Botten är nådd!

Vi har letat efter ett torn. Men hittills förgäves. På Erik Dahlberghs skiss från omkring 1690 syns ett smalt tornhus, minst fyra våningar högt alldeles intill sjömuren. Det är slottets pumphus, den s.k. Vattenkonsten som man ser. Det var byggt i trä, förmodligen som en stolpkonstruktion klädd med panel, och uppfördes mellan 1685 och 1687. Dateringen passar, eftersom byggnaden inte finns med på 1680 års ytterst noga utförda ritning över den fullt utbyggda fästningen. Pumphuset utnyttjades huvudsakligen som förråd och förstördes vid slottsbranden 1737.

Man kan tycka att en så pass stor byggnad bör ha lämnat tydliga spår, även om den förstörts av vådeld. Eftersom tornet delvis var uppfört på stranden utanför kurtinmuren måste det ha vilat på ordentliga fundament, antagligen stenfyllda timmerkistor. Några sådana ekon syntes emellertid inte på våra georadarbilder. Men utifrån Dahlberghs bild kan man sluta sig till att Vattenkonsten bör ha legat strax söder om slottets sjöport. Så vad göra? Vi grävde sökschakt med riktning mot Munksjön för att dels studera själva lagerbilden, dels söka efter vårt saknade torn. Till att börja med verkade alla bitar falla på plats – det kom verkligen fram timmerkonstruktioner alldeles utanför kurtinmuren. OCH – träet var tydligt brandskadat på ovansidan.

Men drygt tre meter öster om muren fanns en kraftig timmerkista, eller möjligen kajfront med flera lager stockar. Utanför den fanns …ingenting. Bara utfyllnadsmassor av tämligen sent datum; något som i det här speciella fallet betyder 1800-talets andra hälft. Men man kanske inte skall lita alltför mycket på Dahlberghs teckning? Att det överdrevs en hel del i hans praktverk Suecia Antiqua et Hodierna är ju välbekant. Kanske tornet vi letat efter har varit av mer blygsamma dimensioner än vad man hittills antagit? Det är fullt möjligt.

Vad som däremot har kunnat fastslås är hur brant Munksjöns botten faller utanför den strandbrink där slottets kurtinmur uppförts. Bara några meter ut återfanns bottensanden först på 1.6 m under 1800-talets markyta, den strandnivå vi valt att schakta fram. Samma sak syntes i profilerna till det djupschakt vi grävde under jakten på Vattenkonst-byggnaden. De lager med byggnadsmaterial, avfall och annat som hamnat nedom murarna dyker brant ut mot sjön. Dessutom ligger svämsand från vår- och höstflod inblandat i stratigrafin. Egentligen stämmer den bilden anmärkningsvärt väl med hur strandlinjen markerats på den ovan omtalade kartan från 1680 …som förresten också skall ha Erik Dahlbergh som upphovsman! Men då agerade han inte som stormaktens propagandatecknare, utan som den kompetente fortifikatör han egentligen var.

Över till något helt annat – tillvarons små förtretligheter och hur man övervinner dem! Alltså; vår arbetsbod har inte el ansluten trots att den står uppställd mitt inne i centrala Jönköping. Den värms med gasol som även driver kylskåp och den fina ugn som finns vid matplatsen. Men en gasugn blir alltför varm för dagens matlådor av plast. Där duger bara rostfritt stål. Fast skam den som ger sig – vi har ju ett bensindrivet elverk kopplat till den länspump som håller fältet någorlunda fritt från regnvatten (…och från Munksjön…). Så med lite improvisationsförmåga kan man visst laga mikromat ute i det fria. Nu är det bevisat!

Och vid regnbågens fot ligger …Länsmuseet!

Kan inte låta bli att avsluta med en bild tagen av Ann-Marie precis efter skyfallet som drabbade centrala Jönköping sent i torsdags eftermiddag. Det klarnade upp lika hastigt som efter ett tropiskt regn, solen värmde igen och den magnifika dubbla regnbågen var bland de tydligaste som någon av oss hade sett. Och var slutade den? Jo, mitt i Länsmuseet! Ska vi ta det som ett gott tecken för framtiden?