Viktiga milstolpar i vägarnas och resandets historia

I Jönköpings Stadspark finns tre ovanligt ståtliga milstenar från 1675. När en av dessa konserverades 2018 blev det aktuellt att ta fram förbättrade informationsskyltar om dem. Just nu pågår arbetet med detta, men redan nu vill vi passa på att berätta mer om stenarnas bakgrund. 

Milstolpar ett led i ett organiserat skjutsväsende

Under stormaktstiden gjordes många radikala förändringar inom stadsförvaltning och näringsliv. En angelägen samhällsfunktion var skjutssystemet, det vill säga dåtidens kollektivtrafik. Länge hade Kronan försökt att få till stånd en fungerande skjutsning över hela landet men utan att lyckas. Allmogen var sedan medeltiden ålagda att ställa upp med fri skjutsning. Denna plikt upplevdes ofta som en börda inte minst med tanke på att vissa resenärer utnyttjade den lite väl frikostigt. En storm av klagomål ledde slutligen fram till en reglerad ersättning i 1649 års Skjuts- och gästgiveriförordning. För att kunna beräkna och betala skjutspenningen krävdes dock en tillförlitlig kunskap om skjutsavstånden. Här stötte man på problem eftersom en mil mättes olika från landskap till landskap. Dessutom fanns inga vägmätningar gjorda vid denna tid. I 1649 års gästgiveriförordning infördes för första gången en normerad svensk mil för hela riket, fastställd till 18 000 alnar, vilket motsvarar 10 688 meter. Men hur skulle man få skeptiska skjutsbönder att lita på denna nyordning? Man sneglade på grannlandet Danmark där man 1638 hade försett sina landsvägar med ”Milepaeler” av trä varje hel- och halvmil. Därmed kom även den svenska förordningen att innehålla påbud om att milstolpar skulle sättas upp.

Jönköpings läns 1600-tal

Det föll på Landshövdingsämbetena (länsstyrelserna) att verkställa förordningen och inom en 15-årsperiod hade de flesta län kommit igång med vägmätningar och uppsättningen av milstolpar. I Jönköpings län skulle det dock dröja till början av 1670-talet innan man kom igång. Milstenarna i Jönköpings Stadspark tillhör detta initialskede, då en första omgång av milstenar sattes upp i länet. Det skedde när Hans Georg Mörner af Morlanda nyligen tillträtt som landshövding. Under perioden 1672 till 1676 anlitades stenhuggaren Sven Jonsson för tillverkningen av 17 helmilsstolpar samt även några kvartsmilsstolpar. Råämnena till stenarna i gråbrun kalksten hämtades från Omberg.

Länets äldsta milstolpar från 1673-1676

Milstenarna från 1670-talet i Jönköpings län är i jämförelse med andra samtida milstenar ovanligt påkostade och utgör exempel på framstående stenhuggarkonst. Likt många av denna äldsta generation av milstenar har stenen försetts med Kunglig krona och konungens monogram, i detta fallet Carl XI. De är huggna i rak profil och volutformat krön. Formspråket är tidsenlig barock. Krönet är rikt ornamenterat med kungakronan och riksäpplet överst, huggna i djup relief. Även konungens monogram och inskriptionen är huggna i utstående relief. Inskriptionen ”1 MIIL” återkommer på samtliga stenar medan årtalet varierar mellan 1673, 1674 och 1675, beroende på när stenen tillverkats. Sannolikt har ornamentik och text ursprungligen varit bemålade, kronan och monogrammet i ockragult medan texten fyllts i med svart. Detta lär ha bidragit till ett än mer praktfullt intryck. Två av stenarna i Stadsparken har stenrösen som fundament. Dessa är sentida tillägg eftersom milstenar fram till slutet av 1600-talet helt saknade fundament.

Vägmätningarna

De vägmätningar som måste ha föregått uppsättningen av 1670-talets milstenar i länet har inte omtalats eller återfunnits i arkiven. Eftersom det utifrån de bevarade milstenarna inte kan utläsas någon kronologi i förhållande till stenarnas placering vid skilda vägar, är det sannolikt att vägmätningarna skett parallellt med tillverkningen av stenarna och att uppsättningen påbörjats först efter 1676. I Tenhult återfinns en milsten från 1673 som saknar milangivelse. Denna sten har ofta benämnts som ”nollstenen” alltså att vägmätningarna skulle ha utgått ifrån denna. Någon saklig grund för detta påstående saknas dock och det strider mot den praxis som rådde vid andra vägmätningar i landet på 1600-talet. Det mesta tyder på att mätningarna utgick ifrån Jönköpings slott, där nollpunkten uppges ha motsvarat slottsporten vid Västra bastionen (idag korsningen Västra Storgatan och Parkgatan). Först i början av 1700-talet kunde de allmänna direktiven om att samtliga vägmätningar i riket skulle utgå ifrån Stockholm realiseras. Inför att de så kallade Hamilton-milstenarna (uppkallade efter landshövding Fredrik Ulrik Hamilton af Hageby) skulle sättas upp i länet 1779 gjordes en ny vägmätning, som utgick ifrån Östergötlands län och mätningarna ifrån huvudstaden.

Länsgränsstolparna

Invid väg 32, vid länsgränsen till Östergötland, står en så kallad länsgränsstolpe. Den har samma utformning som övriga milstenar men har en utförligare text. Här anges utöver årtalet ”1675” även det faktiska avståndet till de närmaste större städerna: ”JÖNKÖPINGS LÄHN – 5 MIIL TILL LINKÖPING – 7 MIIL TILL EKESIÖ – 1675” En motsvarande länsgränssten finns bevarad vid riksväg 40 i Djupadal väster om Bottnaryd. Möjligen är det dessa gränsstenar som avses i 1671 års landsbok där det framgår att en stenhuggare engagerats på Jönköpings slotts räkning för att tillverka fyra ”häradsmärken” (landmärken) av sten.

Avvikande milstolpar i grevskapet

Per Brahe dy. grevskap, vilket inkluderade Visingsö och Gränna landsförsamling, utgjorde en egen jurisdiktion vilket innebar att påbud från länsstyrelsen inte nödvändigtvis tillämpades där. Greven, som för övrigt hade en stor vurm för minnesstenar av olika slag, satte 1680 upp egna milstenar inom grevskapet. Dessa var enklare till sin utformning och bestod av naturstenshällar med inhuggen inskription ”PET BRAHE C:I:W ANNO: 1680” (C I W betyder Comes in Wisingsborg, d v s Greve till Visingsborg).

Förlorad funktion kring sekelskiftet 1900

År 1878 infördes den nuvarande millängden 1 mil= 10 000 m i landet, vilket blev början på slutet för milstolparna. Efter att den nya Väglagen infördes 1891, vilken helt saknade direktiv om milstolpar, kom de så kallade NYMIL-stolparna efterhand att ersättas med avståndsskyltar, vilka var föregångare till dagens vägskyltar.

Bevarade vägminnen från 1600-talet

Av milstolparna från 1670-talet finns idag 10 stycken bevarade, de flesta längs äldre sträckningar av landsvägen till Göteborg och Nissastigen. De tre milstenarna i Jönköpings Stadspark stod alla ursprungligen längs gamla landsvägen Jönköping-Malmö, en vid Fåglabäck norr om Skillingaryd, en vid Hörle bruk och en strax norr om Tånnö. År 1903 då friluftsmuseet i Stadsparken var under uppbyggnad inköptes milstenarna av Norra Smålands Fornminnesförening. Efter att ha erhållit godkännande av Kungliga befattningshavaren i länet flyttades de till Stadsparken via transport på järnvägen samt med häst och vagn. Att de ansvariga myndigheterna vid tiden inte hade något att invända mot att flytta dessa vägminnen var ingen unik företeelse. Så skedde på flera håll i landet, och var ett uttryck för tidens stora historieintresse och nationalromantiska strömningar. Därmed återfinns många av de särpräglade exemplaren på Nordiska museet och i olika hembygdsföreningars samlingar. Först med Lagen om fornminnen 1942 fick milstenar och andra vägminnen ett adekvat lagskydd som avser att hindra flyttningar och skadegörelse.

Har du vägarna förbi Jönköpings Stadspark i sommar så ta tillfället i akt och beskåda dessa fantastiska minnesmärken som vittnar om när landet fick ett mer välordnat skjutssystem och när landsvägarna för första gången försågs med avståndsmarkeringar. Efter närmare 350 år står de där fortfarande i sin fulla prakt, om än något naggade i kanten av väder, vind och eventuella påkörningar.

Litteratur för den som vill veta mer:
Nordin. Stefan. Länsstyrelsen i Jönköping. Underlag och anvisningar för upprustning av Milstolpar i Jönköpings län. 1995.
Nordin. Stefan. Länsstyrelsen i Östergötland. Vägverket. Östergötlands Milstolpar – historik och kulturmiljövård.
Vägverket, Region sydöst. Milstenar -Milstolpar, gränsstolpar, minnesstenar och äldre vägvisare i Jönköpings län. 1998.