Ruiner till nytta eller nöje?

Brahehus som romantisk ruin i bildverket ?Svenska minnen? från 1830-talet. Som kontrast mot greve Per Brahe d.y:s svunna stormaktsdrömmar stävar den moderna tidens hjulångare fram på Vättern.

Det mesta i vår tid måste motiveras utifrån funktionalitet och ekonomiska kalkyler. Perspektiv som i hög grad inverkar också på kulturmiljövården eftersom merparten av vårt byggda kulturarv är byggnader som är i bruk på ett eller annat sätt. Så icke ruinerna, en brokig skara av mer eller mindre substantiella byggnadsverk som har det gemensamt att de är övergivna. I och med detta omfattas de av kapitlet om fornminnen i Kulturminneslagen, en fornlämning är per definition varaktigt övergiven. Men lockelsen att fylla ruinerna med liv och funktionalitet tycks starkare än på länge, särskilt på kontinenten. Och eftersom ruiner som regel kräver sitt underhåll är det kanske en förståelig tanke att de även skall kunna användas och inbringa pengar? Men hur långt kan man gå innan ruinen upphör att vara just ruin och blir något annat, ett rekonstruerat byggnadsverk?

Brahehus fotograferat 1877 i långt gånget förfall. Delar av murverken har kollapsat och kom sedermera att återuppföras under 1900-talets restaureringar. ATA.

Brahehus hösten 2012 i nykonserverat skick. Skadade fogar utbytta och krönen på förborgen säkrade med bentonitlera och grästorv.

Ruiner har i alla tider fascinerat människan, kanske främst för att de påminner oss om alltings förgänglighet och därmed vår egen korta tid på jorden. Slottsruiner som Brahehus och Eksjöhovgård i Småland står som symboler för svunna stormaktsdrömmar medan torpargrunden i skogen berättar om en i det långa perspektivet bortspilld odlarmöda. Det svenska intresset för ruiner vaknade redan på 1600-talet, men blev verkligt stort i och med romantiken och nationalismen under 1800-talet. År 1891 uppgjorde Vitterhetsakademien en ambitiös plan för att rädda landets viktigaste ruiner från förstörelse, däribland Visby ringmur och Brahehus. De kommande decennierna såg stora restaureringsinsatser som var betydelsefulla men samtidigt skapade framtida problem genom det flitiga användandet av cementhaltigt bruk. Till följd av de skrala statsanslagen kom ruinvård under hela 1900-talet att vara en form av nödhjälpsarbete för antingen arbetslösa hantverkare eller vapenvägrare. Flera program uppgjordes av arkitekten och konsthistorikern Erik Lundberg som inte drog sig för omfattande återuppmurningar och införande av moderna material som stål och betong. Det var restaureringar och inte konserveringar, sistnämnda innebär att ruinen prepareras i sitt befintliga autentiska tillstånd utan kompletteringar. Likväl har aldrig målet varit att göra om ruinerna till fungerande byggnader, utan man har velat behålla dem som just ruiner. Objekt som berättar en historia om något svunnet samtidigt som de fyller en identitetsskapande funktion och förmedlar en sinnlig upplevelse. Antikvariskt har hållningen under 1900-talet mer och mer gått mot konservering medan attityder hos förvaltare och politiker inte sällan tenderat röra sig i andra riktningen.

Eksjöhovgård före konservering 2009. Omfattande insatser på 1930-talet vid Erik Lundbergs restaurering har skapat dagens utseende, bl.a. rekonstruerade tegelvalv och betongbjälkar i fönsteröppningarna. Krönen är avtäckta med betong och asfalt på 1960-talet, vilket ger ett tungt intryck.

Eksjöhovgård efter konservering. Krönen har försetts med grästorv på samma sätt som Lundberg en gång gestaltade ruinen. Ruiner och grönska hör ihop, men växtligheten måste kontrolleras för att inte åsamka skador.

Eksjöhovgård efter konservering. Krönen har försetts med grästorv på samma sätt som Lundberg en gång gestaltade ruinen. Ruiner och grönska hör ihop, men växtligheten måste kontrolleras för att inte åsamka skador.

Under de senaste åren har stora satsningar gjorts på vård och underhåll av slottsruinerna i Jönköpings län: Eksjöhovgård i Sävsjö, Brahälla i Adelöv, Hultaby i Näsby och Brahehus i Gränna. Här har utgångspunkten varit att konservera ruinerna i deras befintliga tillstånd och inte förändra vare sig det ursprungliga eller vad som tillkommit genom 1900-talets restaureringar. Skadade fogar har bytts ut, instabila murpartier murats om och krönavtäckningar setts över och kompletterats. Eksjöhovgård, som spelar en stor roll för Sävsjö som ort, har därtill tillgänglighetsanpassats och försetts med fasadbelysning, allt på ett diskret sätt som inte förtar något av varken värden eller stämning på platsen.

Ruinerna efter fästningen Rosenau i Transsylvanien, Rumänien, sommaren 2011. Flera år av bitvis hårdhänta restaureringsinsatser går mot sitt slut och borgen marknadsförs som ordensriddarborg, något den aldrig varit.

Det återuppståndna renässansslottet i Vilnius

De anspråkslösa resterna av stadsslottet i Berlin som sprängdes under DDR-åren, men nu står i begrepp att återuppföras som nytt kulturcentrum.

I det forna östblocket ser man däremot hur stora summor läggs på att återställa ruiner till mer eller mindre hypotetiska versioner av ursprungligt tillstånd, en slags ruinernas stilrestaurering. Kungaborgen Visegrád i Ungern står mer eller mindre under återuppbyggnad, vilket även gäller för borgen Rosenau i Rumänien. I Vilnius har det kungliga slottet återuppförts efter att ha varit utplånat i tvåhundra år. I Potsdam och Berlin återuppförs stadsslotten med nytt innehåll. I Dresden har Frauenkirche återuppstått. Här rör det sig om att ruinerna är en pusselbit i stärkandet eller återskapandet av en nationell eller lokal identitet, motivet ekonomisk lönsamhet är knappast det avgörande även om det turistiska perspektivet är betydelsefullt. Tyvärr kan man i exempelvis Rumänien konstatera att metoderna är hårdhänta såväl i materialval som utförande. Ruinen som stämningsskapande ort för reflektion över tidens gång lyser med sin frånvaro. I det perspektivet har den svenska, för att inte tala om exempelvis den brittiska ruinvården en väsensskild framtoning. Ruinen tillåts att vara just ruin, resterna av en övergiven byggnad som beträdes på dess egna villkor. Och även om ruinen inte är en fungerande byggnad så har den en funktion i folks medvetande, den betyder något utan att vara lönsam.

Robin Gullbrandsson

För den som vill läsa mer om ruiner rekommenderas Lars & Nanna Cnattingius fina bok Ruiner – historia, öden och vård från 2007.

För fördjupning kring länets nykonserverade ruiner finns följande rapporter från länsmuseet:

Förstudie och kontroll för Eksjöhovgård:

eksjöhovgård

Eksjöhovgård kontroll

Förstudie och kontroll för Brahälla:

Brahehälla liten nät

Rapport 2010-59 Brahälla slottsruin Webb Lågupplöst

Förstudie och kontroll för Hultaby:

Rapport 2010-82 Hultaby slottsruin Webb Lågupplöst

Rapport 2011-28 Hultaby slottsruin Lågupplöst Webb

Förstudie och kontroll för Brahehus:

Brahehus

Brahehus liten