända fram till 1500-talets lutheranska reformation. Emellertid vägrade taboriterna att ge upp kampen, vilket ledde till deras undergång i slaget vid Lipany 1434.

 

I detta politiska och militära kaos förstördes borgen Lopata. En styrka på uppskattningsvis 6-800 man belägrade klippfästet som besköts kontinuerligt. Men till sist var det bristen på förråd som fällde utslaget. Garnisonen gjorde ett desperat utbrytningsförsök när slottet eldhärjades. Från de skriftliga källorna vet man att omkring 40 knektar från Lopata infångades. Förmodligen utgjorde de merparten av slottets besättning.

Förstörandet av borgen genomfördes med största möjliga grundlighet efter att den intagits. Idag återstår väldigt lite av murar och andra synliga lämningar. Det finns sannerligen åtskilliga långt mer imponerande borgruiner runt om i Böhmen. I det här avseendet påminner Lopata mycket om de medeltida fästen man får leta sig fram till runt om i Småland. Några hus- och torngrunder som delvis täcks av rasmassor, jordvallar vid förborgen och med tiden ganska igenfyllda vallgravar på strategiska ställen. De flesta av oss har nog sett liknande anläggningar på hemmaplan. Nej, det är inte den ordinära borglämningen i sig som fascinerar. För runt om i skogen döljs andra, mycket mer oväntade spår efter vad som tilldrog sig på platsen för 584 år sedan…

För visserligen är ruinen av slottet Lopata noga ödelagd, men segrarnas spår finns kvar i lövskogen kring borgklippan. Murarna bröts noggrant ner, men vem brydde sig med att fylla igen alla skyttegravar och andra belägringsverk? De hade ju fyllt sin funktion i och med att borgen intagits och raserats. Ett fientligt fäste var förstört och platsen hade inte längre någon strategisk betydelse. Soldathopen drog vidare på våren 1431 mot andra strider och nya slott att belägra.

 

Löpgravarna är fortfarande fullt synliga inne i blandskogen. Trots de sekler som förflutit sedan belägringen har de inte fyllts igen och suddats ut. De magra markerna runt Lopata har främst fungerat som beten innan skogen tilläts växa upp. Bortom den markanta klippan i nordöst finns koncentrationer av flacka, men tydliga gropar. Det är platsen för belägrarnas vinterläger där svackorna markerar de grophusliknande hyddor soldaterna uppehöll sig i när de inte deltog i striderna. För under en belägring handlade mycket om att vänta. Vem skulle först drabbas av sjukdomar, brist på mat, foder och ammunition? Belägrarna eller den belägrade? För det var på inget vis självklart att de som omringat ett fäste också förmådde att inta det.

 

Här och där i sluttningarna nedanför borgklippan ligger stora stenblock som lossnat och rasat ner. Vid belägringen 1430-1431 har anfallarna utnyttjat många av dem som naturliga skydd. Löpgravarna ledde ofta fram till större block, till platser där soldaterna kunnat räta lite på sig och känna sig relativt trygga. Men i flera av stenblocken har också märkliga rännor huggits in på skrå; skåror med lutning uppåt borgen. Rännorna tolkas som lägen för bombarder, tidiga kanoner som lobbat iväg stenklot mot fästningsmurarna. Det är en märklig känsla att stå vid dessa fasta lavetter, på samma plats som senmedeltida ”bysseskyttar” som de kallades på våra breddgrader. Kanonjärer med ett annat ord.

 

I samband med att vandringsleden ”Franc’s Trail” upprättades togs nya, illustrativa skyltar fram till de fornlämningar som leden passerar. Tyvärr visade det sig att all text var på tjeckiska, men bildmaterialet är utmärkt. Nedanför borgklippan, vid en av belägrarnas kanonställningar, visade man t.ex. de olika skottlinjer man räknat fram. Hur långt hade stenen från den stora slunga som funnits uppe i borgen nått? Och var träffades fästningsmurarma av kanonskotten? Var kunde man gå säker respektive var blev man beskjuten? När man idag börjar tänka i dom banorna växer förståelsen fram; man inser vilket sjudande helvete denna så fridfulla plats en gång varit. Lopatas undergång må ha blivit till en obetydlig fotnot i historien om husitkrigen, men de som deltog och överlevde mindes säkert platsen med fasa för resten av sina liv!

Lärdomen man tar med sig hem från Böhmens skogar är att man måste betrakta lämningarna efter vårt eget konfliktfyllda förflutna lite annorlunda. Borgruinerna ligger där dom ligger, vare sig det handlar om lättbegripliga fästningsmurar eller oansenliga vallar och jordkullar. Men vad döljer sig i omgivningarna? På hur många platser kan man hitta bevarade belägringsverk som de vid Lopata? Det finns ju registrerade svenska exempel på skansar och vallsystem från belägringar, men gissningsvis är mycket kvar att upptäcka. Det handlar om svårfångade strukturer som skall lokaliseras. Vi letar efter gravar och vallar som hastigt slängts upp, efter enkla fältbefästningar som byggts i ett speciellt syfte för att sedan överges. Och de i Sveriges skogsbygder så populära bråtarna, effektiva hinder i form av fällda träd, har förstås för alltid försvunnit. Flygburen laserskanning (LIDAR) är en metod man kan ta till hjälp. Så har vi till exempel funnit fram till vad som kan vara grunden till det blockhus som spärrade vägen för danskarna vid Getaryggen sent i oktober 1567. Man måste pröva nya metoder och leta efter nya sorters lämningar för att nå resultat; en på alla vis spännande utmaning!