Järnframställning i Jönköping för tusen år sedan

Än en gång fick vi möjlighet att undersöka en blästplats utanför Jönköping – en plats där man utvann järn. Dessa finns i stora mängder väster och sydväst om Jönköpings stad. De bildar ett pärlband från Järstorps socken i norr till Månsarps socken i söder.

När Hedenstorps industriområde söder om riksväg 40 skulle utökas, behövde en del av en sådan blästplats undersökas och tas bort.

Förväntningarna var inte högt ställda, då vi redan var väl förtrogna med denna förhistoriska industri. Nära tjugo liknande undersökningar har gjorts sedan 1980-talet. Därför blev vi glatt överraskade då denna plats visade sig avvika från tidigare undersökta.

Två så kallade slaggvarpar undersöktes. De bestod av små ugnar byggda med sand, lera och stenar samt högar (varp) av slagg intill ugnarna. Ett komplett slaggvarp var inte större än 10 × 4 meter i yta och 20-30 centimeter högt. Före grävning såg den ut som en svagt upphöjd limpa. I mitten fanns de små ugnarna av lera, sand och stenar. Ugnarna var delvis nedsänkta i ett tjockt lager fin sand. Intill varpet hittade vi också platsen för fällstenen.

Ugnspiporna

Ugnarna står mitt i det markerade området på foto till höger, intill stubbarna. Ugnen längst bort är utgrävd. I bildens nedre kant syns även ett område med fällslagg, där fällstenen har legat. På den har man gjort den första av många bearbetningar av järnet, när man bankat den glödande järnklumpen någorlunda ren från föroreningar. Slaggbitarna som då lossnar från klumpen skiljer sig från övrig slagg på platsen. De är små (endast några centimeter stora) och ofta droppformade och många är tydligt magnetiska. 

Första överraskningen var att vi istället för två ugnar hittade fyra, i det ena slaggvarpet. Varje ugn har använts ett antal gånger, troligtvis under flera års tid. Istället för att reparera och bygga upp befintliga ugnar – vilket vanligen gjordes – har man byggt helt nya, intill de gamla. Ugnarna måste nämligen rivas delvis när blåsningen är klar och man vill komma åt den så kallade järnluppen i botten av ugnen. Kanske var de första ugnarna för dåligt byggda från början? Vi har tyvärr inte kunnat bekräfta det,  eftersom man i samband med bygget av den yngre ugnen förstörde merparten av den gamla.

Andra överraskningen var att det andra slaggvarpet saknade en täktgrop. Varje undersökt slaggvarp har hittills haft en stor, igenfylld, grop bakom ugnarna. I gropen har man grävt upp sand till uppbyggnaden av ugnspiporna och sandkassen. Efter varje blåsning har utrivna ugnsväggar och slagg från blåsningen slängts i gropen. Slaggvarpet har anlagts på kanten av en kolningsgrop, vilket också skiljer. Vanligare är att slaggvarpar och kolningsgropar ligger några tiotal meter ifrån varandra. Kanske tog man sand till ugnsbygget från kolningsgropen när den grävdes, vi vet inte säkert. I vilket fall som helst, har vi tolkat det som så att kolningsgropen är äldre än slaggvarpet och ugnarna.

Kolningslämningar

Ett antal kolningsgropar undersöktes också. En av dessa visade sig vara speciellt intressant. Även om vi sedan tidigare visste att groparna har använts flera gånger – under tiotals år – har vi haft svårigheter att datera de olika faserna. Vi grävde schakt med grävmaskin rakt igenom groparna och kunde undersöka dem i genomskärning. I en av groparna kunde vi se två olika användningsfaser tydligare än någonsin tidigare. Faserna daterades med hjälp av kol-14-metoden. Den äldre fasen var från 1000/1100-tal och den yngre från 1200/1300-tal.

Kolningsgrop i genomskärning. De två brukningsnivåerna framträder tydligt.