Låt naturen sköta sitt!

Under förra året var jag och två kollegor ute och inventerade inför etablering av en vindkraftspark i Lemnhult utanför Vetlanda. När mina två kollegor, Moa och Mikael, kom körande på en mindre skogsväg i närheten av Grytsjön, var en familj kanadagäss ute och gick. Något förundrade var mina kollegor att upptäcka denna skara fåglar mitt ute i skogen. Bilfärden gick sakta då en av gässlingarna kom efter den övriga familjen, eftersom den var skadad. Den övriga familjen traskade på och försvann upp i skogen. Den lilla skadade gässlingen försvann även den, men vart hade den tagit vägen?

Moa och Mikael genomförde inventeringen av närområdet och vid lunch anslöt jag efter att ha inventerat inom en annan del av utredningsområdet. När vi så sitter där i solskenet och äter vår lunch ser vi den lilla gässlingen som trycker under en gran. Genast började vi diskutera vad som var lämpligast. Hur skulle vi kunna hjälpa den lille krabaten att hitta sina föräldrar och syskon? Men var hade de tagit vägen? Var de uppe vid smågölarna på Grytsjömon eller hade de återvänt till Grytsjön? Efter mycket övervägande kom vi fram till att vi skulle lämna gässlingen och hoppas att föräldrarna passerade på väg tillbaka från var de nu var. Innerst inne förstod vi nog att den var förlorad och att en förbistrykande räv troligen skulle få ett litet mellanmål.

När vi så lämnar området och passerar Grytsjön ser vi den övriga kanadagåsfamiljen. Genast bestämde vi oss för att åka tillbaka och försöka hitta den lilla skadade gässlingen. Vi hittade den men han/hon var inte så sugen på att bli infångad. Efter lite jagande fick jag tag i den. Jag höll den försiktigt, även om den protesterade en aning mot att bli fasthållen och att åka bil var nog inte någon höjdare för den lilla krabaten.

Mikael körde bilen tillbaka mot Grytsjön och framme vid Grytsjön släppte jag försiktigt ner den i vattnet och genast började den simma mot sina föräldrar under glada pip. Föräldrarna som verkade lika glada åt att återse den förlorade sonen eller dottern simmade mot den lilla, som skyndade sig mot familjens trygga hägn. En av oss utbrister något om vilken solskenshistoria och vi står där på stranden och känner oss stolta över vår gärning samtidigt som gässlingen närmar sig sina föräldrar. Det gick inte att ta miste på den lilla krabatens glädje över att återse familjen. Solen sken och det var nästan så ögonen tårades.

Men när den bara är några meter från sina föräldrar händer det ofattbara. Ett stort plask och helt plötsligt är gässlingen borta. Vi väntade och väntade, men den dök aldrig upp igen. Troligen snuvade en gädda oss på det lyckliga slutet. Tre snopna arkeologer åkte vidare och muttrade något om att, så kan det gå när man försöker hjälpa naturen.

Fredrik Engman
Arkeolog