Lustiga huset?

Vi har en syllstensrad, ett hörn, ett packat lager med sot, kol och bränd lera, men sen tar det igenkännbara slut. Det är bara att konstatera, det nya huset spretar åt alla håll. Möjligen håller vi fortfarande fast vid uppfattningen att det innanför syllstensraden finns en botten av en bortplockad spis- eller ugnskonstruktion bestående av eldpåverkad och sprucken sten. Men alla de andra skärviga stenarna då. Som återfinns lite varstans? Jag längtar efter en grävmaskin. Att få bana av och erhålla överblick. Enmetersrutor tar tid.

Icke desto mindre: strax innan nio anlände läraren i Vireda skola, Birger, med elever ur årskurs fyra och fem. Ett härligt gäng som spottade i nävarna och satte i gång. Avtorvning, rutgrävning, sållning och glädjen i att kunna fylla fyndpåsarna med bränd lera. För det var ungefär vad vi hittade i dag i såll och rutor, samt en bit slagg och ett avslag av flinta av eländig kvalitet. Årets elever skall ha beröm för att de på en gång lärde sig att hålla jämn nivå i rutorna! Inga gropar, inga uppallrade stenar. Och snacka om elever som vet att svinga en yxa i kampen mot elakartade rötter. Om fältskyddsombud borde man väl ha åsikter i frågan, men vem är jag att ta glädjen över ett lyckat yxhugg från ett barn? Förövrigt snackar vi Centerpartistiskt kärnområde, inga fysiskt förtvinade urban kids som knappast kan skilja mellan fram och bak på en yxa och än mindre vet att den kan svängas med bravur.