Tiggares tecken

Ibland läser man arkivtexter där man trots myndighetsspråkets neutrala ton anar den skrämmande verkligheten bakom orden. På hösten 1770 oroade sig de styrande i Jönköping över de många fattiga som strömmade in från den omgivande landsbygden. Det handlade om egendomslösa som störde ordningen genom att tigga och på annat sätt sökte allmosor för sitt uppehälles skull. Detta till trots mot ett nyligen utställt kungligt påbud om att dessa grupper skulle förbli på sina hemorter.

Därför beslöt magistraten att den 11 oktober utsända följande skrivelse:

För den skull till hämmande av ett sådant självsvåld och på det stadens invånare måge veta till vilka personer till allmosors erhållande  härstädes är berättigade och hava lov efter vanligheten en gång i veckan invånarna besöka, har magistraten funnit för gott låta prägla ett märke uti tenn av en pennings storlek med överskrift ”Jönköpings stads fattiga” varmed envar skall vara med nummer försedd, därpå förteckning upprättas och införas bör. Skall verkställas av stadsfiskalen. Övriga kan fattigfogden bortdriva.

För en sentida betraktare lyder budskapet iskallt – lika hårt som verkligheten för fattigfolk i det gustavianska Sverige. Man undrar över hur långt de allmosor räckte som de ”lyckliga få” vilka erhållit sitt eftertraktade tennmärke lyckades tigga till sig. Och vad skedde med dem som fattigfogden var bemyndigad att jaga väck från den goda staden Jönköping?

Än så länge har vi inte hittat de tiggartecken som magistraten ställde ut. Några märklappar som påträffades vid metalldetektering i kvarteret Apeln väckte misstankar, men efter rengöring stod det klart att det var frågan om plomberingar till varor som hanterats i köpmansgårdarna.

Fattigfolket tillhör arkeologins svårfångade grupper, men spåren efter samhällets osynliga finns att hitta för den som ger sig tid att leta. I arkiven såväl som i kulturlagren…