En plats att odla själen på

Du har säkert noterat dem på din promenad eller när du susat förbi med bilen. Små bodar och stugor som samsas på en mindre yta där de hukar för årstiderna; kolonilotterna. Kanske har din nyfikenhet fått dig att stanna till och kika in för att se vad som pågår. 

Där finns grönsaksland täckta med snö eller sommaren; prunkande blomrabatter och grönsaksland. Du kanske är en av dem som lever ditt liv på en kolonilott; kolonisten, människan som kultiverar och odlar jorden.  

Jönköpings läns museum har under en längre tid jobbat med projektet Stadens kolonister. Etnologer, fotografer, kulturgeografer och byggnadsantikvarier tittar närmare på några av Jönköpings kommuns koloniområden. Vi har konstaterat att det är angeläget att dokumentera dessa koloniområden då de har svårt att hävda sig i intresset av att exploatera staden. Den övergripande frågan vi ställer oss är: 

Vad är det som gör kolonirörelsen så unik? 

I Jönköpings kommun finns det flera koloniföreningar som ser väldigt olika ut men den gemensamma nämnaren är att alla medlemmar har en bit jord som de, på ett eller annat sätt, tar hand om. 

Bra på att odla?

Min föreställning om kolonisten var att odling är ett stort intresse. Men som etnolog måste jag vara vaksam över att inte ta något för givet. Därför var en av de frågor jag hade med mig i mötet med kolonisterna: Behöver man vara bra på att odla för att vara kolonist? På den frågan svarade alla nej. Det visade sig att den fysiska närvaron på kolonilotten var viktigare än något annat; att man var där och bidrog. Men det behövde inte handla om att man odlade. Visst var odlingen ett stort intresse hos många, men hos en del stod den inte ut som det viktigaste med kolonin.

Odling med kärlek

Kärleken till en gräsmatta och en liten pallkrage fick vara lika stor som den till ett prunkande grönsaksland. Det visade sig att det var den avgränsade plätten jord och vad den gör med kolonisten som stod ut. Det var just den där kärleken till platsen som blev tydlig och odlingen blev del av en större känsla och upplevelse. 

En av kolonisterna berättade att det fanns mycket känslor nedgrävda i jorden på hennes lott. Arbetet med odlingen var terapeutisk och hon beskrev hur hon genomgick en förändring på vägen mellan hemmet och kolonin. Hon gick ner i varv. 

– Det är en plats på vilken jag odlar själen, sa hon.  

 En plats att längta till

Andra uttryckte att det är en plats där man får vara kreativ, en plats att misslyckas på och samtidigt finna ro. Kolonistens arbete med kolonilotten, oavsett insats, skapar ett känslomässigt band där den blir en plats att längta till. 

I det insamlade materialet kunde jag se att koloniföreningen var ett sammanhang för demokrati och tillhörighet; vare sig det var via föreningens struktur eller relationen till varandra. Man visar hänsyn och delar med sig av sin erfarenhet men också grödor. Det finns en vilja och lust att lära sig av andra. I vissa fall kunde jag se att grödorna man utbytte överbryggade kulturer och språkförbristning och man förstod varandra genom odlingen och kärleken till platsen. 

Länkar ihop människor

När vi hör om kolonirörelsen nämner vi ofta stimulerande friluftsliv, god hälsa och närhet till natur och jord, det är det vi kallar för gröna värden. Men vi ser också att det här är en plats där social och kulturell hållbarhet är minst lika framträdande. 

Det går inte att bara radera våra koloniområden ur stadsplanen eller tro att de går att flytta från en plats till en annan. Jorden och människan hör ihop och det i sin tur länkar ihop människor med varandra. Här samsas sjukpensionärer, heltidsarbetande, gamla, unga och olika kulturer med en sak gemensamt; kärleken till jorden. 

Patricia Monroy 
Etnolog på Jönköpings läns museum 

Hela artikeln finns att läsa i nästa nummer av Magasinet Utflykt i tid och rum som kommer ut i oktober.