En "bortglömd" masugn

Jag fick i våras en fråga om en sättugn som var märkt med bruksnamnet, Holmeshult. Ett järnbruk som jag var tvungen att erkänna att jag inte hade någon kunskap om och inte heller i en snabb sökning hittade särskilt mycket skrivet om. Åtminstone inte i källor som behandlar järnhanteringen i Jönköpings län. En anledning till detta är att masugnen och gruvan – Inglamåla gruva, tillhörde Kronobergs bergslag och därmed återfinns under Kronobergs län i samlingsverk som ”Småländsk järnhantering under 1000 år”.

Men söker man på rätt ställe går det att finna information. På 1730-talets slut  upptäckte en malmletare järnmalm i Fröderyds socken. Fyndigheten överläts och inmutades av två bruksägare i Kronobergs län, Daniel Schröder på Lessebo och Olof Lundblad på Åryd. För att slippa behöva transportera malmen långa sträckor anlades snart även en masugn, vilken Schröder blev ensam ägare till. (Lundblad hade något år tidigare fått tillstånd och anlagt en egen masugn i Braås vid sjön Örkens sydspets). Det första tackjärnet vid Holmeshult tillverkades enligt uppgift omkring 1750 och masugnen tog ur bruk 1795 efter en sista misslyckad blåsning. Vid Holmeshults masugn tillverkades visst gjutgods, järnkaminer så kallades järnkakelugnar, spis- och brandhällar, samt bruksföremål som grytor och stekpannor, även om tackjärnet var den huvudsakliga produktionen. Gruvan, som tidvis gav rikligt med järnmalm, var i drift fram på 1800-talets andra hälft.

Det som var upphovet till min lilla efterforskning var denna spis som återfinns på en gård i Asa socken, i norra Kronobergs län.

För den som vill läs mera om gruvan i Inglamåla och Holmeshults masugn finns två artiklar i ”Hembygdsbok för västra och mellersta Njudung”, årgångarna 1956 och 1961. Här kan man också ta del av målande beskrivningar av böndernas ovilja att medverka till körslor och kolning samt upptagande av sjömalm. (Både bergsmalm och sjömalm nyttjades för bästa järn.)

Britt-Marie Börjesgård