Kyrkogårdarna för hundra år sedan

Minnet är kort sägs det. Det gäller verkligen för hur vi i gemen betraktar kyrkogårdar och begravningsplatser. Få kulturhistoriska miljöer har genomgått så omfattande förändringar under det senaste seklet. Dagens skötselintensiva gräsmattor och häckar har inte mer än 50 år på nacken och hade varit omöjliga utan motoriserade gräsklippare och trimmers. Toleransen hos allmänheten är anmärkningsvärt låg om gräset råkar vara för högt under någon sommarvecka.

Ängsmark

Men en god bit in på 1900-talet växte gräs, örter och blommor ännu okontrollerat på de flesta landsbygdskyrkogårdar. Och hade så gjort sedan medeltiden. Kyrkogården var i praktiken en ängsmark som slogs med lie ett par gånger om året. På många håll var det en löneförmån för klockaren att få bärga höet. Genom gräset löpte naturligt upptrampade stigar, oftast den kortaste vägen från kyrkogårdsgrindarna till kyrkporten. De grunt grävda gravarna hade ofta bara en uppkastad jordhög över sig. Med den moderna tidens kyrkogårdsideal kom denna karaktär helt att försvinna.

Gravvårdar i sten var en sällsynthet, en lyx som bara de mer välbärgade bönderna eller ståndspersonerna kunde unna sig. Om det överhuvudtaget stod något på graven så var det vanligen en trävård som efter ett antal år ruttnade bort. Tittar vi på en del äldre foton från småländska kyrkogårdar kan vi se en skog av trävårdar, varav bara en handfull bevarats till idag. Med industrialiseringen under loppet av 1800-talet började gravstenar tillverkas maskinellt och blev möjliga att införskaffa för en betydligt större del av befolkningen. Men ganska långt in på 1900-talet var det trä eller möjligen en minimal platta eller rest sten som gällde för det stora flertalet. Kring förra sekelskiftet och fram till mellankrigstiden uttrycktes den gravlagdes sociala status i gravstenens storlek, något som blev mer eller mindre tabubelagt i det svenska folkhemmet. Då infördes regler om maximihöjd på gravvårdar och utformningen blev mer och mer enhetlig, i slutänden enahanda. Stora delar av dagens kyrkogårdar präglas också av långa rader med likformiga låga stenar från mellan- och efterkrigstiden.

Fattig och rik

Kyrkogårdarnas historia speglar alltså samhällets utveckling från bonde- och ståndssamhälle till folkhem med jämlikhetsideal. Ännu på 1800-talet var många kyrkogårdar uppdelade efter socknens hemman. Varje gård hade sin del av kyrkogården för att gravlägga sina döda. När ytan var full började man om på nytt i ena änden. De som var backstugusittare och andra obemedlade fick inte sällan tigga till sig en plats i något hemmans gravplats. I början av 1800-talet blev det förbjudet att begrava döda inne i kyrkan och nya begravningsplatser inne i städerna fick inte längre anläggas. En modernisering av kyrkogårdarna påbörjades, först i städerna genom anläggandet av nya begravningsplatser utanför tullarna. I och med att adel och prästerskap då fick börja begrava utanför kyrkan så höjdes krav på uppordning.

Kyrkogårdarna började omstruktureras och indelades i så kallade köpegravar i de bästa lägena och allmänna gratisgravar i mer undanskymda, den så kallade allmänna linjen. Köpegravarna blev som regel mer eller mindre påkostade familjegravar med grusad yta och inhägnader. I allmänna linjen begravdes de bortgångna fortlöpande i ensamgravar med eller utan gravvård. I många fall utmärktes graven bara av den uppkastade kullen, kanske med lite murgröna på. Systemet med köpegravar och allmänna gravar avskaffades först på 1960-talet och därmed försvann den sista resten av den socialt skiktade kyrkogården. Tyvärr är också minnet av den allmänna linjen effektivt utraderat från många kyrkogårdar, medan ståndsmässiga gravar fått vara kvar.

Balkarna som försvann

Kyrkogårdens inhägnad har också förändrats genom tiderna. Vi är idag vana att tänka på en stenmur och en krans av gamla lövträd. För tvåhundra år sedan hade de flesta kyrkogårdarna i Götaland en timrad inhägnad, så kallade kyrkogårdsbalkar. Dessa var liksom kyrkogården uppdelade efter hemman och skulle underhållas av respektive gård. Ju större gård, desto längre sträcka att underhålla. Men de gamla sockenstämmoprotokollen vittnar om att de som regel var förfallna trots hot om vite för bristande underhåll. Fallfärdiga balkar och slarv med stängning av grindar ledde allt som oftast till att boskap tog sin in på kyrkogården och ställde till oreda. Det hände till och med att svin bökade bland gravarna. Till slut utfärdades ett kungligt påbud 1764 om att kyrkogårdarna hädanefter skulle omges av beständiga stenmurar. I dag finns bara balkar kvar på två kyrkogårdar, Södra Råda i Värmland och Brandstorp i Västergötland.

De planterade träden hör också de senaste tvåhundra åren till. Ursprungssyftet var att man skulle rena luften från osunda dunster från gravarna, ett utslag av upplysningstidens intresse för hygienfrågor, vilka också låg bakom nämnda förbud mot gravläggning i kyrkor och nya begravningsplatser inne i stadsmiljö. Hygien, funktionalitet och estetik har alltså gått hand i hand i kyrkogårdarnas moderna historia.
Man kan fråga sig hur framtiden ser ut för landsbygdskyrkogården. Befolkningen på landsbygden krymper och alltfler har långt till familjens och släktens gravar samtidigt som dagens skötsel av kyrkogårdar är kostsam. Kanske kommer vi se en återgång till ängskyrkogården? På många håll i Europa har kyrkogården fått behålla sin vildväxta karaktär som en plats för ro och eftertanke kring livets villkor där man inte dagligen hör gräsklipparens smatter eller lövblåsarens dån.

Robin Gullbrandsson, antikvarie

För vidare läsning om kyrkogårdarnas historia hänvisas till länsmuseets kyrkogårdskaraktäriseringar varav flera finns utlagda på hemsidan samt böckerna Ett levande kulturarv – Kyrkogårdar i Växjö stift (Växjö 2009) och De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 av Hedvig Schönbäck (Stockholm 2008).