När kyrkan blev varm del 1 – Kaminerna

Den enskilt största kostnaden för brukandet av våra kyrkor hänger samman med vårt nordliga klimat och uppvärmning. Men värmen i kyrkorna är ett ungt kapitel som inte har mer än drygt hundra år på nacken. De tusentals medeltidskyrkorna runt om i landet fungerade under åtskilliga sekel utan vare sig uppvärmningssystem eller isolering. De var också robust byggda och kunde följa med i årstidernas växlingar utan några tvära kast i inneklimatet. Inredningen tillverkades av vältorkat kärnvirke. Till och med klimatkänsliga inventarier som orglar byggdes ursprungligen för ouppvärmda kyrkorum.

Fram till 1800-talets slut var gudstjänstbesökarna och ljusen de enda värmekällorna i kyrkorna. Ibland kunde det dock finnas en öppen spis i sakristian för kyrkoherdens komfort.

Visst fanns det problem på grund av detta, men byggnaderna står där än idag. Med komforten var det si och så under vintermånaderna. Lyckligtvis satt man tätt och väl påpälsade, kvinnorna kanske med en värmande lykta placerad under kjolen. I vissa fall hade prästen en värmande härd i sakristian. För att värma dopvattnet under vintrarna användes under medeltiden upphettade stenar som lades ned i dopfunten. Men det är förståeligt att de frikyrkliga bönhusen under 1800-talet kunde dra mer folk än kyrkan, se där fanns ofta en skön gjutjärnskamin och bekvämare bänkar.

På grund av konkurrensen från frikyrkan, den industriella samhällsomvandlingen och urbaniseringen under 1800-talet så dalade intresset för den traditionstunga statskyrkan med sina gamla obekväma landsortstempel. Det gällde att gjuta nytt liv i så väl kyrkan som institution som dess byggnader. Framväxten av ungkyrkorörelsen och folkkyrkotanken vid förra sekelskiftet inledde ett nytt kapitel i Svenska kyrkans historia, en rörelse för att dels få kyrkan i takt med tiden, dels att väcka intresset för dess historiska arv. Nu började de stora kyrkorestaureringarnas tid. Och ett viktigt incitament till restaurering var just införandet av värme och bekvämare bänkar.

Två stora gjutjärnskaminer (fabrikat Klavreströms bruk) med anslutande rökrör var under en period installerade i Brahekyrkan, men försvann vid nästa restaurering eftersom de var brandfarliga och skämde kyrkorummet.

Under 1800-talets sista decennier fick många kyrkor sin första värmeanläggning. Denna bestod som regel av en eller flera stora gjutjärnskaminer, inte sällan dekorativt utformade, men knappast i samklang med kyrkorummens estetik. Som främmande svarta kroppar stod de där mitt i rummet eller längs långsidorna och utsöndrade en skön värme under kalla vintermorgnar. Långa rökrör av plåt stack iväg upp på vinden och ut över takfallet, en lösning som inte var särskilt brandsäker. Därtill så hade kaminerna den otrevliga egenskapen att på relativt kort tid lägga ett skikt av sot över kyrkorummen och deras värdefulla inventarier. Samtidigt ersattes de gamla bänkarna med sin obekväma sittvinkel, sina smala sitsar och opraktiska dörrar med bekvämare bänkar av bönhustyp. Detta inverkade naturligtvis påtagligt på rummens karaktär.

Väldigt få av förra sekelskiftets kaminer har bevarats, den påtagligt ”sakralt” utformade kaminen i Södra Fågelås är ett undantag som vittnar om en svunnen epok i kyrkorummens modernisering.

Kaminerna som snabbt erövrade kyrkorummen stötte snart på patrull från arkitekterna. Tillståndsmyndigheten för alla kyrkobyggnader var på 1800-talet Överintendentsämbetet. Överintendenten och kyrkorestauratorn Helgo Zettervall skrev i sina anvisningar för kyrkobyggnader från 1887 att kyrkorna endast skulle värmas vintertid i samband med gudstjänsten, så att vistelsen ”icke blifver oangenäm”. De stora kaminerna som både var vanprydande och nedsmutsande ansåg Zettervall klandervärda, särskilt i domkyrkorna. Värmen skulle verka men inte synas, därmed går vi in i nästa skede i kyrkornas uppvärmning.

Silvermålade kaminer på rad i Bartolomeikyrkan, Brasov/Kronstadt, Transsylvanien. Här har kaminerna fortsatt vara enda värmekällan.

Fortsättning följer…

Robin Gullbrandsson