Andnöd på kajen…

Vad skulle du göra om du fick oväntat besök …på din utgrävning? För det var precis vad vi fick. Under något av alla buskage kring Länsstyrelsen finns uppenbarligen ett rede. Andhonan tog ut sina nio dunungar på deras första promenad på fredagseftermiddagen. Med bestämda – om än vaggande – steg begav hon sig mot närmaste vatten med ungarna i oroligt pipande släptåg.
Och närmaste vatten, tja det fanns ju förstås på Västra kajen nere i vårt utgrävningsfält, där det framträngande grundvattnet skapat stora sammanhängande dammar. Men vägen dit var inte enkel för de små. I den branta schaktkantens sand, alldeles innanför stängslet, halkade och kanade ungarna ner mot fast mark. En hamnade på rygg och förmådde inte vända på sig. Det är inte lätt att vara liten…

En alldeles för intresserad kråka passar på familjen…

Ett lyckligt slut så här långt. Det finns uppenbarligen mat att hämta i fjolårets schakt och Munksjöns öppna vattenyta med dess starka strömdrag hade säkert inte varit nådigt mot de små liven. Samtidigt är det många faror som hotar även inne på det noga stängslade utgrävningsområdet. För vi hade ju inte direkt planerat att skydda oss mot luftangrepp. Men när det gäller dunungar som är några dygn gamla gäller det att se upp för måsar och kråkor. Ungarna är ju lämpliga mumsbitar för en födoopportunist. Andhonan lär få ett tufft jobb med att skydda sin kull. Men med hjälp av en arkeologhand kan några gram pipande dunboll med svart näbb och ivrigt viftande små vingstumpar komma på rätt köl igen. Och rusa ikapp mamma och syskonskocken.
Sen kom nästa stora utmaning – det första mötet med vatten! Sittande på rad uppe på kurtinmuren tvekade ungarna inför honans uppmanande lockläten. Skulle man verkligen våga? Men till sist plumsade dom i, en efter en, och fann sig väl till rätta i sitt nya element. Problemet var att den dammen var för liten. Så det blev till att springa iväg till nästa vatten och rutscha nerför ytterligare en strandbrink där den obevekliga mamman låg och kallade på sin kull.