Gift vid första soppskeden

Jönköpings stads tänkeböcker som fördes mellan 1456 och 1619 är en outsinlig källa till stadens historia. Under 2025-2026 ska Jönköpings läns museum ge ut de tänkeböcker som fördes mellan 1570 och 1619 tillsammans med ett antal artiklar som analyserar tänkeböckernas innehåll och språk och presenterar böckerna som rättshistoriska källor. Nu befinner vi oss i tidigt 1600-tal och bevittnar ett förgiftningsförsök.

Bilden överst: Kringresande kvacksalvare som sålde verkningslös dundermedicin på marknaderna runt om i Europa var en vanlig syn innan läkemedelsregleringarnas tid. Lasse i vår historia fick dock tydligen tag på äkta vara, nämligen Teriak från Venedig och ingen placebo.

Ett besynnerligt mottagande

Ända sen Lasse kommit hem från Östergötland denna kväll hade hustrun betett sig besynnerligt, ömsom kärleksfull och skojfrisk, ömsom retlig och lite beräknande? Jo, det senare var ställt utom tvivel insåg han senare när han tänkt över saken.

Efter den långa vandringen, när han trött och svag i knäna tumlade in genom dörren, kände han på sig att något inte stämde. Han bad Anna om lite mat att äta, men när hon satte fram det på bordet ville hon inte ge honom ett ljus, varför han tog stolen och satte sig vid spisen för att se vad han åt.

– Käre make, sade Anna då, ni fryser ju! Sätt er i sängen, dra upp fällarna så ni blir varm, och ät maten där istället. Jo förvisso frös Lasse fortfarande varför han gjorde som Anna föreslagit.

– Men ge mig då lite ljus så jag kan se maten! Anna vägrade igen, kanske påminde hon honom lite skämtsamt om att han själv hade sagt att tjärbloss och talgljus skulle sparas på, i stället sa hon:

– Jag har lite god vinsupa och den bara måste du smaka. Anna satte sig vid sängen, tog kåsan och gav honom en sked av soppan. Med det samma fick han något hårt i munnen, en bit av materia som verkligen inte hörde hemma i soppan. En del tuggade han sönder, en del spottade han ut i sängen och en del hann han svälja innan han frågande tittade på sin hustru vars leende nu hade stelnat och inte riktigt nådde ögonen. I det samma stelnade han själv eller som det står i Jönköpings stads tänkebok från juli 1602: ”strax bleff han så stiffuer ij allan sin krop som han haffuer warit i iern”.

– Ge mig väskan, var allt han kunde få fram, och hämta ljus!

Gift och motgift

Hustru Anna, som visste att giftet hon lagt i vinsupan var snabbverkande, fann det för gott att spela med och utan brådska i stegen hämtade hon faktiskt väskan och lite ljus. När han fick väskan var hans händer och fötter och alla hans lemmar så styva att han nästan inte kunde röra dem och i magen brann det som av eld. Med stor vånda lirkade han dock upp låset och hittade vad han sökte; ett krus. Hustrun såg hur han med sina sista krafter skar av bandet kring kruset med en kniv, fick av korken och kunde hälla i sig några droppar av krusets innehåll; Teriak. Teriak var under antiken, medeltiden och ända fram till sekelskiftet 1800 ett universalmedel mot sjukdom och användes framför allt som antidot mot alla sorters gifter.

– Attans!! Tänkte hustru Anna i panik och ville helst slita kruset ifrån Lasse. Men gjorde hon det, skulle det bli allt för uppenbart vad hon höll på med. Och det fanns vittnen tillstädes.  Till hushållet hörde nämligen ”en gosse” samt en piga. Drängar och pigor sov i samma rum som de övriga och det gick knappast att hemlighålla vad som pågick. Sen har vi en Bengt Jonson från Bringetofta socken som också verkar ha bevittnat skeendet.

Klockorna klämtar för Lasse?

Lasse var nu säker på att han skulle dö och bad hustrun hämta grannen Gudmund Svensson. Anna drog på det, kunde det inte vänta tills i morgon? Men Lasse var bestämd trots sin svaghet, och med hänsyn till att det fanns vittnen närvarande, gjorde hon som husbonden befallde. Gudmund kom sättande, klev in i stugan och blev förskräckt över Lasses predikament varefter han sprang iväg för att hämta prästen. Lasse gavs nu den sista smörjelsen eftersom alla som var närvarande i andanom hörde klockorna klämta för stackars Lasse. Som inte yppade ett ord om hustruns förgiftningsförsök under den sista bikten inför döden. Allt enligt tänkeboken.

Per Svensson och Per i Svinhaga erbjöd sig att vaka över Lasse under natten. Liksom Jesu lärjungar i Getsemane somnade de dock framåt småtimmarna och när det led mot morgon vaknade Lasse upp ur sin pinofyllda halvslummer, tämligen återställd vad det verkar.

Det är här ”gossen” kommer in i bilden.  Ty: ”när dätt leds moth dager och te (Per & Per) wåre somnade, weckte Lasse wp sin gåssa och bad honom thenda sig ett liuus, och wille wpleta thet som han hade tagit wtur munnen på sig, fördy dät war honom förkommit ij sängen”.

Lasses räddning, kruset med universalmedicinen

Bevismaterialet hittas och förkommer

Bland fällar, bolster och hyenden fann Lasse några små bitar av oidentifierbar materia. Han vecklade hastigt in dem i en tygbit och när han hade tvättat sig stoppade han tygbiten in i ärmen på sin skjorta. Det fanns dock fler i hushållet som var vakna. Från sitt håll såg Anna var maken gömde resterna av giftet. Med ömsom sockrade löften om en ny ståtlig skjorta, ömsom våld då Anna och pigan i hushållet stängde vägen för Lasse med en bordsskiva, och slutligen ömma ord, då Anna lockade Lasse till sängs för att kela, bad hon honom ge henne tygstycket som han fortfarande hade i skjortärmen. Lasse vägrade!

I sängen uppstod tumult och Lasse tappade tygstycket ut ärmen, men lade sig istället ovanpå det för att hindra Anna från att få tag på bevismaterialet. Men förgäves. Snart stod Anna triumferande med tygstycket i handen. Kittlade hon honom tills han inte kunde hålla sig längre och var tvungen att vända sig år sidan, eller var Anna helt enkelt lite för smidig och stark för Lasses bästa?

Nu var korten lagda på bordet, det var tvivelsutan så att Anna försökt förgifta Lasse och sen sett till att röja undan bevismaterialet. Hela historien drogs inför rätta.

Rättsliga förhandlingar och en snyftare

Var det frågan om ren trolldom som Anna hade utfört på sin make? Lasse påstod inför rätten att Anna tubbat sin piga att gå till en trollkunnig kvinna i Angerdshestra för att få råd om hur man skulle förfara med oönskade makar. Pigan erkände att hon visst hade varit i Angerdshestra, men i ett helt annat ärende. Inget stöd för Lasses version således.

Däremot kunde Bengt Jonsson från Bringetofta vittna att han med egna ögon såg hur Anna matade Lasse med soppan ur en silverkåsa och hur han fått något i munnen som han tuggat sönder och att Lasse sedan blev så stel att man kunde höra i rummet hur lederna knakade. Vad Bengt från Bringetofta gjorde i stugan framgår inte ur tänkeboken, kanske hade han tingat husrum för natten hos Anna och Lasse?

Knut Svensson kunde också berätta något intressant: åtta dagar efter vigseln med Lasse hade Anna kommit hem till Knuts hustru. Anna var utom sig och grät. Knuts hustru frågade,

– Varför gråter ni? Ni skulle vara lustig och glad som fått en ung man? Anna svarade då att äktenskapet alls inte börjat lyckligt.

– Varför gifte du dig inte med unge Anders Svensson i stället, frågade då Knut hustru?

– Gud förlåte de som vållade detta, svarade Anna. Om bara Anders väntar tre år till och inte gifter sig…

En ny möjlighet

Med andra ord verkar det som om Anna kärat ner sig i Anders Svensson. Något vållade att hon stället var tvungen att gifta sig med Lasse. En oönskad graviditet, högt troligen förvållad av sagde Lasse, är väl det som kommer närmast i tankarna. Eller var han ett så gott parti att hon inte nändes säga nej när frieriet kom? Han ägde ju en silverkåsa. Klart är hur som helst att äktenskapet började i moll. Tanken på att göra sig av med Lasse till vilket pris det vara månde, började gro. Och om Lasse dog och Anders förblev ogift ett tag till, kanske det fanns en chans för änkan Anna att få den hon egentligen ville ha…?

Anna förhördes men vägrade bekänna något som helst. Detta trots förmaningar att tala sanning om hon inte ville hamna i tornet.

Var Lasse helt enkelt ett för gott parti för att svara nej när han friade? Silverskedar fanns i var manns hushåll, men vackra silverkåsor, som denna från Dalarnas museum, kanske kunde väcka habegär. Att han dessutom hade råd med äkta veneciansk Teriak avslöjar att Lasse nog inte var en fattiglapp.

Domen

Ett år senare, i juni 1603 – rättvisans kvarn malde ovanligt långsamt i detta fall – föll domen över Anna. Att hon försökt förgifta sin make Lasse var ställd utom allt tvivel. Som Lasse uttryckte det: om han än hade haft hundra liv trodde han inte han skulle ha behållit ett enda därav. Han berättade också att det var tack vare sitt glas med vendisk träackelse (Teriak från Venedig som ansågs vara den bästa på marknaden) som han kom sig igen.

Bötessumman Anna fick att betala var 6½ daler. Mycket pengar förvisso, men en struntsumma kan tyckas i ljuset av brottets karaktär.

Vad vi INTE får veta, samt en efterlysning

Sen är det tyst i tänkeboken, och det är nu man verkligen vill veta: Det verkar osannolikt att Anna och Lasse fortfor att vara ett par. Fick de dispens från kyrkan och tillåtelse att gå skilda vägar? Kunde Anna efter detta gifta sig med Anders Svensson?

Men framför allt, och här ber jag om inspel från detektiven allmänheten, eller kanske den kemiskt och botaniskt kunniga synnerheten: vad var det för gift som ledde till att Lasses lemmar stelnade så att man kunde höra dem knaka när han rörde på sig? Ett gift som ledde till snabb stelhet i hela kroppen?

Teriak

Sen, för den som vill vet mer om Teriak, universalläkemedlet som innehåller ca 70 ingredienser, däribland saffran, myrra, pulveriserat huggormskött, asfalt, kinesisk rabarberrot, opium och bittra örter kan följande länkar rekommenderas:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Teriak

https://www.ergo.nu/forskning/20170403-vill-smaka-p%C3%A5-sin-egen-medicin

https://www.lakemedelsvarlden.se/hjarnes-mirakelelixir/

Ådel Vestbö Franzén, kulturgeograf.