Ett fuskbygge med hotfull fasad?

Det såg så bra ut på ritningen, slottsbyggmästare Hans Flemings stort upplagda förslag till utbyggnad och modernisering av Jönköpings fästning. Vid förra årets undersökningar av bastion Carolus norra flank blev det möjligt att i detalj  följa hur arbetet genomförts och hur yttre omständigheter hade påverkat bygget. Ruinen visade sig bokstavligen vara historia skriven i sten och murbruk!

Hösten 2011 kunde vi dokumentera väggar till kasematter och kanonvärn längs bastionens norra sida. Frånsett de fint tillhuggna sandstensblocken i hörn och kring muröppningar handlade det om ett enkelt, men väl utfört arbete. Så fanns där en till synes hastigt insatt gavelmur längst i väster, ett illa utfört provisorie som hamnat alldeles snett i förhållande till resten av väggarna. Det var lätt att tolka detta som en panikåtgärd, utförd inför ett hotande danskt anfall sommaren 1612. Då gällde det bara att avsluta bygget och få fästningen stridsberedd. Efter freden i Knäred följande år, när Sverige skulle betala ett gigantiskt krigsskadestånd till Danmark och ekonomisk kollaps hotade, byggde man trots allt vidare. Men den bistra verkligheten gjorde det omöjligt att följa Flemings ursprungliga plan. Man slopade den välvda skyttegången ut mot Munksjön och uppförde istället en massiv mur av enklare – och billigare – slag.

På så vis kunde välkända historiska och politiska skeenden avläsas i murarna till bastion Carolus. Det var en lika spännande som oväntad upplevelse! Inför årets undersökning förväntade vi oss att finna mer av välgjorda murar från åren innan Kalmarkriget bröt ut; med ett hantverk präglat av kvalitet och övergripande planering. Men det skulle inte bli fallet…

Den norra kanonporten i västra flanken, bastion Carolus

Flemings ritning från 1605 visar den påbörjade bastion Carlous i bakgrunden; borta där jordvallen slutar nere vid Munksjöns strand. Det parti vi grävt fram motsvarar de tre rum som syns strax till höger om verkstadshuset med den breda skorstenen. Före utgrävningen var det osäkert huruvida det ens fanns speciellt mycket murrester bevarade i detta parti, gammal gatumark och spårområde som det var frågan om. Men här visade sig den första stora överraskningen. För visserligen var befästningsverket demolerat ner till grunden längs med vallgraven i söder där det åtråvärda stenmaterialet varit lättåtkomligt, men ju längre norrut man kom desto mer av murarna stod kvar!

Den andra överraskningen gällde murtjockleken. För till skillnad mot den norra flanken där bastion Carolus väggar skyddades av Munksjön, var det i väster frågan om ett verkligt utsatt parti av fästningen. Här skulle en fiende kunna ställa upp tungt belägringsartilleri och beskjuta den västra flankens murar med direktverkande eld. Frågan är hur länge dessa tunna murar hade kunnat motstå ett sådant bombardemang. Märkligt nog var fasadens murtjocklek avsevärt mycket större vid den mindre utsatta norra sidan av bastionen, det skiljer på mer än en meter!

En murkärna fylld med lös sten, bitar av tegel/murbruk…

Men om murarnas otillräckliga tjocklek utgjorde en överraskning, var det själva utförandet som bjöd på den mest omskakande upptäckten. För det handlade trots allt om arbete utfört under fredstid, då man borde kunna förvänta sig att finna prov på noggrant hantverk. Men så är verkligen inte fallet i den västra flanken av bastion Carolous vid Jönköpings slott. Istället bör ledord som slarv, osakkunnigt utfört arbete, oförstånd och total brist på kontroll användas!

Vad skall man tro när man ser att själva murkärnan i ett väggparti som kan komma att utsättas för artillerield består av löst liggande sten, trasigt tegel och bitar av gammalt murbruk? Och att detta högst olämpliga fyllningsmaterial bara hällts ner utan att ens fästas samman med nytt kalkbruk? Det återanvända medeltida teglet återfinns lite överallt i murverket. Man har utnyttjat det som skolsten, som fyllning och till omfattningar. Tydligt är att det funnits mycket rivningsmassor att tillgå inom slottsområdet kring 1610.

Botten av utfallsport, riktad mot vallgraven

Vi har också hittat resterna efter en utfallsport; en dörr genom vilken slottets egna soldater kunde släppas in i den torra vallgraven för att bekämpa fiender som tagit sig ända fram till fästningsmurarna. Den indragna nischen där porten finns är noga markerad på både Flemings och senare Erik Dahlberghs planer. Det rörde sig om en viktig försvarteknisk detalj och sådana finesser var man noga med att dokumentera. Men samtidigt ligger denna port alldeles för öppet. Inga skyddande murar har funnits framför utfallsporten, så en fiende skulle i princip bara ha behövt skjuta sönder trädörren för att få till en bräsch in i befästningsverket. Ingen speciellt bra lösning…

Utfallsportens bevarade vägg med staplade tegelstenar…

Vi har redan nämnt att man använt begagnat medeltida tegel lite här och var i murarna. Och det kan man ju göra. Men när man beskådar tegelförskalningen i utfallsportens bevarade sida kan man undra hur det egentligen stått till med hantverkskunnandet. För alla vi som lekt med LEGO vet ju att bitarna måste läggas om lott/ i förband om det man bygger skall hålla. Flemings arbetslag kring 1610 har däremot bara staplat sitt tegel på höjden…

Trappan och dörren in till skyttegången

En annan märklig detalj utgörs av den trappa och den dörröppning som utgjort passagen in till skyttegången längs med den södra fästningsvallen. Eftersom detta varit en viktig förbindelse och transportväg inom fästningens försvarssystem har trappsteg och smala dörrar utgjorde irriterande hinder. En fullt utrustad soldat på 1600-talet behövde svängrum när han kom springande! Likaså har här fraktats tung utrustning till flankernas kanoner. De tunna trägolv vi funnit spår av måtte ha sviktat betänkligt under tyngden; utlagda på sand som de var…

Ytterligare en viktig iakttagelse är att de stenhuggarmärken som förekom så rikligt på sandstenskvadrarna i bastionens norra flank saknas helt i den västra. Någonting har hänt under de få år som ligger mellan uppförandet av dessa båda byggnadsdelar. Att kvaliteten på hantverket förbättrats står höjt över allt tvivel, likaså bör en striktare kontroll än tidigare ha utförts på nyuppförda murar. Men vad var orsaken till det närmast obegripliga slarv vi funnit spår av i den västra flanken? Handlar det bara om ovana arbetare och slapphet från projektledningens sida? Eller ser vi kanske effekterna av för högt ställda krav på arbetstakt och resultat; krav som inte kunnat uppfyllas men heller inte ignoreras. Kronan och kungen kan ha begärt saker utan att ställa nödvändiga resurser till förfogande. Det skulle i så fall inte vara första gången detta skett. Om det är förklaringen har Fleming befunnit sig i samma obekväma sits som skeppsbyggmästaren Hybertsson skulle göra beträffande skeppet Vasa några få år senare. Eller ser vi i det illa utförda arbetet möjligen spåren efter korruption i den begynnande stormaktstidens Sverige? Har resurser och material hamnat någon annanstans än där man från högsta ort avsett? Den förklaringen skulle inte heller sakna paralleller. Återstår att se vad de skriftliga källorna har att berätta!