Nytt spåntak på Brandstorps kyrka

Pågående omtäckning av tornet på Brandstorps kyrka.

Pågående omtäckning av tornet på Brandstorps kyrka.

Att täcka tak med spån är en uråldrig tradition i Nordeuropa, men idag ser vi det nästan bara på en del av våra äldre kyrkor. Ekonomiska överväganden och moden har under de senaste 150 åren gjort att spåntak är en sällsynt syn. Desto viktigare att värna traditionen. Onekligen är taktäckningen en väsentlig del av en byggnads utseende, särskilt när det gäller en timmerkyrka från 1600-talet, som den i Brandstorp på Hökensås. Där pågår just nu omläggning med nya spån på de många branta takfallen.

Det är ett kostsamt arbete, men ett rätt utfört och underhållet spåntak som regelbundet tjäras håller i många decennier, kanske till och med närmare ett sekel. Den gamla spåntäckningen var dock bristfällig i spånval. Här hade vid mitten av 1900-talet lagts sågad furuspån av dålig kvalitet, vilka bland annat behandlats med stenkolstjära. Nu läggs kluven, tjärdoppad furuspån med täta stående årsringar.

Ny täckning på sakristian med spetsspån nederst.

I samband med arbetena återskapas en del av takens ursprungliga mönsterläggning med romber och spetsspån, vilken kan ses på den äldsta avbildningen av kyrkan, en takmålningen inne i densamma, utförd på 1700-talet av Jönköpingsmästaren Johan Kinnerus. Där ser vi också att taken ursprungligen var behandlade med rödfärg, troligen blandat med tjära, vilket var vanligt förekommande under såväl 1600- som 1700-talen, en tid då kyrkorna inte sällan var mer färgstarka i sitt yttre än vi idag är vana att se dem.

Robin Gullbrandsson

Kinnerus målning av Yttersta domen som han tänkte sig den på Brandstorps kyrkogård. Vi ser att såväl tak som fasader på kyrkan hade dekor i form av romber och skift med profilerade spån. Dessa återskapas nu på takfallen.

Olika typer av spån som används i Brandstorp, med rak, rundad och spetsigt avslut. Alla av kluven, tjärdoppad furu från Hälsingland med täta stående årsringar.