Getaryggen 1567. Bönder och soldater

Legoknekten Paul Dolnsteins bild av ett slag mellan yrkessoldater och ett svenskt bondeuppbåd år 1502. När det gäller böndernas utrustning förelåg ingen större skillnad vid Getaryggen 65 år senare.

Slaget vid Getaryggen, eller Bergsliderna som det kanske rätteligen skulle heta, utkämpades i en brytningstid mellan medeltida metoder för krigföring och den professionalism som Daniel Rantzaus styrkor företrädde. Hans tränade och modernt utrustade landsknektar, legosoldater från Tyskland, Danmark och Skottland, ställdes mot en svensk styrka som till stor del bestod av uppbådade bönder från trakten. Stridsvana yrkesmän i strid mot amatörer med ålderdomliga vapen innebar inga bra odds för de sistnämnda. Det fanns förstås också reguljära trupper på försvararnas sida, men frågan är hur länge de blev kvar i striden. Utbildade soldater var för dyrbara för att slösas bort i vad som bara var en fördröjande strid. De skulle komma att behövas senare, under det fortsatta försvaret och evakueringen av Jönköping. Så vår hypotes är att det var bondeuppbådet som fick stå emot så gott de förmådde, i alla fall under slagets slutskede. Ett bondeoffer, för att lätt cyniskt använda en schackterm…

Pistolpipa, brusten framför låset.

Kaliber 12 mm

Just detta möte mellan en ny tids krigföring i renässansens Europa och de svenska böndernas traditionalism kan studeras med oväntat gott resultat vid Getaryggen. Vilken utrustning hade de olika sidorna tillgång till? Går det att få en uppfattning om stridsvärdet hos ett bondeuppbåd vid mitten av 1500-talet? Vi ser tydligt skjutvapnens betydelse i materialet genom fynd av delar från både pistoler och musköter. Däremot är ammunitionen i form av blykulor fåtaligt förekommande. Kanske var det helt enkelt regnigt och blött den där dagen sent i oktober? En väderlek som passade såväl luntlås som hjullås illa.

Hane till hjullåsmusköt

Soldaternas vapenutrustning har visat sig innehålla flera oväntade inslag, bland dem  hanen till ett stort tvåhandsvapen försett med hjullås och det tunna, avbrutna bladet till en ryttarhammare. I hanen sitter fortfarande en liten bit svavelkis (pyrit) fastskruvad. Musköten var skjutklar eller nyss avfyrad när den slogs i bitar. Och ryttarhammaren med sitt smala yxblad sammansmitt med en hammare eller en lång spets var ett utpräglat ryttarvapen. Samtidigt var dess mer utvecklade former på väg att bli något av ett hederstecken när vapnet bars av officerare. Vårt tunna, elegant utsvängda blad visar att denna ryttarhammare tillhörde den sistnämnda kategorin.

Blad till ryttarhammare

Svärdsknapp till kortsvärd av typen katzbalger

Två av fynden kommer från landsknektarnas kortsvärd, katzbalger. Ett blad med lång tånge för greppet samt en enkel, men ändå dekorerad svärdsknapp vars utförande daterar den till perioden ca 1520 till 1570. Allt sammantaget framstår yrkesoldaternas utrustning som både modern och varierad. Det var en ny tids krigsmän som anföll de svenska ställningarna vid Bergsliderna den 31 oktober 1567.

Spjutspets ? sönderrostad efter snart 450 år i den småländska jorden

 Övergår vi så till att studera böndernas vapen är det huvudsakligen medeltidens utrustning och stridsteknik man möter. Det slanka spjutet och enstaka pilspetsar visar att enkla stötvapen och långbågar användes i striden. Men det mest frekvent förekommande föremålet på slagfältet är skäktor; spetsar från armborstens korta, kraftiga pilar. I öppen terräng blev bondehärarna lätt utmanövrerade av professionella soldater vid 1500-talets mitt. Men inne i de småländska skogsmarkerna, i trakter man kände sedan barnsben, var allmogens män fortfarande en motståndare att räkna med. Och armborstet var ett tyst men dödsbringande vapen i vana händer.

Dalpil

Armborstpilspets, en skäkta

Men det kanske mest talande vapenfyndet är egentligen inget vapen alls. Det är en spetshammare, en stenhuggares verktyg, avsedd att användas vid finhuggning av kvarnstenar. Någon har sökt bland sina redskap och tagit med sig vad som verkade passa bäst för ändamålet. Och det finns ingen anledning att tveka över hackans effektivitet i en närstrid…

Spetshacka

Den bild av bondeuppbådets beväpning som vi får av fynden från slagfältet vid Getaryggen ger intryck av dels traditioner och ålderdomlighet, dels framtvingade improvisationer och nödlösningar. Samtidigt var man här på sin hemmaplan absolut ingen ofarlig motståndare, ens för de stridsvana landsknektarna. Och uppbådet försvarade sin hembygd, sina gårdar och sina familjer. Även om man visste hur överlägsen fienden var fanns det ingen annan utväg än att kämpa mot inkräktarna. Det stod annorlunda till med de svenska yrkessoldaterna. De var i lika hög grad främlingar i Angerdshestra, Västra Jära och Mulseryd som Daniel Rantzaus legosoldater i dansk sold.