Svenskbyborna

Om människors strävan att hålla fast vid sin tro och sin kultur. Om förföljelse och att våga hoppas på ett bättre liv. I vårt bildarkiv finns ca 50 bilder med motiv från svenskbybornas ankomst och vistelse i Jönköping under hösten 1929. Flera original i form av glasplåtar, men även papperskopior och vykort.

Vem som är fotograf är oklart i flertalet fall. De har nu blivit digitaliserade och inskrivna i vår databas Primus. De finns också utlagda på digitaltmuseum.se, under Jönköpings läns museum, med sökordet Svenskbybor* (Använd asterisk vid sökning). Informationen är hämtad från boken ”Ryhovs bebyggelse och nyttjande”, utgiven av Jönköpings läns museum 2012.

Den långa vandringen från Ryssland

Människor på flykt av olika anledningar är ju inget ovanligt, det visar även vår historia. En mindre känd förflyttning hände på 1700-talet. Det handlar om en liten koloni med svenskar, som har sina rötter på Dagö, en ö utanför Estlands kust. När Sverige förlorade Estland till Ryssland vid freden 1721, så ändrades villkoren för svenskarna. De kämpade för att behålla sitt språk, seder och bruk och hade en stark känsla för fäderneslandet. Den ryska kejsarinnan Katarina II hörde talas om de besvärliga svenska bönderna på Dagö och beslöt att flytta dem till Ukraina, ett nyerövrat område som skulle exploateras.

Det var en grupp på cirka 1200 personer, som begav sig österut år 1781 på den långa vandringen. De färdades från Dagö via Moskva till en plats norr om Svarta Havet. Bosättningen kom senare att kallas Gammalsvenskby. Det var en sträcka på cirka 200 mil och tog ett år för dem att komma fram och då var det endast cirka 500 överlevande kvar.

De byggde upp byn men levde under mycket svåra förhållanden. I början av 1920-talet kom hjälpsändningar från Sverige med hjälp av Röda korset. Efter ytterligare några svåra år var deras enda räddning att försöka ta sig till Sverige, det hade alltid funnits en längtan tillbaka.

Mottagandet i ”det nya landet”

I Sverige startades en nationalinsamling med ärkebiskop Nathan Söderblom i spetsen för att ”ta hem” svenskbyborna. Det var 885 personer som i augusti 1929 välkomnades på kajen i Trelleborg av Prins Carl och en kör sjöng ”Sverige, Sverige fosterland”. De hade äntligen kommit hem.

Deras färd fortsatte med tåg till Jönköping. Välkomnandet var även här storslaget och ca 10 000 nyfikna människor hade samlats vid ankomsten. Med bussar och bilar gick sedan sista biten till I 12:s gamla förläggningslokaler på Ryhovs-området. De välkomnades även här av prins Carl och prinsessan Ingrid samt av generaldirektör G Malm.

Inkvartering

Under det halvår som svenskbyborna bodde på förläggningen blev de läkarundersökta och med några undantag var de vid god hälsa, trots alla strapatser. För barnen fanns skolsalar, tre lärare och 97 barn mellan första och femte årskursen.

De fick uppleva både födslar, bröllop och begravningar. Vid ett tillfälle var det dubbelbröllop och eftersom det var många av stadens befolkning som var nyfikna, så kom de ansvariga på förläggningen på att man skulle ta inträde till bröllopet. Det kostade 50 öre och den summa som samlades in skulle fördelas mellan brudparen.

Integration och kulturkrock

Tyvärr blev det inte så som de förespeglats, en sammanhållen by. Efter det varma mottagandet och omhändertagandet blev de skingrade och placerades ut på olika gårdar för att lära sig de svenska jordbruksmetoderna, men de var vana att leva som fria bönder och vantrivdes.

1930 reste en delegation från Sverige till Kanada för att undersöka möjligheten att flytta alla svenskbybor dit och anlägga en svenskbykoloni. Man hade ju misslyckats med att skapa en sådan i Sverige. Bara ett fåtal reste dit. Kvar på förläggningen fanns bara några äldre och sjukliga personer.

Från vän till fiende

I Sverige var det nu ekonomisk depression och hög arbetslöshet. Det skrevs i tidningar och svenska folket fick en fientlig inställning och tyckte att de ”borde åka hem till sitt”. År 1931 återvände cirka 200 av dem till Ukraina, som nu var en del av Sovjetunionen. Där möttes de av misstänksamhet och trakasserier. Några blev deporterade, fängslade och avrättade.

I början av 1990-talet fick de svenskbybor som ville resa till Sverige uppehållstillstånd, men 1994 togs det bort. En mjukare tillämpning gjordes, men 1996 var det definitivt stopp.

Idag finns en förening för svenskbyborna som bildades 1954. Varje sommar sedan 1932 samlas de den 1 augusti i Roma på Gotland, där de håller gudstjänst och umgås.

Eftertanke

I alla tider har människor styrts av att tillhöra en grupp för sin trygghet och överlevnad, men så lite det behövs för att skapa kaos och förstörelse. Genom vår historia har det alltid funnits de som vill ha makt och egen ekonomisk vinning. Visst försöker man i det längsta härda ut, men till slut måste man fly med livet som insats. Man lämnar allt med förhoppning om en bättre framtid för sig själv och sina barn.

Hur ser det ut i världen i dag, i vårt eget land, på vår hemort, i våra egna tankar och föreställningar? Hur långt är vi beredda att gå för att offra något för någon i nöd? Var går gränsen för vän eller fiende?

Kampen mellan ont och gott har alltid skapat en spänning i sagor och berättelser, men vi vet att det inte är på riktigt. Det är annorlunda med verklighetens allvar, hur mycket orkar man ta till sig.

Nu i Coronatider har mycket ställts på sin spets. Vi ser vardagens hjältar, som dagligen räddar liv och stöttar på olika sätt, men också de som ännu inte förstått hur viktig sammanhållning och hänsynstagande är för vår gemensamma överlevnad.

Från svenskbybornas levnadsöden kan man fundera på vilket som är den bästa vägen att gå, att hålla hårt fast vid sin övertygelse eller att bygga upp något nytt tillsammans genom tolerans och nyfikenhet. Det finns små guldkorn i varje människas liv att ta vara på.

Efter att ha fått ta del av bilder och text i samband med mitt arbete, så tänker jag på de generationer som varje år samlas på Gotland i gemenskap och glädje.

Lisbeth Lagerstrand
Museiassistent/Foto