Madonnan i Pjätteryds kyrka

Det lilla samhället Pjätteryd hittar vi ett stycke nordväst från Älmhult. Kyrkan från 1834 ligger precis i en korsning, och här ligger också Pjätteryds skola.

Innan den nuvarande kyrkan byggdes, på kraftfull uppmaning av biskop Tegnér i Växjö, fanns en medeltida kyrkobyggnad. Denna ska ha uppförts under tidigt 1300-tal, och stod väster om nuvarande kyrkoplats, nära den gamla prästgården. Det finns uppgifter om att den allra tidigaste kyrkobyggnaden på platsen uppfördes redan på 900-talet, vilket i så fall är ovanligt tidigt. Att det funnits en kyrka före 1300-talskyrkan talar dock de äldsta inventarierna för: en dopfuntscuppa med runinskrift, som anses vara från Bestarius verkstad och tillverkad runt 1200. Från ungefär samma tid härrör ett triumfkrucifix och även den lilla madonnaskulpturen som denna text egentligen ska handla om!

Madonnan är i romansk stil och har daterats till runt sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal. Hon är liten och nätt, bara 67 cm hög och skuren i ett tätt, hårt träslag. Vem som har tillverkat henne vet vi inte. Det finns lite olika teorier om hennes härkomst. I en kyrkobeskrivning från kyrkorenoveringen 1952 skriver prästen Ture Sandström att hon har typiska franska drag, och därför troligen hitförd från Frankrike. En betydligt senare teori, av konservator Peter Tångeberg, är att hon kan vara tillverkad av en lokal hantverkare, kanske med verkstad i Växjö, den närliggande biskopsstaden.

Det finns också tecken på att ansiktet kan ha omarbetats, något som inte var ovanligt: man uppdaterade helt enkelt sina skulpturer utifrån rådande mode och trender, t ex gav dem ett nytt ansiktsuttryck. Behövde de fräschas upp målade man om dem, också i enlighet med den rådande stilen. Idag skulle detta vara fullständigt otänkbart, men under medeltiden var madonnan ett bruksföremål som hanterades ofta i ceremonier, och hon skulle förstås vara så fin som möjligt. Idag finns bara fragment av färg kvar på några ytor, och vi skulle inte drömma om att måla upp henne i ny färgskrud.

Madonnaskulpturen har försetts med ett skåp, där hon placerats. Skåpet tror man har tillverkats senare, kanske på 1400-talet. Det hade från dörrar som för det mesta hölls stängda, men vid särskilda tillfällen öppnades de och man kunde skåda himladrottningen i all sin prakt.

Pjätterydsmadonnan kunde, enligt traditionen, bota tandvärk. Hon har en urkarvning i bröstet, där människor skurit ut en liten flisa som sedan dragits över det onda. Om det hjälpte? Tron kan försätta berg, heter det, och med god vilja – och kanske med viss hjälp av bysmeden? – kunder man nog bli av med det onda. Det var i vilket fall en ”sanning” i folkmun, till den grad att biskop Henric i Linköping, som var på visitation vid midsommar 1489, utfärdade ett avlatsbrev: att ”alla som med andakt krummade sig för belätet i Pjätteryds kyrka skulle få 40 dagars avlat”.

Det är tydligt att madonnan använts och slitits. Träskulpturen har stora, genomgående sprickor som delvis lagats med linneremsor, och hon är numera mycket skör. Det lilla Jesusbarnet, som en gång satt i hennes knä, är saknat sedan länge och färg och förgyllning är i princip borta. Av skåpets dörrar, som öppnats och stängts så många gånger, finns bara urtagen efter gångjärnen kvar i kanterna.

På grund av det höga kulturhistoriska värdet och även av det känsliga tillstånd skulpturen befinner sig i, beslutades för ett antal år sedan att madonnan skulle flyttas från sin plats i kyrkan. Hon förvarades sedan i ett säkerhetsutrymme. Efter att konserveringsåtgärder gjorts och en specialmonter beställts har hon nu fått flytta tillbaka till kyrkan, där hon hör hemma sedan drygt 800 år.