Björns sinnesförvirring och olycksalig död år 1605

Tänkeböckernas återkommande tema: öl in– vett ut, har Ådel Franzén skrivit om tidigare. Att intagande av stora kvantiteter öl i gästabud eller på krogen ofta var upptakten till slagsmål torde vara en plattityd lika gammal som rusdrycken i fråga. Därför tar hon inte upp anekdoter kring fylla som upphov till slagsmål i denna blogg, utan hur en psykos verkar ha varit orsaken till ett ödesdigert fiasko… 

Att inte vara vid sina sunda vätskor

Psykos fanns inte som kliniskt begrepp år 1605. Icke desto mindre drabbades människor då som nu av plötslig sinnesförvirring, paranoia eller vanföreställningar. Det kunde då heta att personen var besatt av onda krafter, kanske den lede själv hade tagit personen i besittning. Ett känt exempel är Sturemorden, föranlett av Erik XIV sinnesförvirrade tillstånd i Uppsala år 1567, då kungen, efter en tid av allt större press från omgivningen och verkligt eller inbillat hot från högadeln föll in i ett psykotiskt tillstånd. I återgivningen av skeendet 1567 används givetvis inte heller begrepp som vi är vana vid och som bygger på forskning inom medicin, psykiatri och psykologi från de senaste 150 åren.

1600-talets människor saknade inte upplysning – medicin var ett hett diskuterat ämne – både vad gällde orsaken till kroppslig och mental ohälsa och inte minst hur sjukdom kunde botas. Diskursen var dock en annan. Kunskap och upplysning hämtades från andra källor än i dag, t ex. från Bibeln, Aristoteles eller från den schweitsiske läkaren Paracelsus skrifter (1493–1541). Den uråldriga humoralpatologin som utgick från att sjukdom orsakades av obalans mellan de fyra kroppsvätskorna, blod, slem, gul och svart galla levde kvar ända fram till mitten av 1800-talet då den moderna läkarvetenskapen slog igenom. Var man kroppsligt eller mentalt i obalans var man helt enkelt inte vid sina sunda vätskor. Och hjälpte inget annat kunde man alltid ta till universalläkemedlet teriak, vilket du kan läsa mer om i bloggen Gift vid första soppskeden.

Paracelsus, eller Filippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim, som han i verkligheten hette var 1500-talets medicinsks orakel. Paracelsus ifrågasatte, med skäl, många av dåtidens medicinska idéer. Han jobbade holistiskt och använde empirisk metoder för att säkerställa sina observationer. Icke därmed sagt att hans idéer i grund och botten alltid var så mycket bättre, men nyskapande var han hur som haver.

Jönköpings stads tänkeböcker 1570–1619

I projektet med att ge ut Jönköpings stads tänkeböcker som fördes mellan 1570 och 1619, ingår att läsa sig igenom ett tusental sidor av koncept (original), renovationer (avskrifter) och de renskrivningar som skickades in till kronan. I myllret av människor: käranden och svaranden, borgmästare och råd, the usuell suspekts samt vittnen och edmän/ -kvinnor sticker vissa personer och deras historia ut.

Och det är här Björn kommer in i bilden, en man som uppenbarligen begick sina brott (de sista han hann göra innan han lämnade Jämmerdalen som det ska visa sig) under ett –  som vi i dag skulle kalla – psykotiskt tillstånd. Så här gick det till:

Utdrag ur Jönköpings stads tänkebok från förhandlingarna som hölls den 8 september 1605.

Ett olycksaligt gästabud

Bröderna Nils och Björn var 1605 bjudna i gästabud hos Kristin och Karin, två hustrur med gott rykte. Efter ett tag avvek dock Björn från gästabudet med förklaringen: ”Jagh wedh Aldrigh huatt migh timmar Jagh ähr Intitt så som Jagh plägar warda”.

I sitt tillstånd av att inte känna igen sig själv hastade Björn till kyrkan där aftonsången pågick. Aftonsången skedde inte under kvällen som man kanske skulle tro, utan började vid klockan ett eller två, alltså tidig eftermiddag. Han var borta så pass länge att gästabudsdeltagarna började undra var Björn tagit vägen. När han åter dök upp berättade han att han gått till aftonsången, men att han somnat i kyrkan och väcktes först då klockaren ville ha ut honom eftersom kyrkdörren skulle stängas.

Lasse, som också var bjuden, kom lite senare till gästabudet. Det är dels genom honom och hans stalldrängs berättelse, samt hustrurna Kristin och Karin som vittnade under ed, som händelseförloppet under festen kan klargöras.

Om det hade med att Lasse dök upp, berättar inte historien, men nu sprang åter Björn iväg från gästabudet. Han var drucken, så ett visst inflytande hade nog alkoholen här också. ” Gudh giffue her wille Nockonn komma och Slå Migh i hiell, hann skall icke få tre Synnållar på Migh!” ropade Björn förvirrat. Efter detta sprang han åter in till gästerna, slog sig ner hos Lasse varefter Björn ” badh them kiysa Alltt thett som slemptt war Så Monnga Som der Jnde såtto”.

Hur vi ska förstå detta är oklart för oss, men troligen glasklart för en 1600-talsmänniska. Björn verkar antigen uppmana någon att slå ihjäl honom, eller också hade han en vanföreställning om att någon vill ha ihjäl honom. Det ena utesluter inte det andra. Fortsättningen, att ingen ska få tre synålar på honom, är en gåtfull utsaga och speglar den värld av ordspråk, allmänt kända sägningar och slanguttryck vars konnotation är dold för oss i dag. Men vi fattar kanske hur ofin och rent ut sagt oförskämd Björn är när han ber samtliga på gästabudet att kyssa allt som motbjudande och vedervärdigt var; ungefär ”Ni kan alla dra åt helvete!” i dagens språkdräkt.

Kristin räddade situationen med ett: ”Inte så, Björn”, och försökte leda honom till ett ställa där han kunde ligga ner ett tag. Men Björn var inte mottaglig för Kristins omtanke, utan reste sig från bänken och välte bordet över ända. Nu blev Kristin något mer arg än vänlig och tog tag om hans arm i akt och mening att avvisa honom från gästabudet. Men Björn gav igen: ”doch slengde och Rögte hann hender illa” så pass att Lasse reste sig och påpekade att så for man inte med hustru Kristin. Detta eldade ytterligare upp under Björns obalanserade tillstånd; han tog en kniv och skulle köra den i Lasse, men lyckligtvis tog den bara i kläderna.

Den rådiga hustru Kristin fick tag på kniven och vred den ur Lasses hand, varefter Lasse sprang upp för en trappa till ett loft, troligen för att leta efter att annat vapen. Han fann en ny kniv och skulle åter försöka sticka Lasse som tydligen följt med upp för trappan. När Björn var på väg att åter sätta kniven i Lasse, såg den senare hur det låg en racka på ett tak. Snabbt fick han tag på rackan och stötte den i självförsvar mot Björn. Stöten måste ha varit kraftig för Björn ramlade baklänges och ”slogh sigh tu slagh i Nackann” och” der igennom förlop honnom blodenn”. Skadan var alltså så kraftig att den medförde döden för den omtöcknade och förvirrade Björn.

Att försöka förstå vad som skett

Att fallet får så pass stort utrymme i tänkeboken visar att det här handlar om något mer än ett vanligt slagsmål på fyllan. Det är berättelsen om en person som uppför sig irrationellt, bryter mot ett antal normer och helt klart inte mår bra vilket framgår av hans egen utsago ”Jag vet inte vad som har skett, jag är inte som jag brukar vara.” Han kommer och går under gästabudet, skriker otidigheter till gästerna och har fått för sig att någon är ute efter att ha ihjäl honom.

Utan att ha provocerats allt för mycket, utan istället sökt lugnas ner sig av värdinnan, drar han kniv och gör utfall. Det ligger liksom helt utanför ramen för en vanlig fyllbult som troligen tagit emot erbjudandet om att hitta nånstans att lägga sig ner och sova lite med öppna armar.

Aftonsången lugnade Björns plågade själ så pass att han faktiskt föll i sömn där i Jönköpings stadskyrka som vid denna tid fortfarande låg väster om Munksjöns utlopp i Vättern.

Hur var det med Björns psykiska hälsa i övrigt? Vad som föranledde det psykotiska tillståndet kan vi möjligen få en ledtråd till i utsagan om att han tror att någon ska döda honom. En vanföreställning om fiender över allt, att vara på sin vakt och tolka alla intryck och utsagor som pilar och angrepp mot honom.

På ett ställe fann han tydligen så pass mycket lugn att han kunde tillåta sig att falla i sömn, nämligen i stadskyrkan där aftonsången pågick. Sång blandat med dovt mumlande av böner var kanske den medicin han behövde för att falla till ro. Tills han blev väckt när kyrkan skulle stängas och han kastades tillbaka till sitt sinnesförvirrande tillstånd.

Slutet är givetvis tragiskt och det var nog inte Lasses mening att Björn skulle falla så illa att han avled av skadorna. Det är också Björns bror Nils som är kärande i saken och vill få fallet prövat inför rätta för att se om Lasse kan ställas till svars för dödsfallet. Något domslut har jag dock inte hittat.

Racka kan du vara själv….

Sen är det begreppet racka. Det var ju med en sådan Lasse stötte till Björn så att han föll från loftgången och bröt nacken. Enligt SAOB kan racka vara: 1) en fyrsitsig släde (ej sannolikt) 2) en kanna arrak (ännu mindre sannolikt) 3) ett fiskenät som sätts ut på isbelagt vatten (borde då ha fångat in Björn utan att göra honom särskilt stor skada) 4) ett böjt trästycke fastsatt i änden på en not (hmmm, mer sannolikt). Min första gissning, att det skulle handla om en räfsa/kratta att raka hö med, får inget stöd i SAOB.

Däremot finns raka som ugnsraka, snöraka, kalk- eller järnraka samt takraka som troligtvis användes just till att raka av snö från ett tak. Därför kanske sannolikt att rakan på något sätt låg på eller vilade mot en spärr på ett tak. Dessa rakor bestod alla av en järnplatta, alternativt järnpinnar fastsatta vinkelrätt mot ett skaft. Det kan alltså ha varit ett litet kraftigare järnredskap som stötte till Björn, varefter han troligtvis ramlade baklänges över loftgångens räcke. Fallet var hur som haver så högt att det lede till dödliga skador.

Loftboden i stadsmiljö och på landsbygden. Den vänstra bilden är från Den gamle by i Århus och en av de få exempel jag hittat av hur hustru Kristins och hennes mans hus kan ha sett ut.

Var är forensikern?

Som vanligt när det handlar om återgivningen av svåra brott och olyckor i tänkeböckerna saknas så många detaljer man skulle vilja ha reda på! Här saknas till exempel en forensiker som skissar upp husets planlösning och med pilar visar var de inblandade befann sig under gästabudets gång. Huset bör, enligt vad vi vet om trähus i medeltida städer, ha varit en loftbod.

Men hur fick Lasse tag på ett redskap som låg på ett tak när han befann sig på loftgången? Var det grannhusets takraka som han sträckte sig efter över det trånga dropprummet mellan husen? Det förutsätter att loftgången inte låg på husets fram- eller baksida utan mot den trånga gränden mellan husen. Eller hade hustru Kristins hus en utbyggnad vars tak man nådde när man stod på loftgången? Sånt kan man grunna på tills vätskorna hamnar i obalans….

En skiss på hur rackan såg ut skulle också ha varit ett önskemål för en som drygt 400 år senare försöker lista ut vilket redskap som blev Björns bane…

Källa: Jönköpings stads tänkebok AI 4, 1603–1609

Ådel Vestbö Franzén
Kulturgeograf