Bauer och teatern

”Jag vill att teatern skall vara äventyrligt, underbart, alldeles skakande vacker. Därmed är det också sagt att teatern inte får avbilda verkligheten. Det har vi ju biografen till. Till och med Reinhardt som har så mycket blick för vad jag tror vara det väsentliga i teater, skattar för ofta åt det, som han ändå aldrig kan konkurrera med biograferna i, det storslagna efterhärmandet av verkligheten. Nej, teatern skall vara intensifierad verklighet, världen till alla delar omstöpt i dramatisk form, så att handling, spel och utstyrsel samverka till att på en sekund ge erfarenheter, som eljest rinna ut över dagar och år i verklighetens urvattnade och söndersplittrande förlopp. Men för att bli det, måste den också se ut annorlunda för ögonen än den nu oftast gör. Ty dramatiska diktarscener passa, om de äro av rätta slaget, i okonstnärliga scenarier som en sällsynt blomma i en plåthink eller äkta spetsar på ett skurförkläde.”
(John Bauer i Bonniers månadshäfte, mars 1916)

Skönheten är den gudomliga ledstjärnan

Hans kommentarer om teatern är intressanta, eftersom de samtidigt avslöjar en hel del om hans uppfattning av bildkonsten. För John Bauer är konsten något som förflyttar betraktaren från en bristfällig verklighet till fantastiska platser där Skönheten är den gudomliga ledstjärnan. Det är en relativt gammalmodig konstsyn som i flera avseenden går stick i stäv med de stora förändringarna i den moderna, europeiska teaterkonsten vid denna tid.

Däremot ligger han helt rätt i tiden i sin kritik av stela, stereotypa teaterdekorationer, inte minst på Operan. I Europa har det tidigt på 1900-talet blivit vanligt att konstnärer anlitas av teatern för att tillsammans med regissör och skådespelare skapa innehåll och form till scenrummet.

Samarbete med Fokin

När den berömde koreografen Fokin föreslår ett samarbete är det ett unikt tillfälle för Bauer att pröva sina idéer för teatern. Han arbetar intensivt och entusiastiskt med förberedelserna för föreställningen ”Bergakungen”. Hans skisser visar att det kunde ha blivit ett livfullt, spännande framförande, men tyvärr börjar kriget ute i Europa och projektet skjuts på framtiden.

Barnteater

Trots alla svårigheter med ”Bergakungen” får Bauer blodad tand och han fortsätter att arbeta med teatern. Han gör debut med en pjäs för barn som sätts upp på Skansenteatern, ”Matts och Petter och prinsessan som fick trollöron”. Bauer skapar pjäsens scenografier och han formger dräkter som knyter an till ”Bland tomtar och troll”. På titelbladet tillfogar han lite ängsligt: ”Sagospel för anspråkslösa barn på Skansen, sommaren 1915, med förmildrande omständigheter av John Bauer”.

Föreställningen blir en succé och den får strålande recensioner i tidningarna. Redan följande år sätter han upp en fortsättning, ”Matts och Petter och Dunseklump”, på Blancheteatern.

Bauer ger liv åt de gestalter som tidigare begränsats av bildens dimensioner. Hans välbekanta sagoväsen får fysisk form på teaterns scen, de blir levande på ett mycket påtagligt sätt. Det är uppenbart att Bauer har hittat en uttrycksform där han kan utveckla sitt konstnärskap.

Bauers arbete för teatern blir tyvärr begränsat av yttre omständigheter. ”Bergakungen” får inte premiär under hans livstid och han hinner aldrig påbörja något nytt teaterprojekt.