Vad är ett grophus och vad användes det till?

I arbetet som arkeolog kan man ibland göra en typ av undersökning som kallas för schaktningsövervakning. Det handlar om att vi är med vid till exempel nedläggning av elkablar utmed ett gravfält eller när det ska grävas ned nya vattenledningar över en kyrkogård. Schaktet för kabeln eller rören grävs av den firma som står för detta och vi håller koll så att inga fornlämningar förstörs.

Den här typen av uppdrag utförs ofta intill redan kända fornlämningar, där man kan riskera att gräva sönder till exempel gravar. Om det sen kommer en ny lämning eller ett fynd i schaktet dokumenterar vi detta; ritar, beskriver, fotograferar och kanske samlar in prover. Ofta är de här ledningsschakten bara 0,5 meter breda och man kanske kan tycka att det inte är mycket att bry sig om. Men så är inte fallet, tvärtom! Vi har funnit många intressanta lämningar och fynd i smala schakt genom åren, vilka har gett oss viktiga pusselbitar till just den platsens historia.

Här tänkte jag berätta om en lämning som ibland kan vara klurig och svår att typbestämma i ett smalt schakt – grophuset.

Grophusfynden 2013

2013 skulle en ledning för fiberkabel läggas ned över nästan hela Visingsö och på ön finns många fornlämningar. Därför var länsmuseet med under vissa sträckor med den typ av insats som beskrivs ovan, en schaktningsövervakning. Området intill Norra gravfältet och Kumlaby medeltida kyrka var ett sådant extra intressant område och där fann vi vid schaktningen en mörk jord på en knapp meters djup. Det var ett mörkbrunt, lite humöst lager som innehöll större kolbitar. Jag tänkte att det rörde sig om en härd eller en mindre grop, vilket är vanligt på förhistoriska boplatser, men eftersom schaktet var endast 0,5 meter brett och vägen också skar gropen var det svårt att avgöra. Vi fick, efter kontakt med Länsstyrelsen, lov att bredda schaktet något och fick då fram en mörkfärgning eller grop som var 2,3 x 1,2 meter. I den mörka fyllningen i gropen fanns slagg, keramikbitar, skifferhällar och obrända djurben.

I den här vevan pratade jag med en kollega som några år tidigare råkat på en liknande lämning i Tångerda by strax norr om Vetlanda och hon sa: ”Det är inte ett grophus du har framme en del av?” Jo, förstås. Och när jag förstod det fick vi också möjlighet att samla in prover av jord och slagg för analys. Slaggen visade sig vara smidesslagg och där fanns också infodring från en ässja, vilket alltså visar att man ägnat sig åt föremålssmide i grophuset. Kol samlades in från slaggen som daterades till medeltid eller 1040-1260 e.Kr. I jorden intill skifferhällarna fanns förkolnade skalkorn.

Grophuset i Tångerda

I Tångerda norr om Vetlanda, där min kollega hade varit, gjordes också en schaktningsövervakning i samband med att en kabel skulle grävas ned. Under det här arbetet kom delar av en liknande mörkfärgning fram och först förstod de alltså inte vad det rörde sig om. Det som sedan kunde ses i det något utvidgade schaktet var 3 x 2 meter, bestod av svarta lager med kol och skörbränd sten och var alltså delar av ett grophus. Man fann också keramik, slagg och ett järnbeslag. Strax intill grophuset i Tångerda fann man delar av en degel och förslaggad lera som pekar mot metallhantverk och det kol som daterades ur anläggningen var från yngre bronsålder-förromersk järnålder eller omkring 800-200 f.Kr.

Vad har grophuset använts till och vad säger det om en plats?

Två grophus, även om det bara rör sig om delar av dem, har alltså hittats i smala kabelschakt. Hur såg ett grophus ut, vad har de använts till och vad säger ett grophus om en plats?  Utseendemässigt är det alltså som namnet antyder, en grop, på vilken ett tak har anlagts. Materialet har skiftat geografiskt och genom tid. I gavlarna kunde det vara lerklinat flätverk, torv eller trä. På taket halm eller trä. Det här byggnadssättet, när man utnyttjade marken, minskade behovet av byggmaterial. Det finns också en fördel i att ha ett något fuktigt klimat vid vissa aktiviteter.

Ett fynd som ofta görs i grophus är vävtyngder, vilket visar att de använts vid vävning och detta tros ha med garnet att göra. Både ull och lin är mer lättarbetat om det hålls lite fuktigt. Även metallhantverk verkar ha varit praktiskt att bedriva i den här typen av hus, om än något eldfängt kan man tycka och därför bör glödbäddar eller ugnar använts. Det har också hittats grophus som har tolkats som platsen för matberedning, kanske torkning eller rökning av olika produkter. De flesta av dessa nedgrävda hus är från yngre järnålder eller tidig medeltid, men det finns både äldre och yngre.

Intill grophuset i Tångerda, vilket troligen använts för metallhantverk, hittades också flera härdar, stolphål och kulturlager i det smala schaktet. Detta pekar mot att en boplats också legat i området och att människor har bott och verkat där under långa tider. I närheten står också en runsten och fornforskaren Nordenskjöld, som var verksam under 1800-talet, beskriver hur gravar då fanns i byn. Tångerda är en intressant plats.

Intill grophuset på Visingsö ligger Kumlaby medeltida kyrka som byggdes under 1100-talets mitt. Smidesslaggen i grophuset är också från den här tiden och det är spåren av en smedja som vi fann i det smala schaktet. Kanske var det en smedja där man tillverkade byggnadsdetaljer till kyrkan? Keramiken och fynden av förkolnat skalkorn visar att det också kan ha använts för matberedning.

Tidigare grophus i Jönköpings län

I vårt län i övrigt har vi inte undersökt många grophus. Ett hittades intill ett långhus från romersk järnålder-folkvandringstid 400-500 e.Kr. på Rosenlund i Jönköping. Även där, när man läser rapporten, förstår man att det inte var en helt självklar tolkning av anläggningen man fann och det benämns både grophus och täktgrop. Men storleken på 6,75 x 5,5 meter och den rundat kvadratiska formen, fyllningen med kol och sten samt fynden av keramik, lerblock, en malsten, harts och bränd lera pekar mot ett grophus. Det är tyvärr inte daterat.

Ännu ett grophus från medeltid, har undersökts i länet och det var vid Lundströms plats, utmed Västra Storgatan i Jönköping. Även där var delar av huset förstört av sentida grävarbeten, men det var ändå klart vilken typ av lämning det rörde sig om. Längden på grophuset var 4,5 meter, fyllningen var mörk med inblandning av kol och det hade flera golvnivåer. I anläggningen fanns grunden till en ässja och fynd av glödskal och sprutslagg vilket visar att järn har bearbetats på ett städ. Man hittade också spår av brons- och läderhantverk. Det rör sig alltså om en grophussmedja för föremålssmide och den daterades till sent 1200-tal, det vill säga staden Jönköpings begynnelse.

Även om det är ett smalt schakt vi undersöker finns alltså möjlighet att finna spännande lämningar, som verkstäder från järnålder eller medeltid.