Bärnsten – magi, prydnad och valuta

Hösten 2018 undersökte Jönköpings länsmuseum ett gravfält på Himlabackarna i Vetlanda. Gravfältet daterades till romersk järnålder/folkvandringstid och bestod framförallt av domarringar. I gravarna påträffades traditionella fynd som knivar, fibulor och glaspärlor mm. Men ett av fynden stack ut, nämligen en samling med 22 bärnstenspärlor.

Sannolikt har dessa varit uppträdda på en tråd och använts som ett halsband. Att man hittar enstaka bärnstenspärlor i dessa sammanhang är inte ovanligt, men att hitta hela halsband är desto ovanligare. I Jönköpings län har det bara hänt en gång tidigare, också det i närområdet kring Vetlanda, nämligen i Värmunderyd vid Ekenässjön.

Bärnsten består av fossiliserad kåda och kommer från 30-50 miljoner år gamla träd av släktet pinus eller araucaria. Bärnstenen bildades under äldre tertiärtid (paleogen) då det i norra Europa fanns subtropiska skogar. Kemiskt består bärnsten av 79% kol, 10,5% väte, 10,5% syre och lite svavel. Den är i olika grad genomskinlig och har vanligen honungsgul till rödaktigt brun färg samt fetaktig glans.

Namnet hämtat från lågtyskans ”börnen” – att bränna

Östersjöbärnstenen, eller den Baltiska bärnstenen, finns i rikast mängd vid kustområdet Litauen – Kaliningrad – Polen men påträffas också längs hela södra Östersjöns kuster, i Sverige framförallt på Skånes syd- och östkust.  Bärnsten finns också i andra delar av världen, bland annat i Mexico, på Sicilien, i Ukraina, Japan och Libanon. Dock anses den Baltiska bärnstenen vara den som har den högsta kvaliteten.

Namnet bärnsten kommer från lågtyskans ”börnen” som betyder bränna. Antagligen beror det på att bärnsten kan brinna, då den också utvecklar en aromatisk doft. På fornnordiska kallades den för ”raw”, vilket den fortfarande gör i Danmark och Norge. Engelskans ”amber” kan eventuellt förknippas med umbra, då den kan påträffas i liknande miljöer, dock inte vid Östersjön. Grekerna kallade bärnsten för ”elektron”. I Homeros Odysseén förekommer ordet ”elektron” för första gången. Att den kallades så kan bero på att om man gnider på bärnsten med till exempel en ylletrasa blir den statiskt laddad.

Bruket av bärnsten sträcker sig ända tillbaka till stenåldern. I mossar har man funnit väl bevarade amuletter föreställande bytesdjur såsom björn, häst, vildsvin och fågel. På Falbygden har man hittat bärnsten i ca 3000 år gamla megalitgravar i form av pärlor, men också formade som dubbelyxor i miniatyr. Sådana fynd är även vanliga i gravar från yngre stenålder på de brittiska öarna.

Bärnstenen populär i det romerska riket

Bärnstenens egenskaper och glans gjorde att man tidigt blev intresserad av den i de gamla medelhavskulturerna. Vid utgrävningarna av Mykene påträffade man ett stort antal bärnstenspärlor som visade sig vara av Baltiskt ursprung.

Under romersk järnålder blev bärnstenen populär i det romerska riket tack vare handel med olika germanfolk. I den forntida byteshandeln spelade bärnsten också en viktig roll som betalningsmedel och mellanvara. Varor som tålde långa transporter, t.ex. bärnsten, pälsar, hudar och slavar, fördes söderut på den europeiska kontinenten via de floder som mynnade ut i Östersjön.

I Sverige var det under tidig romersk järnålder inte vanligt med bärnsten i gravar. Men när handelsvägarna till romarriket under sent 200-tal skars av blev det under sen romersk järnålder och folkvandringstid mycket vanligare. Även under vikingatid var bärnstenen värdefull. Man har hittat bland annat spelpjäser, torshammare och sländtrissor från denna tidsperiod.

På 1200-talet utfärdades det som kallades bärnstensregalen. En tysk riddarorden tog kontroll över bärnstenskusten och ett monopol instiftades. Stränga straff utdelades till de som bröt mot reglerna. Detta monopol kom att leva vidare i både Tyskland och Danmark fram till 1837. Under 600 år hade vanliga människor varit förbjudna att vistas på bärnstensförande stränder. Efter det att bärnstensregalen upphörde började man på allvar bryta bärnsten på land, vilket fick till följd att bärnstenens marknadsvärde hastigt sjönk.

Ansågs ha läkande kraft

Bärnstenen har också ansetts som magisk. I det antika Grekland ansågs den ha en läkande kraft. Även i norra Europa har man trott att smycken av bärnsten kunde skydda mot trolldom och onda makter. Den var också bra mot allehanda sjukdomar som gikt, hysteri och magont.

Hur ska man då se på bärnstensfynden i gravarna utanför Vetlanda? Har geografin någon betydelse i detta sammanhang? Möjligtvis kan det visa att man främst hade kontakt österut mot kusten, där tillgången till bärnsten borde varit större. Vi kan också se att andra fynd som är påträffade i samband med bärnstenshalsbanden visar på en östlig kontakt. På Himlabackarna hittades en ”knotenring” (se tidigare blogg av Kristina Jansson) som också främst påträffas på Öland och Gotland samt i de östra delarna av Sverige.

Sannolikt har bärnstenen haft ett annat värde än bara det rent estetiska. Kanske var det också symboliskt eller rent av magiskt. Bärnstenen var antagligen värdefull ur en ekonomisk aspekt, det vill säga en statusvara som endast de välbesuttna hade råd med. Utöver det kan vi inte utesluta att det också fanns föreställningar om att bärnstenen hade andra krafter.

Rubrikbild: Bärnstenshalsbandet som hittades vid utgrävningarna på Himlabackarna i Vetlanda (foto Annie Rosén).